Den heliga tillväxten

Texten publicerad i Dagens ETC 1 december 2014 (ev. i något förändrat skick)

 


I dagens DN (14-11-26) hävdar de fyra allianspartierna att miljöpartiet inte bör få delta i diskussionerna om de framtida pensionerna därför att det inte tror på tillväxten. Det slår mig som det senaste exemplet på hur tillväxt blivit vår nya religion. Den som vill vara med måste bekänna sin tro på tillväxten. Alla andra är kättare fångna i irrläror.


Det påminner om hur jag blev kallad ”krypto-miljöpartist” när jag gick med i tankesmedjan Cogitos styrelse samtidigt som jag arbetade på KTH. Detta ”krypto” är ett eko från kalla krigets dagar då det sattes ihop med ”-kommunist” – en signal om att någon var opålitlig, närmast en landsförrädare. Samma attityd drabbar alltså fortfarande miljöpartiet. Många har redan uppmanat Löfven att göra sig av med dem i regeringen.


Detta är verkligen problematiskt. Vetenskapen säger att vi förstör jordens naturresurser, ”förbrukar kapitalet” och att det skulle behövas minst tre jordklot om alla ska leva på vår standard osv. Ändå ska Sverige sträva efter tillväxt, mer konsumtion. Experterna/ekonomerna uttalar sig i SvD under rubriken ”Rekordjul kan rädda tillväxten” (14-11-25).


Nu pågår ändå en seriös debatt om tillväxtens skador, om hur vi – kanske – är inlåsta i ett beroende av fortsatt tillväxt och hur vi ska kunna bryta det beroendet. Det pågår t o m en akademisk utredning, bekostad av ett statligt forskningsråd, om vad det skulle innebära om tillväxten upphör, av sig själv eller genom medvetna åtgärder. Allt detta är förträffligt men ett rött skynke för allianspartierna och har knappast heller påverkat socialdemokraterna som allianspartierna vädjar till i sin artikel.


Men pensionsfrågan sätter verkligen ljuset på tillväxtens omöjlighet. Jag diskuterar det i min bok ”Hur vi kan leva hållbart 2030” (www.naturvardsverket.se/978-91-620-6524-9). Det är uppenbart att vi inte kan fortsätta att producera och konsumera allt mer. Vi måste slå av på takten. Bäst sker det genom att minska arbetsvolymen, att dela på jobben, så att vi får en utplanande ekonomi. Men pensionerna tas ur den löpande produktionen – ATP-fonderna är bara en buffert. Mardrömsscenariot är att pensionärerna, som menar sig ha slitit sina 40 veckotimmar, ska kräva att nästa generation också gör det för att de ska få en ”rättmätig” pension. Det skulle kunna låsa in oss i en evig 40-timmarsvecka, tills vi alla drunknar – i prylar eller i den stigande havsnivån.


En pusselbit i en hållbar framtid måste därför bli att omförhandla fördraget mellan de arbetande och pensionärerna. Kanske ska pensionsåldern höjas men då måste det balanseras med ännu kortare arbetstid för att inte öka arbetsvolymen.


Även miljöpartiet dansar kring tillväxtens altare som i DN-artikeln av Grön Ungdoms språkrör Lorentz Tovatt (14-11-23). Där klamrar han sig fast vid tillväxttänkandet med förhoppningar om en ”tjänstefiering” av konsumtionen. Och blundar för att tjänster också är t ex flygresor.


Det viktiga är alltså att vi slutar se tillväxten som helig. Att vi kan resonera utan skygglappar om vad som kan rädda världen. Eller att vi väljer en annan religion än tillväxten, en religion som värnar om jorden och människorna på jorden. Jag påminner mig Svenska kyrkans biskopsbrev i somras som ifrågasatte tillväxten och efterlyste en hållbar utveckling för alla människor.


Christer Sanne