OMSTÄLLNING – ett försök att vara praktisk!

 

DETTA ÄR MINA TEXTER TILL FYRA ARTIKLAR SOM GÅTT I SYRE UNDER VÅREN 2019.

Den första handlar om hur ett återtåg till en rimligare hållbar kostym kan se ut. Den andra om avloppshantering och fosfor.

Den tredje om hur vi kan klara bostadsfrågan.

Den fjärde om hur vi kan klara energin.

Eventuellt tillkommer senare en text om arbete och konsumtion

CHRISTER SANNE


Vägen till omställning, del 1: Klimatåtertåget

Ord och paroller om att rädda klimatet är en sak, men sen ska de bli verklighet, och hur ska vi göra? På veckans Under ytan börjar Christer Sanne dra upp konturerna.


Käcka paroller antas i riksdagen om att nu ska koldioxiden bort och klimatet räddas. Fast inte just nu utan 2030 eller 2045 – alltid flera riksdagsval bort. Under tiden fattar man beslut om att bygga en Förbifart Stockholm, bygga ut flygplatsen i Sälen, ett större oljeraffinaderi i Lysekil och så vidare. Framför allt tycks alla vara överens om en ekonomisk politik – räntor, skatter, bidrag – som ska värna om köplusten och garantera en fortsatt tillväxt.

Dimman lyfter

Samtidigt matas vi med visioner om teknikskiften, det ena grönare än det andra, som om de vore en lösning för klimatet. Det är de sällan. När dimman lyfter från önskedrömmarna står vi där med ett växande produktionssystem och en infrastruktur, en stadsbygd och ett bostadsbestånd som måste underhållas, moderniseras och anpassas.

Produktionssystemet kräver också välanpassade människokuggar. Arbetsmarknaden är oerhört slimmad, men det har ett högt mänskligt pris: att allt fler människor inte passar in. Därmed blir det också en tung samhällelig börda att försörja alla som inte är ”anställningsbara”.

Det är också dyrt att handskas med infrastrukturen. Det vi byggde på 1900-talet är slitet. Vägar ska lappas, järnvägsspåren ska underhållas, vatten- och avloppsledningar bytas ut. Miljonprogrammets hus behöver nya stammar och ledningar. Det finns berg av underhåll att beta av. Ofta är det dyrt: att renovera en ledningstunnel på 400 meter av Kungsgatan i Stockholm beräknas kosta 150 miljoner kronor.

Om detta också ska bli ekologiskt hållbart, om vi ska krympa till ett one-planet-living ( jag föredrar det uttrycket framför att bara tala om koldioxid), blir det inte mycket över för nya projekt. Kungen (eller drottningen?) och morgondagens politiker kommer inte att få klippa många nya invigningsband. Arkitekter får inte sätta sin signatur på nya palats. Istället behöver vi påbörja ett återtåg.

Det var Hans Magnus Enzenberger som myntade begreppet ”återtågets hjälte” om Gorbatjov 1989. Gorbatjov hade insett att läget var ohållbart och tog på sig montera ned Sovjetväldet. Han blev inte gammal på sin post men det han gjorde ändrade historiens kurs.

När får vi se en svensk statsman bända tillväxtkurvor nedåt?

Vad som väntar

Jag ska här och i några kommande artiklar försöka klä detta i praktiska termer av vad som väntar. Eller vad som borde vänta om parollerna i riksdagen är på allvar.

Det första är att vi måste konsumera mycket mindre. Då ska vi även tillverka färre resurskrävande prylar, så produktionen minskar. Nu tillverkas mycket i andra länder och vi exporterar våra produkter men över hela linjen måste detta bantas. Och vi måste resa mindre med bil och flyg.

Det kan frigöra stora ytor i butiker och varuhus och parkeringshus. Handeln tycks i dag yrvaket upptäcka att e-handeln minskar lokalbehovet men detta kan bli än mer. En del butiker kan naturligtvis sälja samma sak igen som second-hand. Nya lokalanvändningar har vi redan sett, som när biograferna blev gym. Eller som på min gata, där urmakaren ersattes av en nagelvårdare. Det kan kallas nya ”behov” – om nagelvård, tatuering, bröllopsbutiker etcetera är behov.

Utbudet av kaféer, konditorier och matställen har vuxit lavinartat. Fler kulturhus? Vårdcentraler? Externvaruhus och ”malls” ligger dock ofta avigt till för andra än bilister. Är de kanske redan skrotfärdiga och kan överges om 15–20 år?

Med mindre konsumtion kan vi också banta lager och förråd och ha en mindre åkeribransch. Även bilbranschen skulle krympa – både för att bilarna blir färre (särskilt om vi ”poolar” dem) och för att elbilar betyder mindre underhåll. Exit servicestationer med bilverkstäder och deras butiker – de som inte blir vägkaféer.

