Gud och guld

 

Av 1947 reste sig världen på nytt ur andra världskrigets förstörelse. I en tankeväckande bok om året följer Elisabeth Åsbrink en rad trådar varav en handlar om modekungen Christian Dior. Den 12 februari visade han sin första egna kollektion och den 13e var han världsberömd. ”The New Look” bröt med krigstidens lediga mode med knäkorta kjolar. Nu skulle kvinnor se ut som timglas: markerade axlar och byst, getingssmal midja och lång, utbyggd kjol som krävde minst 15 meter tyg för att få den rätta formen.


Många föll direkt för denna nya romantiska och feminina stil. Andra blev rasande över att bli instängda i de nya formerna men också för att tyg fortfarande var en bristvara. I England censurerades modetidningen Vogue för inte fresta de engelska kvinnorna till slöseri. Men Paris lyckades återta sin plats som centrum för mode och lyx. Några kanske fortfarande minns uppståndelsen varje år kring modevisningarna där som bestämde vilken kjollängd som skulle gälla. Det var värre än haussen när Apple lanserar en ny Iphone.


Nya och yngre generationer hämtade kanske hellre sin inspiration i London – och kanske mer från gatorna än modehusen – men Dior-huset lever och visar upp sig med en magnifik utställning i Louvren i Paris. Rundturen börjar i en svart katakomb med upplysta tittskåp –eller ”diorama” som är den korrekta termen även om det känns som en billig ordvits här. De berättar om grundarens liv och visar upp husets alla produkter: kläder, accessoarer, skor, parfymer – allt en kvinna behöver?


Från mörkret träder man ut i vita salar där ljuset silar ner genom vita remsor, likt en dimma som just lyft. Insprängt mellan kläderna hänger berömda konstnärers verk (i original – ”är inte det där en Picasso?”) för att markera hur kreationerna är inspirerade av historien och konsten. Det är flott, elegant och roligt även om jag redan här känner en viss mättnad.


Då återstår ändå den stora finalen, resten av de 300 klänningarna och dräkterna, i en enorm balsal från Napoleons tid. Salen är avskild med spegelglas i båda ändarna vilket ger ett slags oändlighetsperspektiv – som i en hiss med spegelväggar. Mot ena spegelväggen reser sig en ställning som liknar en överstor amerikansk bröllopstårta, med skyltdockor på fyra våningars höjd. På en TV-monitor visas också en kavalkad av världens rika och/eller vackra kvinnor som låtit sig beklädas av huset Dior.


Jag betonar ”huset” därför att Christian Dior fick bara uppleva tio år till efter sitt genombrott men huset har vårdat sin aura av exklusiv lyx i 60 år till. Och tjänat kopiöst med pengar. Men när parisarna köar villigt utanför så är det för att få uppleva drömskaparen Dior. Han står för något upphöjt vilket kulturmannen Jean Cocteau lyfter fram när han klipper namnet i två franska ord: Di-or där ”Di” pekar åt ”Dieu”, Gud, och ”or” betyder guld. Dior är både Gud och guld.