Det lyckliga Arabien?

 

 19 mars, 2021  Christer Sanne


Var det bättre förr? Jag minns att Hans Rosling inte tålde att frågan ställdes och bröt kontakten när jag tvivlade efter valet av Trump. Nu tänker jag på Jemen som kallas ”den största humanitära konflikten” i dag.

Jag var där en gång med min familj. Det var mer än 40 år sedan och vi visste inte mycket om landet men hade blivit fascinerade av en bok, Det lyckliga Arabien – mer om den senare. Så vi gjorde en avstickare dit på väg hem efter några år i Afrika. Mycket var sig likt därifrån. Att resa kunde betyda primitiva hotell och en kort meny – typ en rätt – men barnen var resvana och klagade inte.


Bergslandskap i Jemen. (Foto: mtsrs / CC BY)

Från huvudstaden Sanaa gav vi oss ut i delad taxi runt landet som då hette Nordjemen. Det var lätt att ordna. Vi hittade hotell och såg mycket. Jag antecknade mycket om vackra gröna landskap, terrassodlingar och höga berg. Om män i höftskynken, ständigt med en krokig dolk på magen, och kvinnor med helsvart täckning. När de räknade de tjocka sedelbuntarna på banken såg man bara stora svarta flörtiga ögon. Om husen i Sanaa som ser ut som pepparkakshus med vita bårder runt alla öppningar. Marknaderna var helt överväldigande. Många miljöer verkade sagolika, som på medeltiden. I Hodeida badade vi i Röda Havet.

Jag besökte några före detta kollegor inom sjukvården i Taiz som berättade om undernärda barn, men sådana fanns överallt i Afrika också. Liksom fattigdom. Men landet fungerade. Nu efteråt är det slående att vi aldrig kände oss otrygga. Människor var nyfikna, särskilt på våra tre små barn, men vänliga och hjälpsamma. Kanske någon skörtade upp oss men det ingick i bilden.

Här var det verkligen bättre förr. I dag finns bara fattigdom och krig och svält i Jemen. I Hodeida strider man för att säkra – eller stoppa – införseln av förnödenheter till landet. Från Taiz rapporterade Sveriges Radios korrespondent nyligen att frontlinjen går tvärs genom staden och skär av sjukhuset som behövs för att vårda offren för krypskyttarna. Och detta krig verkar så onödigt.

Jemen ligger i ett hörn av den arabiska halvön, och det är i stort sett bara där som man kan leva naturligt av vad marken ger. Resten är som bekant mest öken (och oljetorn och artificiella städer som bygger på att oljan flödar). Läget är också ypperligt i inloppet till Röda havet, där handelsvägarna mellan Indien, Mellanöstern och Europa möts. Här finns en lång historia som förlorar sig i myter: Förmodligen kom drottningen av Saba härifrån. Hon som uppsökte den vise Salomo i Jerusalem med rika gåvor av ädla stenar och kryddor och kanske förförde honom (eller vice versa). Om han över huvud taget har existerat – det är osäkert även om både Bibeln och Koranen och judisk tradition berättar historien.

Under mer än tusen år var Jemen en självständig teokrati. De nordjemenitiska stammarna blev kända för sitt hårdnackade motstånd mot främmande makter, och det osmanska riket fick aldrig mer än en nominell överhöghet. Liksom Afghanistan har man lyckats avvisa otaliga inkräktare – landet har beskrivits som ”imperiers gravplats”.

Från Jemen kommer också kaffet som nådde Europa – via hamnstaden Mocka – på 1500-talet över Kairo och Bagdad. Rikedomar från handel och odling har bekostat en överdådig arkitektur. Här finns flera världsarv och mycket att beundra för en turist. Sanaa påstås ha 100 moskéer och 6 000 hus daterade till 1400-talet (eller kanske 1000-talet – uppgifterna varierar). Staden har jämförts i betydelse med Konstantinopel.

Österns mystik har också lockat européer. På 1700-talet bekostade den danske kungen en upptäcktsresa som har beskrivits i den enastående boken Det lyckliga Arabien av Thorkild Hansen. Resan blev dramatisk. Deltagarna blev osams, de blev lurade och sjuka och bara en av dem lyckades ta sig hem. Man ritade unika kartor och studerade språk och vardagsliv. Med på resan fanns även en svensk Linnélärjunge, Peter Forsskål, som samlade hundratals örter och frön och stoppade djur i sprit. Men det mesta förstördes, antingen när det skulle skeppas hem eller av illvilliga kolleger där hemma. Det är en sorglustig läsning. Forsskål dog i Jemen i malaria, en för expeditionen okänd sjukdom. På det magra nationalmuseet i Sanaa utgör expeditionens material i dag en viktig pusselbit i landets historia.


Jag antecknade mycket om vackra gröna landskap, terrassodlingar och höga berg. Om män i höftskynken, ständigt med en krokig dolk på magen… (Foto: Christer Sanne)

Myten om det lyckliga Arabien kunde man i alla fall vederlägga. Det påstås till och med vara en feltolkning och bara syfta på väderstrecken enligt arabisk tradition.

I dag är Jemen inte bara farligt utan också ett av världens fattigaste länder. Och mest ”outvecklade” om ordet får användas. BNP är en bråkdel av andra arabstaters. Politiken och ekonomin är nästan oskiljbara och behärskas av ett fåtal familjer; korruptionen total. Kapitalflykten är enorm – varje biståndskrona motsvaras av ett två–tre gånger större utflöde. Befolkningstillväxten är katastrofal. När vi var där, för 40 år sedan, hade Sverige åtta miljoner invånare och Jemen sju. I dag är man uppe i 30 miljoner (medan Sverige har tio). Huvudstaden Sanaa hade 150 000 invånare när vi beundrade den. I dag är de två miljoner.