När biltrafiken sinar kan gator naturligtvis byggas om för att ge mer plats åt annat. Vi har sett att det ofta går utmärkt att minska bredden på körbanorna till förmån för cyklister och gående. Gator som inte behövs kan bli bollplaner och lekplatser.

Gröna flygplatser

Mindre resande måste förändra många branscher och vanor. Många affärsresor har redan bytts mot videokonferenser. Idrottsrörelsen måste börja tänka om – den har blivit en orimlig cirkus av långväga resande för utövare och ledare och framför för allt stora supporterskaror. I nöjesindustrin har några börjat reagera på megastjärnornas överdådiga turnéer men det handlar lika mycket om åskådarnas resande. Den långväga turismen måste självfallet bantas, både från och till landet. Ska vi titta på matchen och artisten på storbild istället (som när operaälskarna ser Metropolitan live på bio)? Hur länge ska vi uppsöka djur och natur på exotiska platser genom koldioxidosande resor när de kan upplevas på skärmen, bekvämt, i närbild (och utan att bli störda av oss)?

Med mindre resande skulle överflödiga hotell äntligen kunna lösa bristen på student- och ungdomsbostäder.

Flygplatser? Färre utrikesresor och ett inrikesflyg som fasas ut söder om Sundsvall kan frigöra stora ytor. Kan de enorma hårdgjorda ytorna bli virkesupplag? Eller ”lekplatser” för gokarts och liknande för körsugna när vardagsbilismen blir allt mer kringskuren? Det kan även gälla parkeringsytorna utanför övergivna varuhus. Flygplatserna har också stora grönytor som kan brukas – bebyggas? odlas upp? – när de inte behövs som skyddszoner (och när man slutar duscha dem med avgaser). Det är svårare att se vad terminaler, parkeringshus och andra kringinvesteringar kan användas till.

En hållbar utveckling kräver naturligtvis även nya verksamheter. Materialåteranvändning är en verksamhet som kan komma att kräva mycket utrymme. Avloppsreningsverken är ganska väl utbyggda men nya krav på rening och återvinning kan kräva mer avancerade anläggningar. Färskvatten blir till och med en bristvara, så att avloppsvattnet måste renas så väl att det kan tas in direkt i vattenledningarna.

Att ersätta bilresorna kräver mer kollektivtrafik. Bussar på vägar och gator är oftast den naturliga lösningen och det kräver inga stora investeringar. Men i Stockholm går hälften av de motoriserade resorna med bil och ändå är tunnelbanan full. Om fler ska kunna åka kollektivt krävs stora investeringar i spårtrafik. Däremot behöver Sverige knappast renodlade höghastighetståg på nya spår. Miljövinsten motiverar inte de enorma kostnaderna; andra behov i samhället förefaller betydligt angelägnare. Att avlasta spåren genom att flytta godstrafik till elektrifierade vägar kan vara en bättre lösning, särskilt som mycket av godset ändå måste fraktas på lastbil i resans ändpunkter.

Dela på bördorna

Så här kan man roa sig med att spekulera om hur samhället kan omdanas fysiskt och praktiskt. En annan aspekt gäller ekonomi och sociala förhållanden. Trenden att ersätta mänskligt arbete med robotar och digitalisering (det som nu i jargongen kallas ”AI”) fortsätter säkert. Färre arbetsuppgifter eller jobb accentuerar problemet att försörja alla som inte platsar. Det blir också allt svårare upprätthålla kopplingen arbete/försörjning. Någon form av basinkomst kan bli aktuell. Men det skulle öka trycket på statskassan som redan pressas av pensioner och stöd till funktionshindrade. Och just nu krigsmakten – allt detta krymper utrymmet för satsningar på andra investeringar.

Därför går det inte att blunda för att nästa generation knappast kan räkna med en högre materiell levnadsstandard. Utöver de sociala kraven kommer energin och råvaror att bli dyrare och lönerna kommer att öka i låglöneländer där våra prylar görs.

Kan vi hantera besvikelsen som många måste känna inför ett sådant här återtåg? Jag har redan sett hur nyliberala helt enkelt betackar sig för inför eventuella uppoffringar: ”Då får det vara med omställningen”. Jag kan tänka mig att många ryggar tillbaka. Att tänka i nedåtgående kurvor är svårt. Men det finns väldigt lite som talar för att den nya riksdagen ska driva någon radikal omställning. Ett villkor för att ett återtåg ska accepteras är också att alla delar på bördorna, men kommer denna riksdag ens att försöka driva en rimligare inkomstfördelning?

