Nerväxt!  – en diskussion om ett nytt begrepp

 

Tilltron till den eviga tillväxten sviktar. Det börjar märkas i den politiska debatten. Några politiker har ”kommit ut” med en mer eller mindre uttalad tillväxtkritik. Och det finns ett nytt, prövande tonfall hos partiernas fotfolk och de unga. Ännu har inte så många finansfurstar eller ekonomijournalister bytt fot men på nätet och i allehanda organisationer bubblar debatten.

Att det rör sig nu är kanske finansskalvets förtjänst men spänningarna har byggts upp gradvis. New Economics Foundation i London är en viktig aktör, en tankesmedja som lanserat rader av analyser och väl motiverade förslag. Kanadensaren Peter Victors bok ”Managing without Growth” är mycket i ropet. Storbritannien tog ett stort steg med den statliga rapporten ”Välstånd utan tillväxt” förra året. Författaren, Tim Jackson, sägs ha rockstjärnestatus idag.

Två stora konferenser, i Wien i januari och i Barcelona i mars, har ägnats åt en central fråga: Kan vi klara en omställning, en ordnad ”nerväxt” till vad planeten tål?

”Nerväxt” är ett nyord, liksom det engelska ”degrowth”; ingetdera är riktigt fyndigt men en fördel med nya ord är att de kan fyllas med ett unikt innehåll. I Frankrike talar man om ”décroissance”, ett gammalt ord ( för ”minskning”) som idag också betecknar en väl etablerad rörelse i de latinska länderna.

I Wienkonferensens namn var ”nerväxt” fortfarande bannlyst; det var försiktigtvis ”omvandling (”Wandel” eller ”transition”) av tillväxten”. Huvudvärd var Österrikes ”Lebensministerium” (alltså ”livsministeriet” för miljö, jord- och skogsbruk och vatten) som lagt upp programmet tillsammans andra ministerier och flera forskningsinstitut för hållbar utveckling. Femhundra delegater möttes under kristallkronorna, många från etablissemanget: tjänstemän från ministerier i Österrike och Tyskland, banker, företag, konsulter och forskare. Det var också var en av poängerna med konferensen att föra samman olika grupper. Bland talarna fanns toppar från EU:s miljöbyrå och OECD som beskrev den ohållbara miljöförstöringen och de växande ekonomiska klyftorna. Det betonades att BNP och tillväxt är förlegade som framstegsindikatorer. Eller, med Manuel Barrosos ord (tidigare), ”Det är dags att gå längre än de verktyg som utvecklades för en helt annorlunda värld på 1930-talet. Det är dags att gå bortom BNP”. Ändå, sades från flera håll, är EU:s mål alltför snävt inriktade på tillväxt. Den nya kommissionens mål, ännu inte officiella i januari, ger bara en otillräcklig tumme till miljön och de ekologiska gränserna.

Det är värt notera att president Nicolas Sarkozy har kritiserat tillväxten ännu tydligare: ”I åratal har statistiken registrerat en allt starkare ekonomisk tillväxt som en seger över knappheten tills det framgick att denna tillväxt förstörde mer än den skapade.” Han har också skapat en ”Kommission för att mäta ekonomisk prestation och socialt framsteg” där de världskända ekonomerna Joseph Stiglitz och Amartya Sen ingår. Stiglitz pekar på att ”vad du mäter påverkar vad du gör. Om du inte mäter rätt sak så gör du inte rätt sak.” Kommissionens rapport rekommenderar bl a att man hellre ska mäta välbefinnande än produktion. I detta välbefinnande är också en hållbar utveckling – för hela planeten – en viktig komponent.

Problemet bottnar i att med ett traditionellt ekonomiskt synsätt kan vi alltid öka tillväxten, dvs sälja och köpa mer, därför att ekonomin handlar om värden, inte de konkreta varorna och tjänsterna. Men de finns ju alltid där och därför sätter tillväxten allt större fotavtryck; den är aldrig ”änglalik” påpekar Herman Daly, den ekologiska ekonomins nestor. Naturresurser förbrukas och utsläpp förgiftar. Vi är bundna till denna planet och den sätter gränser. Därav hans begrepp ”oekonomisk tillväxt” när skadorna blir större än nyttan – jämför Sarkozys uttalande!

