”Sen går man hem och lever livet”

Krönika i Ingenjören 2: 2013

 

John Maynard Keynes, 1900-talets störste ekonom, hade en fast tilltro till teknisk utveckling. I en berömd essä förutspådde han att vi inom överskådlig tid skulle kunna lösa ”det ekonomiska problemet” och inte behöva slita längre för att klara våra behov. Hans barnbarn, menade han, borde kunna klara sig med femton timmars arbete i veckan.

Detta kunde gälla dig och mig eftersom Keynes kunde ha varit vår farfar. Men så blev det inte. Jo, produktiviteten steg, inte minst tack vare goda ingenjörers insatser, men det togs ut som mer konsumtion. Behoven tycktes omättliga. Och alla sade att det var ju viktigt att vi konsumerade för annars skulle jobben sina.

Men Keynes tanke var att se arbetet som ett beting som man utför tills man fått nog. Sedan går man hem och lever livet. Vi valde en annan väg .

Det var min ena utgångspunkt för några år sedan i min bok ”Keynes barnbarn”. Den andra var att detta myckna konsumerande är ekologiskt ohållbart. Alltså blev formeln ”Jobba mindre – rädda världen!”. Boken slutar med en öppen fråga om det finns ”en framtid att se fram emot”. Eller måste vi – som en ledarskribent i Dagens Nyheter skrev häromåret – återgå till ”hästkärra och stampat jordgolv” för att leva hållbart? Kan vi fortsätta att leva ett modernt och bekvämt liv och ändå ”rädda världen”?

Som gammal ingenjör har jag försökt att räkna på det och i brant förenkling tror jag att vi om tjugo år skulle kunna leva på något som liknar vår 90-talsstandard (fast med 2030-talets teknik). Det kräver en viss återhållsamhet i livsstilen men en stor bonus är samtidigt att vi, i Keynes anda, också skulle få mycket mer fritid. Och gott samvete för planetens väl.

Det här verkar inte vara så svårsmält för individer. De flesta tycks rycka på axlarna och mena att vi ändå skulle ha det tillräckligt bra. Fast – det säger all psykologisk kunskap – under förutsättning att alla begränsar sig i samma mån.

Men det går inte att blunda för att skulle krävas stora omställningar. Vissa företag skulle drabbas hårt, många jobb skulle försvinna och hela orter kan förlora. Det händer även i marknadsekonomin men här skulle det ske genom en uttalad politik för hållbarhet. Märkligt nog tycks en sådan målmedveten styrning väcka mycket kritik medan marknadens godtyckliga utslag accepteras som naturliga.

Dessutom gäller Machiavellis lag här: de som drabbas är väl definierade och kan lida tydlig skada medan de som skulle gynnas är många och splittrade och vinsten för var och en av dem kanske är mer begränsad. Det kan ge en obalanserad situation där de drabbade kommer att göra mycket väsen av sig medan det är svårt att engagera dem som gynnas. Ännu mer obalanserat blir det eftersom de drabbade, om de är företag, kan mönstra stora resurser: pengar, anställda, politiskt inflytande etc. De har också fördelen att tala i välkända samhällstermer: förlorade jobb och skatteintäkter, mindre tillväxt etc. Vem försvarar det som står på spel: livskvalitet, hälsa, naturvärden och naturresurser? Det är svårare att tala om i dagens debattklimat; liksom att tala för ännu ofödda generationer.

Men det gjorde Keynes och vi, som har facit av 80 års ohämmad tillväxt, borde vara lika kloka. Låt våra barnbarn kunna se fram emot sin framtid!