Rundbrev 2011

 

Honung för de få

2011-12-29

Det är svårt att hålla kursen när det blåser från alla håll. Det finns en skara människor – dit jag räknar mig och de flesta som får detta brev – som är allvarligt oroade för vår framtid därför att jordens resurser inte räcker för alla. Varför är inte alla lika oroade när tecknen är så tydliga? Är det fel på vårt sätt att föra fram budskapet? Sverker Sörlin menar att miljöns företrädare måste kunna erbjuda en ny "trovärdig berättelse om ett framtida och bättre tillstånd" (här i Sveriges Natur 5/2010).

Det må vara önskvärt men det är också att ställa höga krav. Jag har försökt räkna mig fram till ett hållbart samhälle om några decennier, förbi alla drömmar om att det skulle finnas en "technical fix" för resursproblemen. Om man ska vara konkret och tala sanning måste den berättelsen handla om en del materiella uppoffringar och om ett stark stat som förmår hävda gemensamma och långsiktiga intressen. Den beskriver också ett annorlunda liv där konsumtion bytts mot fritid.

Det är inte lätt att sälja in en sådan berättelse när andra lovar både guld och gröna skogar. Jag tror, som Sörlin, att "miljörörelsen" måste in på den politiska arenan och debattera välfärdspolitik och skatter och annat som står på dagordningen där. Men då måste man också kunna kräva att de folkvalda och deras utredare redovisar hur de ska lösa miljö- och resursproblemen. Det är inte rimligt att Långtidsutredningen 2008 – som räknar med en nästan fördubblad privat konsumtion de närmaste tjugo åren – bara nämner ordet "hållbarhet" i förbindelsen "finansiell hållbarhet".

Riktigt skrämmande blir detta när man förstår att finanskrisen 2008, enligt de senaste rapporterna, inte alls var någon kris för de närmast berörda, alltså finansinstituten. Tvärtom mörkade de situationen, gjorde stora förtjänster på de statliga stödpengarna och har bara gått ut ännu starkare efteråt (http://blog.svd.se/wallstreet/2011/11/28/fed-undanholl-lan-pa-tusentals-miljarder-dollar-under-krisen/). Nu händer nästan samma sak i Europa: ett stöd till bankerna som beskrivits som "den största presenten i mänsklighetens historia" – från Europas skattebetalare (http://blog.svd.se/bors/2011/12/23/klart-idag-bankraddningarna-onodiga/).

I stället för att ställa om till hållbarhet tvingas nu staterna skuldsätta sig. Följden blir inte bara social nedrustning utan också ett tvång att hålla tillväxten igång för överskådlig tid. Först lånar konsumenterna till sin konsumtion. Sedan räddar staten bankerna – bankirerna? aktieägarna? – och skattebetalarna får stå för notan. Inkomstklyftorna bara ökar. Allt hänger ihop.

Låt mig citera Tranströmer:
Kapitalets byggnader, mördarbinas kupor, honung för de få.
Där tjänade han. Men i en mörk tunnel vecklade han ut sina vingar och flög när ingen såg. Han måste leva om sitt liv.

(Epigram ur samlingen För levande och döda)

Hoppas ljuset kommer igen snart!
Christer



Blåbär, det starka samhället och tillväxtforum

2011-05-03
Att dvärgbandmasken finns i Sverige gör mig sorgsen. Det beskär mitt och våra barnbarns livsrum. De kanske inte får uppleva lyckan att plocka solvarma blåbär och stoppa i munnen. Varför? Därför att gränserna ska vara öppna, ingen ska besväras av kontroller, det är fritt och ofarligt att bryta mot lagen att ta in obehandlade hundar.

Tage Erlander och Olof Palme hade en vision om det starka samhället. De ville göra det möjligt för människor att utvecklas fritt i den snabba ekonomiska utvecklingen för femtio år sedan när allt tycktes möjligt. Idag behöver vi också ett starkt samhälle, ett som kan hävda långsiktiga värden.

Jag läser om det starka samhället i Henrik Berggrens mästerliga 700-sidors biografi om Palme – en levande skildring av några decennier i Sverige när så mycket hände. Tänk att det var femtio år sedan konsumtionssamhället både etablerades och började kritiseras! Här finns mycket att lära för oss som hoppas på en hållbar utveckling. Berggren är dessutom en lysande stilist med snärtiga miniporträtt av alla som var med på den tiden.

Enligt Berggren läste Palme som student på 1940-talet den konservative Friedrich Hayek (”Vägen till träldom”). Då satte han ett Obs! i marginalen vid tanken att vad som verkligen hotade en modern demokrati var sjunkande levnadsstandard och ekonomisk stagnation. Samma tanke återkommer i Benjamin Friedmans The Moral Consequences of Economic Growth (2005) som liberala debattörer i Sverige förtjust citerat. Men Friedman har fått kritik för att hans tes är ohistorisk: just när ekonomin varit dålig har det gjorts stora sociala framsteg (som Roosevelts New Deal).

Det väcker frågan hur människor ska kunna övertalas att acceptera en omställning till hållbarhet. Hur kan vi lyfta oss ur egoism och kortsiktighet? Hade Palme använt sin glöd och talekonst för att få oss att förstå att vi har nog nu och att vår framtid kräver uppoffringar? Eller hade han bara trixat, som med Linje 2 för att rädda kärnkraften (han blev skjuten två månader före Tjernobyl)?

Miljöpartiet ger i dagarna ut en antologi, Tänk Grönt, där jag upprepar att tillväxten är oekonomisk . Det är ju också fantastiskt att Kulturhuset i Stockholm den 14 maj ska fyllas med människor som vill diskutera tillväxten kritiskt (fast under den luriga rubriken Tillväxtforum som kunde ha satts av vilken näringslivsorganisation som helst, www.tillväxtforum.nu) Väl mött där!

God sommar med många söta blåbär!
Christer
Om dvärgbandmasken se Parasiten som är politik. Fria Tidningen 33/2011 (27 april)

sanne.one/Christer_Sanne/Blabar.html