Honung för de få

 

Det är svårt att hålla kursen när det blåser från alla håll. Det finns en skara människor – dit jag räknar mig och de flesta som läser detta – som är allvarligt oroade för vår framtid därför att jordens resurser inte räcker för alla. Varför är inte alla lika oroade när tecknen är så tydliga? Är det fel på vårt sätt att föra fram budskapet? Sverker Sörlin menar att miljöns företrädare måste kunna erbjuda en ny "trovärdig berättelse om ett framtida och bättre tillstånd" (Sveriges Natur 5/2010).

Det må vara önskvärt men det är också att ställa höga krav. Jag har försökt räkna mig fram till ett hållbart samhälle om några decennier, förbi alla drömmar om att det skulle finnas en "technical fix" för resursproblemen. Om man ska vara konkret och tala sanning måste den berättelsen handla om en del materiella uppoffringar och om en stark stat som förmår hävda gemensamma och långsiktiga intressen. Den beskriver också ett annorlunda liv där konsumtion bytts mot fritid.

Det är inte lätt att sälja in en sådan berättelse när andra lovar både guld och gröna skogar. Jag tror, som Sörlin, att "miljörörelsen" måste in på den politiska arenan och debattera välfärdspolitik och skatter och annat som står på dagordningen där. Men då måste man också kunna kräva att de folkvalda och deras utredare redovisar hur de tänker sig att lösa miljö- och resursproblemen. Det är inte rimligt att Långtidsutredningen 2008 – som räknar med en nästan fördubblad privat konsumtion de närmaste tjugo åren – bara nämner ordet "hållbarhet" i förbindelsen "finansiell hållbarhet".

Riktigt skrämmande blir detta när man förstår att finanskrisen 2008, enligt de senaste rapporterna, inte alls var någon kris för de närmast berörda, alltså finansinstituten i USA . Tvärtom mörkade de situationen, gjorde stora förtjänster på de statliga stödpengarna och har bara gått ut ännu starkare efteråt (1). Nu händer nästan samma sak i Europa: Ett stöd till bankerna som beskrivits som "den största presenten i mänsklighetens historia" – från Europas skattebetalare (2).

I stället för att ställa om till hållbarhet tvingas nu staterna skuldsätta sig. Följden blir inte bara social nedrustning utan också ett tvång att hålla tillväxten igång för överskådlig tid. Först lånar konsumenterna till sin konsumtion. Sedan räddar staten bankerna (Bankirerna? Aktieägarna?) och skattebetalarna får stå för notan. Inkomstklyftorna bara ökar. Allt hänger ihop.

Låt mig citera Tranströmer: 

Kapitalets byggnader, mördarbinas kupor, honung för de få.

Där tjänade han. Men i en mörk tunnel vecklade han ut sina vingar och flög när ingen såg. Han måste leva om sitt liv. (Epigram ur samlingen För levande och döda)

Hoppas ljuset kommer igen snart!

Christer Sanne


1) http://blog.svd.se/wallstreet/2011/11/28/fed-undanholl-lan-pa-tusentals-miljarder-dollar-under-krisen/


2) http://blog.svd.se/bors/2011/12/23/klart-idag-bankraddningarna-onodiga/