Framtidsmål

Överlag tänker jag att framtiden kommer att betyda mer gnetande. Vi behöver bli energisnålare och återvinna material. Det är naturligtvis vad till exempel ingenjörer alltid gjort, förutom att skapa arbetsbesparande metoder. Det sista är naturligtvis också lovvärt. Talet om att se miljöåtgärder som ett sätt att skapa jobb – ”sysselsättning” som ett politiskt mål – är i längden absurt.

Men hur gör man gnetande till ett lockande mål? Hur ska vi ställa om siktet? Hur kan man övertyga unga människor att energisparande och återvinning är en lika stor utmaning som att bygga störst och högst och snabbast? Att inse att effektivisering kräver lika mycket engagemang, finurlighet och skarpsinne. Att även detta är ”rocket science” även om det inte kommer att ta dem till månen? Men att det är de enda mål som verkligen gagnar våra barn och barnbarn.



Vägen till omställning, del 2: Skitsnack för framtiden

Våra toalettvanor gör att ämnen som behövs i jorden i stället smutsar ner vattnet – men det finns alternativ. Några av dem beskriver Christer Sanne på veckans Under ytan.

Klassen i byskolan flockas kring lille Per som med viktig min berättar om den stora nyheten därhemma: att man har en ”water closet” i huset. Om man drar i ett snöre så blir det tomt i stolen! Alla förundras inför denna fantastiska nymodighet. Utom Kalle som utbrister:

– Va! Skiter ni inomhus?

Och med ens förstår alla hur konstigt och fel det är att ha dasset inomhus. Förtrollningen är bruten och Per står ensam.

Det här är en bra historia om perspektiv som bryts och ordens makt. Jag tänker på historien när jag ”skiter inomhus” i stan och jämför med landet där helt andra villkor gäller.

Värdet av gödsel

Men svärfar har också berättat att förutseende människor i byarna funderade på vad som hände när skiten spolades ut i närmsta vattendrag. Det blev först snusk i sjöarna, sedan enorma ledningsbyggen och dyra reningsverk. Och ändå dras vi med övergödning, inte minst av Östersjön. På landet vet man också värdet av gödsel från djur och människor.

Men i stan gäller ”out of sight, out of mind” som engelsmännen säger. På landet är det svårare. Visst kan man ha toan inomhus – med modern teknik är det luktfritt, eller nästan i alla fall. Men tunnan måste tömmas och den riktigt miljömedvetne tar vara på ”guldvattnet” som är en idealisk gödning. Tunnan är billig och miljövänlig men man får inte vara för sjåpig. I stan har vi sett till att slippa den viktiga ”äckelfaktorn”.

Det finns andra småskaliga lösningar som minimerar din egen praktiska insats, till exempel en toalett där allt du lämnar efter dig förbränns med elektricitet. Allt man behöver hantera är lite aska. Men i mina ögon är det ganska bisarrt att koka in några liter urin varenda dag. Och det kostar. En enkel kalkyl visar att min elförbrukning skulle minst dubbleras. Elnotan kan bli 500 kronor högre per månad och sedan kommer lika mycket till för de specialpåsar som behövs. Och elen till förbränningstoaletter i stor skala, till exempel i vart fjärde hushåll, skulle kräva en hel kärnkraftsreaktor.

Fosfor i urinen

Ett annat problem är att våra lämningar, särskilt urinen, innehåller mycket fosfor, som både är en bristvara och en förorening. Kroppen kräver fosfor som den får via maten, odlingar kräver mycket fosfor och tillgången på råvaran är begränsad. Därav de upprörda diskussionerna kring ”peak phosphorus”, fosfortoppen, där man hävdat att de brytbara reserverna av fosfor kommer att vara slut om 20–30 år. Där bortom hotar världssvälten, för fosforn är oersättlig. Men det är en omstridd prognos. Vissa bedömare talar om reserver för hundratals år. Ett näraliggande problem är däremot att uppemot 80 procent av den brytvärda fosforn finns i det av Marocko ockuperade Västsahara. Råfosfaten därifrån har också en hög nivå av kadmium, som är skadlig för människor när den tas upp genom maten.

Därför borde fosforn från avloppen fogas in i ett kretslopp. I dag fångas det mesta i slammet i reningsverken. Till en början försökte man att återföra detta slam till åkrarna, precis som bönder gjort i alla tider med stallgödseln. Men eftersom avloppsvattnet ock så kom från industrier, företag och dagvatten innehöll det alldeles för mycket tungmetaller och annat olämpligt. Det var inte uppskattat av lantbrukarna. Människor har också ovanan att hälla allt möjligt olämpligt i avloppet. Genom åtgärder ”uppströms” har man ändå lyckats sänka halten av till exempel kadmium och kvicksilver och fått fram ett ”certifierat slam” av bättre kvalitet. Å andra sidan kom nya bakslag när man upptäckte nya typer av föroreningar som smittämnen, läkemedelsrester och mikroplaster.