Perspektiven hos den ekologiska ekonomin kommer från naturvetare som gått utöver sina gränser, in på ekonomins domäner. Klimatkrisen och andra ekologiska överlevnadshot har gjort dem mer aktuella än någonsin. Genom att tillämpa entropitänkandet från fysiken har Nicholas Georgescu-Roegen visat på gränser för den möjliga tillväxten. Paul Ehrlich har hämtat tankar om bärkraft från biologin. Detta är något annat än miljöekonomer som vill ”sätta rätt pris på miljön” för att förmå människor att förändra sitt handlande men inte sätta några ramar för tillväxten. Den ekologiska ekonomin är mer konsekvent och ansvarstagande.

Herman Daly är dess bäste pedagog. Han ger ekonomin tre dimensioner. Den första, som alla ekonomer bekänner sig till, är att välja vilka resurser som ska sättas in (”allokeras”) i produktionen för högsta effektivitet (vinst eller maximal BNP). Den andra dimensionen är den politiska att fördela produktionsresultatet; den känner alla också igen men de hårdhudade vill gärna lägga den utanför ekonomins domän.

Den tredje dimensionen, skalan, är stötestenen i traditionellt ekonomiskt tänkande. Daly beskriver hur vi lever i en ”full värld” där människans produktionssystem fyller upp hela det ekologiska utrymmet. Idag knaprar vi allt mer på ”naturkapitalet”.  Det ekologiska fotavtrycket är sedan 25 år större än den tillgängliga biologiska kapaciteten. New Economics Foundation har räknat ut dagen på året då vi inte längre lever vi på jordens avkastning utan på dess kapital. Denna ”den ekologiska skuldens dag” inträffar allt tidigare på året – förra året den 25 september. Därför, menar Daly och många andra, kan vi inte växa längre men väl utvecklas – det finns naturligtvis inga gränser för tekniska framsteg och kulturell blomstring. Denna distinktion mellan tillväxt och utveckling – ”growth” och ”development” – spelar stor roll i den internationella diskussionen men har knappast alls gjorts i den svenska debatten.

Dalys kommentar till det ständiga och energislösande utbytet av likartade varor mellan länder visar också hans pedagogiska ådra. Apropå att amerikanska kex skeppas till Danmark medan danska säljs i USA menar han att ”vore det inte bättre om dom bytte recept”.

I Barcelona verkar en annan central företrädare för den ekologiska ekonomin, professor Joan Martinez-Alier. Han har samlat många unga, pålästa och engagerade studenter från hela Europa – det påminner om hur studenter redan på medeltiden kunde färdas till lärosäten där de bästa kunskaperna fanns att få. I mars hade de bjudit in till en konferens som samlade nästan 400 forskare och aktivister från 40 länder; däribland några gråhårsmän som överlevt i den akademiska världen och nu fann sig stå i debattens mittfåra. Detta var den andra konferensen om ”nerväxt” och visade att begreppet börjar sätta sig.

Dock förekom en hel del kritik, berättigad i mina ögon. Att minska omsättningen i ekonomin kan ju knappast vara ett primärt mål. Det viktiga, menade många, är att minska påverkan på naturen från produktion och konsumtion. Därför kan inte nerväxt – som minskad BNP – vara ett mål i sig. Syftet är att komma fram till en ”steady-state-economy” (ett annat begrepp från Daly) som inte har större omsättning än att kommande generationer får lika goda förutsättningar som vi haft. Statistiken skulle säkert visa att BNP då blir lägre.