Även om det regnar i landet och det finns floder så rinner de aldrig ut i havet utan torkar in i den torra och heta öknen längs kusten. I dag har man mindre än en tiondel av det vatten som anses innebära ”vattenstress”. 90 procent av vattnet används i jordbruket. Hälften av det används för att odla kat (qat), den inhemska, ganska milda drogen som inte minst dämpar hungerkänslan (och som får männen att se ut som de hade akut påssjuka).

Dagens Jemen täcker en stor del av arabiska halvöns sydkust, men de allra flesta bor i de bördiga högländerna i det klassiska Jemen i väster, Nordjemen. Här fördes på 1960-talet många blodiga inbördes strider. Jemen är ett klansamhälle och det präglar politiken med en ständig maktkamp mellan olika fraktioner. Egypten satte in stora truppstyrkor medan Saudiarabien stödde motsidan. Slagna motståndare (eller deras huvuden) hängdes upp på allmän plats i Sanaa. Höglandsstammarna rådde man inte på. Jemen har kallats ”Egyptens Vietnam” sedan de invaderande trupperna tvingats dra sig ur.

Resten av landet, öknen i söder, var ganska ointressant för omvärlden tills det brittiska imperiets ångbåtar började gå genom Suezkanalen. På väg till och från Indien behövde de bunkra kol. Därför ockuperade britterna den sömniga staden Aden och förvandlade den till en stödjepunkt. Under andra världskriget var det en av världens livligaste hamnar. Resten av området förvandlade de till ett brittiskt protektorat. Först på 1960-talet kastades britterna ut. Då fick arabvärlden sin första socialistiska stat, Sydjemen, med omfattande stöd från Sovjetunionen. Efter Sovjets upplösning blev landet snart bankrutt. Då gick man, fastän motvilligt, ihop med Nordjemen till ett land.

Det krig som började för sex år sedan tar alltså vid efter decennier av statskupper och konflikter. Det har utvecklats till en oöverskådlig massa konflikter mellan grupperingar, fraktioner, stammar, miliser och gangstergrupper. I princip står huthierna (som kallas rebeller och är ett slags shiamuslimer) mot den störtade regeringen som gått i exil. Media rapporterar mest om det sunnitrogna Saudiarabiens bombangrepp. Ändå är detta knappast ett religionskrig. På marken tycks man ha kört fast – som alla andra som försökt erövra höglandet. Huthierna verkar i samma tradition som krigiska stammar före dem i området.

I koalition med Saudiarabien finns ett aggressivt Förenade Arabemiraten som bidragit med trupper, vapen och pengar. Det sker delvis i konflikt eller åtminstone konkurrens med partnern eftersom man vill stärka sitt inflytande i området. USA (och andra västländer) har tagit tydlig ställning för den störtade regeringen och koalitionen. Dessutom verkar USA på egen hand för att ”bekämpa terrorister” (även under Obamas tid). Alla motiverar sina insatser med att sätta stopp för Irans inflytande. Det anses att Iran stödjer huthierna, även om beläggen är ganska vaga, och i så fall bara med vapen och träning (genom Hizbollah). Kanske kom de in först i en senare fas, efter angreppen från koalitionen. Våra media i väst har ju väldigt lätt för att haka på anklagelser mot Iran.


I huvudstaden Sanaa finns hus som kan dateras till 1400-talet eller tidigare. Staden har jämförts i betydelse med Konstantinopel. (Foto: Matt May / CC BY)

I dag anses två–tre miljoner barn vara undernärda. Fyra av fem jemeniter behöver humanitärt bistånd eller skydd. Historiens värsta koleraepidemi har pågått i flera år. Det beror inte minst på att Saudiarabiens bomber slagit sönder den infrastruktur som finns, bland annat tillgången till vatten. Även Sanaas medeltida hus bombas. Jemen är en sönderfallen stat.

Det var alltså verkligen bättre förr – även om det ständigt pågått en maktkamp, mer eller mindre blodig. Människor kunde dra sig fram, odla och äta, gå i skolan och röra sig ganska tryggt. Vi såg inte fel för 40 år sedan, även om det var mycket vi inte förstod.

Men nu är Jemen inte bara krigshärjat utan också överbefolkat eftersom naturresurserna inte räcker. Fyra gånger fler ska dela på samma mängd vatten som för 40 år sedan. Globalt sett är överbefolkning ett mycket mindre problem än överkonsumtion. Men ett antal länder är verkligen överbefolkade och dit hör Jemen. Och med maktkampen kom de många vapnen i landet i bruk. Det blev ett krig med ombud genom att stormakterna grep in. De flygbombade sönder landet och gjorde det obeboeligt. Vattenförsörjningen förstördes och livsmedelsimporten via Hodeida stängdes. Kriget förråades med terror, avrättningar och barnsoldater.

Sedan vore det naturligtvis bättre om man odlade mat i stället för kat – hellre äta sig mätt än dämpa hungerkänslan – men det är svårt att klandra odlarna. Precis som i Colombia och Afghanistan är det kunderna – mest i väst – som driver produktionen av droger.

Något lyckligt Arabien har kanske aldrig funnits. Men i dag är Jemen sönderslaget därför att Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, USA och Iran kämpar om herraväldet i regionen. Kriget som det ondas moder. Vem kan rå på det?