Därför vågar bönderna inte använda det och bara en mindre del av slammet återförs till åkrarna. Resten hamnar ofta i deponi, det vill säga, det blir liggande någonstans och fosforn går därmed ur kretsloppet. I värsta fall läcker det sedan, precis som åkrarna läcker. Östersjön redan är övergödd – fosfor är lika problematiskt som förorening! Det handlar också om stora mängder – slammet från reningsverken kan vara 100 liter per år och person eller 20 kilo torrvikt.

Utvinna energi

Så här har pendeln svängt under årtionden och det är inte ovanligt för miljö och resursproblem: problem ”löses” men återuppstår allt eftersom vi förstår mer av industrialismens följder. En forskare, Folke Günther, har hävdat att framtidens fosforhantering kräver att vi upplöser städerna och bosätter oss i små byar på 200 personer som lever i ett slags självhushållning där all avföring – och därmed fosfor – återförs till åkerjorden. Om detta är för drastiskt har han en annan lösning som redan håller på att installeras på några håll i Sverige: vakuumtoaletter som spolar, eller snarare trycker bort våra lämningar för sig, utan att blanda dem med allt annat avloppsvatten. I stället kan de återföras till jordbruket. Sådana toaletter fungerar ju på flyg och tåg.

Fosforn i slammet är hur som helst otillräcklig för jordbruket. I konventionell odling måste också mineralisk gödsel tillföras. Detta i tillägg till stallgödsel och växtrester som också är viktiga – och för ekologisk odling helt avgörande – för att balansera det som förs bort och som läcker ut i vattendrag och sjöarna. På senare år har flera metoder utvecklats för att torka slam och sedan utvinna ren och för växterna tillgänglig fosfor ur askan. För att komplicera frågan är nämligen fosforn i slammet ofta utfälld med kemikalier så att den är otillgänglig för växtligheten; det måste först omvandlas kemiskt.

Frågan är om detta är ekonomiskt lönsamt med nuvarande priser för handelsgödsel. Ekonomin kommer överhuvudtaget in på en rad sätt: det är till exempel ofta lönsamt att avvattna eller indunsta slammet, även om det drar mycket energi, om det ska transporteras längre sträckor. Det koncentrerade slammet kan rötas så att man utvinner energi, ofta långt mer än som går åt i processerna. Resterna efter rötningen, biogödseln, innehåller fortfarande den viktiga fosforn att utvinna eller att säkra genom deponering så att den inte förorenar.

Det här är alltså en ganska snårig fråga. Det vimlar av tvärsäkra uttalanden som behöver specificeras. Förutsättningarna skiljer sig mellan jordar och odlingsformer. I Sverige och andra länder med ett avancerat jordbruk tillförs mer fosfor för att toppa skördarna trots att många jordar egentligen är mättade med fosfor, eftersom man öste på stora givor för några decennier sedan. För småbrukare i Afrika kan däremot ett tillskott av handelsgödsel göra underverk för skörden. Därför är det omöjligt att generalisera om fosforns betydelse.

Om vi lägger om kostvanor med mindre kött så kan vi också minska fosforproblemet.

Kompensera för nya problem

Kanske hade Kalle ändå rätt i att vattenklosetterna var ett gigantiskt misstag som har dragit med sig en mängd problem. Men något annat avloppssystem förefaller otänkbart. Dels för att äckelfaktorn är ett handikapp för varje alternativ där man ska handskas med avföringen. Hela det befintliga kostsamma ledningsnätet betyder också att vi blivit ”stigberoende” – vi måste bygga vidare på det system vi har. Där får vi kompensera för nya problem som dyker upp, städa upp när avfall hamnar fel och så vidare i en evig kedja. Förstörda sjöar och hav får hanteras för sig. Och fosfor förblir en bristvara. Den kan aldrig ersättas med något annat – som ekonomer brukar hävda när något blir dyrare – men den behöver inte ta slut.

Två timmars ljus

Uppfinnarjocke har för övrigt även tagit sig an hundars avfall, en plåga och numera en avsevärd mängd. Den måste komma till nytta, tänkte en engelsman och byggde ihop en biogasgenerator med en gatlykta. Skötsamma matte/husse plockar upp efter sin hund, lägger påsen i lådan och vevar ett varv så omvandlas innehållet till gas som driver en lykta. Tio påsar = två timmars ljus. Leve den upplysningen!



(3) En bostadspolitik som håller i längden

Att det behövs fler bostäder vet vi, men vilka och till vem? Och hur mycket byggande klarar miljön? På veckans Under ytan undersöker Christer Sanne vad en hållbar bostadspolitik skulle innebära.