Nerväxt är inte heller giltigt för alla. Förespråkarna för nerväxt knyter självklart ihop ekologisk hållbarhet med social rättvisa, nationellt och internationellt. De fattiga i världen ska naturligtvis ha en möjlighet att lyfta sig ur fattigdomens grepp. Tariq Banuri, chef för FN:s kommission för hållbar utveckling, har talat om behovet av en ”development transition” som en parallell till den demografiska transitionen där fattiga länder går in i en mer stabil befolkningsutveckling. Frågan, som han också ställer, är om det är möjligt att ge alla en dräglig levnadsstandard utan att  vi definitivt går in i väggen ekologiskt. En nyckelfråga är om man kan dämpa de rikas anspråk på att hålla distansen i denna tillväxt. Hervé Kempf från Le Monde var en av flera på konferensen som pekade på riskerna med den stilbildande lyxkonsumtionen hos ett fåtal. Det finns en rik global medelklass på 500-700 miljoner människor som måste acceptera en sparsammare livsstil. Om det ska ske måste man först komma åt ”den superrika procentens” livsstil. 

”Superrik” låter som något ganska främmande på svensk botten men det handlar om många miljoner människor på globen och i det perspektivet är vi svenskar så rika att kanske hundratusen av oss hör dit. Det är en grannlaga uppgift att få dessa de allra rikaste, mäktigaste och mest inflytelserika att leva mer sparsamt.

Jag kan också se en risk att man under nerväxtens fana samlar in alltför många, i aktivisternas och forskarnas kretsar, politiskt korrekta krav – som vegetarianism, feminism osv. Ändå vill jag förmedla ett påstående från  Ashok Khosla, Romklubbens ordförande, som är tänkvärt: den mest kostnadseffektiva åtgärden för att minska koldioxidutsläppen är sannolikt att bygga skolor för flickor!

Konferensen i Barcelona visade, trots kritiken, att nerväxt redan fyller en funktion som samlingsbegrepp och mycket tid ägnades åt att diskutera vad det skulle betyda kopplat till handel, transporter, boende, mat, demilitarisering, jordbruk, städer, energi osv. Alltså handfasta åtgärder inom ramen för en hållbar ekonomi som också är socialt rättvis. Ett viktigt fokus var bankerna, finansväsendet och inte minst penningsystemet. Allt fler ifrågasätter idag systemet att pengar skapas av bankerna, i form av krediter i en skuldekonomi som utgör en av de viktigaste drivkrafterna till ekonomisk tillväxt. Richard Douthwaite från den irländska tankesmedjan FEASTA brukar vara framsynt. Nu väntar han bara på nästa smäll. Hans bok ”The Ecology of Money” från 1999 som skisserar andra penningsystem är mer aktuell än någonsin.

En ordnad nerväxt till en hållbar nivå, demokratiskt beslutad, är alltså målet. Men är det möjligt? Över alla dessa analyser svävar ett hot som mest diskuterades i korridorerna och under pinjerna i universitetets trädgård: tänk om vi i stället skulle drabbas av en kaotisk, ostyrd kollaps?

Det är långtifrån osannolikt. Genom globaliseringen hänger allt ihop i en oerhört komplicerad och finmaskig väv av leverantörer och underleverantörer, insatsvaror, tekniskt kunnande, transporter, kommunikationsnät och finansiella nät för sparande, krediter och betalningar. Det är egentligen ett mirakel att butiken varje dag kan erbjuda mat från hela världen. Men det är ett ostyrbart system menar rapporten ”Tipping point” från FEASTA. Varken regeringarna eller storföretagen har längre makt att sätta riktningen. Finanskrisen 2008 gav oss en aning om vad det betyder om en del av detta nät fallerar. Just nu är stater med ohanterliga skulder i fokus men det kan bli mycket värre. Den globala ekonomin går på kredit och därmed bygger hela det ekonomiska systemet på förtroende. Om det skulle brista blir följderna oöverskådliga. Nu står oljetoppen – den tidpunkt då produktionen av olja når sin maxnivå – för dörren och världen är långt ifrån förberedd på att byta energisystem. Dyrare energi samtidigt med krav att investera stort i nya energisystem kan utlösa en kris som får finanskrisen 2008 att framstå som ett oskyldigt förskalv.

Om vi misslyckas med att hantera detta riskerar vi att få gå hungriga ur mataffären.


Christer  Sanne