Ett ”fossilfritt hållbart välfärdssamhälle” kräver inte bara mindre kött och flygande. Vi måste också bo hållbart. Den frågan har hamnat lite under radarn eftersom bristen på bostäder dominerat debatten. Svaret är ofta att vi ska bygga mer men är det hållbart? I genomsnitt har varje boende idag över 40 m2. Uppemot hälften bor vad SCB kallar ”rymligt”, dvs. de har mer än ett rum per person, kök och vardagsrum oräknat. Fyra rum för två personer – låter det trångbott?

Ändå ökar trångboddheten (även om det är ont om data om detta) och många unga som vill flytta hemifrån hittar ingen bostad. Och det är dyrt att äga eller hyra. Och för att vidga perspektivet: Måste just storstäderna, där det fattas mest bostäder, växa mer? Och vad innebär det att ”äga” en bostad som är en del av en stad?

Ingen vanlig marknad

Vi talar om ”bostadsmarknad” men måste förstå att den liknar inte alls en vanlig torghandel. Ett hus (eller en lägenhet i en storstad) är sannolikt det dyraste man köper i sitt liv. Oftast betyder det att man hamnar i skuld hos banken. Vad det kostar att bo beror på räntor och skatter som staten styr över. Och huset/lägenhetens värde beror ofta på faktorer som man inte rår över själv: vad kommunen gör – t ex bygger vägar och annan infrastruktur – eller vilka ens grannar är och hur grannskapet utvecklas. Eller regionen. Huset kan man ju inte ta med sig om man vill flytta.

Ett hus är också en extrem långtidsvara. När det byggdes kostade det enligt den tidens priser och löner. Tjugo år senare skulle ett jämförbart hus förmodligen kosta tre gånger så mycket att bygga. Jämfört med många andra varor kan man nämligen inte rationalisera byggandet i någon högre grad. Människans mått är givna så man kan inte krympa produkten (som när radiogrammofonen blev en smartmobil). Och varje hus är speciellt – det ska anpassas lokalt, det ska grundläggas, det ska anslutas till olika nät och till sin omgivning. Allt detta kräver sådant arbete som är svårt att rationalisera bort. På så sätt liknar byggandet sådana personliga tjänster som vård och omsorg där man inte heller kan öka produktiviteten som i industrin. Det blir bara dyrare att bygga och det är byggkostnaden som sedan ska amorteras.

Men inte nog med det. De nya, dyrare bostäderna är ofta ungefär lika bra som de gamla som också har vad man behöver, som kök och badrum och balkonger (och ofta en bättre planlösning än de nya). Det händer väldigt lite på bostadsfronten jämfört med t ex datorer eller bilar. En bil från 60-talet är inte mycket värd men ett lika gammalt hus kan vara lika värdefullt som ett nytt. Eller värdefullare om man ser till läge, kommunikationer, utemiljö och service i området. När de sedan kommer ut på marknaden är det inte förvånande att de äldre husen och lägenheterna åtminstone i storstäderna kan säljas med stora vinster.

Inbakade orättvisor

Där står vi nu, med ett stort bostadsbestånd – fast ofta på fel plats – och mängder av orättvisor inbakade i systemet. Husen är långlivade medan bostadspolitiken hinner växla över åren. Det ser vi om vi backar bandet minst 50 år. Då hade Sverige verkligen ont om bra bostäder – 1960 saknade hälften badrum! – men också tydliga välfärdsambitioner. Framför allt ville man att barnfamiljerna skulle bo bra. Det blev miljonprogrammet. Och bostaden skulle inte kosta mer än 20 % av den disponibla inkomsten. Det var välfärd av bästa märke och man nådde sina mål. På 1980-talet var trångboddheten i stort sett avskaffad.  Två av tre hushåll uppfyllde ”norm 4” – ett rum för varje familjemedlem, kök och vardagsrum oräknat. Det betyder en femrummare för föräldrar med två barn.

Men detta var ekonomiskt ohållbart. I stort sett allt boende var subventionerat, i ungefär lika hög grad för rika och fattiga. Statens dilemma var att man månade så mycket om barnfamiljerna att man hela tiden behövde bygga nya stora lägenheter för nya familjer. När barnen sedan flyttade ut blev bara de grånade föräldrarna kvar i sina ”tomma reden”.  Jag visade på 80-talet i en rapport att om man bara kunde förmå en bråkdel av dessa att flytta till något mer anpassat skulle man på tjugo år kunna bygga ”Ett Göteborg mindre” (som rapporten heter), dvs. hela stadens dåvarande bostadsbestånd. Det skulle spara mark och resurser och ge en lättare ryggsäck av kostnader för framtiden utan att göra alltför stort avkall på välfärden.

Omflyttning

Sak samma gäller idag, 30 år senare. Enligt SCB bor 6 av 10 pensionärer ”rymligt”. Men omflyttning är inte lätt. Man kan tala om en ”social tröghetslag” som innebär att man inte ständigt letar efter den optimala bostaden utan snarare bor kvar ”så länge det går”, ekonomiskt och hälsomässigt. För att övertala de äldre att flytta skulle krävas både morot och piska. Kanske ”seniorboenden” som lockar men också genom att vrida på de ekonomiska rattarna för att göra det dyrare att bo kvar. Många som bott länge på samma ställe har en konstlat låg hyra (pga. de skyddsmekanismer som verkat länge) eller är skuldfria i sina hus.

Till det som bromsar omflyttning hör vad som i övertalningssyfte kallas ”flyttskatten”. Sverige har avskaffat skatter på förmögenhet, arv och gåvor. Däremot beskattas kapitalvinster, t ex när man säljer aktier eller fastigheter som stigit i värde. För den vars bostad stigit i värde pga. förändringar i samhället eller regelverken kan det kännas orättvist. För att sälja och köpa nytt i samma prisklass kan man behöva betala 22 % av vinsten. För den som vill krympa – som boende i ”tomma reden” – är det ganska överkomligt: den som en gång köpte för 1Mkr och säljer för 4Mkr har efter skatt ändå kvar ca 3,3Mkr att köpa nytt för. ”Flyttfängelse” och ”inlåsning” är starka ord för det. Eller ska vi också tycka synd om aktieägare när börsen gått som en raket? (det går att få uppskov med vinsten; sedan några år utgår en skatt på detta uppskov men den ska avskaffas enligt januariavtalet).

Nu diskuteras ändå skatt på fastigheter av rättviseskäl och för att uppmuntra till omflyttning. En radikalare möjlighet är någon form av markskatt. Det vore enligt ekonomkåren den allra bästa tänkbara skatten. Samhällets åtgärder bidrar ofta till ökat markvärde. I London har man t ex uppskattat markvärdesstegringen längs en nybyggd tunnelbana till en tredjedel av investeringskostnaden. Varför ska den tillfalla markägarna som inte gjort något?

Dramatisk svängning

På 80-talet var också SCBs prognos att Sveriges befolkning skulle ”peaka” före sekelskiftet. Sedan skulle den vara nere i 8 miljoner idag. Det blev 10 miljoner. Samtidigt har bostadsbyggandet svängt dramatiskt, från som mest 100.000 bostäder per år till 20.000 tidvis under 90- och 00-talen och sedan en (tillfällig?) uppgång till 60.000 på senare år. Nu sjunker nivån igen eftersom kostnaden tycks ha nått en smärtgräns där nybyggen är svåra att sälja. Eftersom Sveriges befolkning vuxit 25 % mer än prognoserna har det byggts alldeles för lite och dessutom ofta för ”fel” kunder, inte för dem som saknar bostad. Men staten driver inte längre någon bostadspolitik utan har i stort sett har lämnat över frågan till banker och byggare.

Ur ett hållbarhetsperspektiv är bostadsstocken och mer byggande också besvärligt. Det är inte svårt att bygga energisnåla hus men ambitionen är måttlig och beståndet förnyas mycket långsamt, kanske 1 % per år, och det är besvärligt och dyrt att göra gamla flerfamiljshus energisnålare. I småhus är det lättare men där har vi kanske redan kammat hem mycket av de möjliga vinsterna. För hela bostadsbeståndet kan man högst räkna med några 10-tals procent, långt mindre än som behövs. Att bygga nytt är också miljöbelastande med stora resurskrav och mycket transporter. Cementtillverkning är en av de största koldioxidbovarna.

Kort sagt kunde vi under de gyllene åren kosta på sig att ha höga ambitioner. När denna välfärdspolitik sedan skrotades kom en baksmälla, dels därför att man inte ens försökte att omfördela de tomma redena, dels för att det byggdes för få bostäder till överkomliga priser när befolkningen ökade snabbare än väntat. Marknaden som uppstod i denna bristsituation har skapat en rad allvarliga orättvisor. De måste rättas till så att de – kanske över 200.000 – som vill ”sätta bo” ska kunna göra det. Men nybyggande kommer att ta tid och det som byggs blir dyrt. Kanske måste de som bor ”rymligt” också acceptera att banta sitt boende (eller betala mer för det). Det kan komma att svida hos viktiga väljargrupper. Men ett hållbart boende inom rimlig tid kräver något slags omfördelning inom det existerande bostadsbeståndet. En bostadspolitik värd namnet alltså.



(4) Energi för framtiden

Energi behöver vi till allt, men hur ska vi få den energi vi behöver utan att skada klimatet för mycket? Veckans Under ytan är del 4 i Christer Sannes artikelserie Vägen till omställning.

Sverige är ett otroligt lyckligt lottat energiland. Men ett fossilfritt Sverige snart? ”Negativa utsläpp av växthusgaser”? Populära klyschor i politiken men också snudd på ”fake news”. Jag ska försöka beskriva konturerna av dessa frågor där det är lätt att gå vilse bland alla analyser och påståenden.

Skogen löser inte allt

Först om fossilfriheten. För några år sedan dominerade en sanning att Sveriges koldioxidutsläpp var ungefär 6 ton per capita. Inte illa för ett rikt land och Fredrik Reinfeldt slog sig stolt för bröstet. Egentligen var det inte så mycket att yvas över eftersom vi har massor av vatten- och kärnkraft.

Det är dock en lurig siffra eftersom den bara gäller utsläpp inom landet. Svenskarnas levnadsstandard och konsumtion orsakar också stora utsläpp där vår import tillverkas (eller där vi semestrar). Tar man med det så blir utsläppen snarare 10 ton per capita. Trenden är tydlig: de territoriella har minskat till 3,6 medan de importerade ökat till 6,5 ton per capita. Men vi hämtar dessutom mycket ”biobränslen” från skogen – räknat i energi lika mycket som vatten- och kärnkraft tillsammans. Det leder också till CO2-utsläpp, som har samma växthuseffekt som de fossila. Men genom en finurlig regel räknas inte dessa ”biogena” utsläpp in i statistiken. Varje barn i Sverige har ju lärt sig att den koldioxiden ingår i ett kretslopp eftersom den sugs upp av skogen där vi hämtade träden. Det är inte heller helt fel. Som mått på vår energistandard borde vi ändå räkna med dem och då kostar vår livsstil cirka 13–14 ton per capita. Så gynnade är egentligen bara skogsländer som Sverige och Finland.

Visst binder träden CO2 när de växer. Men först många år efter en avverkning, som i sig ofta har orsakat stora utsläpp. Det beror på att marken har ett eget kolförråd som brukar vara dubbelt så stort som trädens. Särskilt stor blir skadan i tropikerna när man röjer för att till exempel odla soja eller palmolja. Amazonas brukade kallas ”jordens lunga” som kolsänka, men riskerar att bli en kolkälla genom torka och avverkningar. I Sverige är kalhyggena – med påföljande markberedning – problemet. Detta kallas i dag ”trakthyggesbruk” och skogsexperter anser att de ger större avkastning än så kallad ”blädning”, det vill säga att bara plocka ”mogna” träd ur skogen, vilket är skonsammare på alla sätt. Blädning ger också en ”flerskiktad” skog till skillnad från alla ”trädplantager” som nu brer ut sig i landet med likstora träd på rad.

Skogen är inte heller någon självklar kolsänka. När träden vuxit färdigt slutar de att ta upp CO2. I ett naturligt kretslopp åldras de och dör och förmultnar och avger lika mycket växthusgaser som de en gång samlat in. I brukade skogar är tillväxten imponerande, närmare 10 ton trä per capita i Sverige (vilket också motsvarar ett upptag av 12–13 ton CO2/capita). Det vore naturligtvis dumt att inte skörda från denna tillväxt och dra nytta av den uppsamlade energin. Eller använda den i bioraffinaderier för att skapa nya produkter. Annars skulle den ju försvinna i naturens kretslopp. Inom något år har 70–80 procent av skörden förbrukats och blivit CO2. Det vurmas i dag för att binda kolet i långlivade strukturer – som trähus – men det kan inte bli mer än en mindre del. Nästan hela skogsskörden (80 procent) exporteras för övrigt, och då kommer utsläppen att registreras någon annanstans (på samma sätt som den norska oljan skapar utsläpp utanför Norge). Hur mycket skog som ska hållas undan obrukad för rekreation, naturupplevelser och biologisk mångfald är sedan en ständigt pågående dragkamp mellan olika intressen.

Sol och vind

Den andra huvudfrågan är om vi kan banta och ersätta den energi som skapar utsläpp. Både i industrin och i ”hushåll/service”, som förbrukar mest, kan behovet minska genom effektiviseringar. Förutsatt, förstås, att inte produktionen ökar utan att tillväxten planar ut. De uppenbara ersättarna är vind och sol. Vindkraften ger i dag långt mindre än vattenkraften, men är nästan obegränsat utbyggbar. Tyskland har redan tio gånger så många vindkraftverk per yta som Sverige, och då är Sverige ändå mycket mer glesbebyggt. Det finns nackdelar och motstånd – särskilt från norrlänningar. Men det finns även gott om plats i södra Sverige. Havsbaserad vindkraft undviker en del av nackdelarna och är dessutom effektivare (men dyrare att bygga). Om kraften ska komma från norr måste dessutom ledningsnätet förstärkas.

Ett grovt scenario kunde vara att vi stänger den snart uttjänta kärnkraften och istället satsar på vindkraft – säg fem gånger mer än i dag (85 TWh). Solenergi kan ge tiotals TWh. Priset faller hela tiden och många är intresserade av att sätta upp egna paneler för att bli sina egna ”prosumenter” och bryta de stora företagens makt. Biogas och biodiesel från restprodukter kan också ge bra tillskott (men att använda palmolja – värsta miljöboven och ett viktigt livsmedel – i bränsletankarna förefaller absurt!). Det är uppmuntrande att så många aktörer – enskilda, kommuner och företag – är beredda att pröva nya tekniker även om de inte går att räkna hem. Eller kan lyfta – som elflygplan! Det här täcker även vad elbilarna kan behöva (kanske 25 TWh inklusive lastbilarna) och en möjlig omläggning av ståltillverkningen från kol och koks (”Hybrit”, 15 TWh).

Vind och sol har betraktats som opålitliga, men i det här mer offensiva scenariot ska de inte bara täcka behoven utan producera el för ökad hållbarhet. Vindkraften antas ge överskott för att omvandla eller lagra. Omvandla till vätgas (främst för att framställa stål) eller lagra genom att pumpa upp i vattenmagasin. Eller exportera. Redan i dag har Sverige ett elöverskott på uppemot 10 procent som exporteras. Kontinenten har omättliga behov att ersätta fossil energi. Samtidigt är det viktigt att nya energikällor inte bara adderas till de gamla utan verkligen ersätter dem. Det finns också risker för en rekyleffekt när energin blir billigare.

Bromsklossar

Så långt ett ”fossilfritt Sverige” utan fossila utsläpp inom landet. Det förefaller görbart. Men var ska ribban läggas för andra utsläpp, fossila och biogena? De som ingår i importen – till exempel hälften av maten och utrikesflyget – är större än de inhemska och här dominerar fossil energi. Globalt sett minst 90 procent av energin. Decennier av förhandlingar om tak och/eller pris på utsläppen har bara lett till ganska tandlösa internationella avtal – som Kyoto och Paris – som dessutom nonchaleras av många länder. Europas system för utsläppsrätter har aldrig lyft kostnaden till nivåer som kan ge riktig effekt. Sverige är det enda land som har en rejäl CO2-skatt och den har stora maskor för att inte missgynna svensk industri. Den betalar nästan ingen elskatt heller. Det gäller även serverhallar, så it-företagen älskar Sverige eftersom de dessutom kan fjädra sig med att gå på grön el.

En omställning kommer under dessa förhållanden att ta mycket lång tid. Även om sol och vind kan konkurrera i pris återstår många investeringar som behöver skrivas av. Dagens globala flygplansflotta är gjord för att användas i 50 år till och här finns ingen ny teknik att vinka med. Kol och olja borde lämnas i marken men då blir fossilbolagen värdelösa – ”stranded assets”. Att det går trögt kan bero på att de fem av största lägger 200 miljoner US-dollar per år i lobbying för att förhindra politiska åtgärder. I Katowice var också de oljeproducerande länderna stora bromsklossar.

Plocka upp bollen

Även om andra länder också försöker minska sina utsläpp så måste vi, såvitt jag förstår, vänja oss vid att konsumera (och resa) både mindre eller klokare. En sådan omställning är ofrånkomlig även för att minska slöseriet med andra naturresurser och för att klara samhällets kostnader för andra behov som vård och omsorg.

Den tredje källan till CO2-utsläpp i Sverige är bioenergin. En bekväm hållning till detta är att hävda att den balanseras av den svenska skogens upptag. Men världens skogar behövs ju för att ta upp globala utsläpp och alla länder har inte skogar. Vi förväntar oss att Amazonas ska fungera för hela världens behov – detsamma borde gälla alla skogar.

Hit hör frågan om att samla in och lagra utsläppen i berggrunden, så kallad CCS (eller BECCS med biogena utsläpp). Tekniken har funnits i 20 år men kostar – långt mer än dagens pris på utsläppsrätter. Cement – en av de värsta miljöbovarna – sägs bli 65 procent dyrare och stål 25 procent. Det kan naturligtvis inte en husbyggare eller biltillverkare välja. Ändå skulle effekterna bli försumbara i konsumentledet – ett hus eller en bil beräknas bli mindre än en procent dyrare.

Dilemmat är tydligt. Många är redo att ändra sin livsstil och vi har råd med en omställning, men staten/samhället måste agera för att bestämma vilka alternativ som är acceptabla: kräva rening eller sätta utsläppspriser, förbjuda skadliga produkter och så vidare. Vi kan inte och ska inte avgöra detta som konsumenter utan som medborgare. Staten och världssamfundet äger frågan och måste handla. Politikerna måste plocka upp bollen.