Rundbrev 2015

 

Drömmar om Paris

2015-11-30


Den ena uppgiften i Paris är att fylla en fond för klimatförbättrande åtgärder i fattiga länder; den andra är att enas om minskade utsläpp. Men den mest grundläggande frågan är kanske att minska klyftorna i världen. Nu ökar de fortfarande mellan länder. Och i alla länder finns både mycket rika och fattiga och mellan dem ökar också klyftorna.

 Vad betyder dessa klyftor för klimatet? I en färsk rapport* har den haussade stjärnekonomen Thomas Piketty (med kolleger) både siffror och förslag till lösningar. Kopplingen mellan rikedom/inkomst och utsläpp är stark. Därför är de rika och de som tjänar mest också de värsta nedsmutsarna. Genomsnittet i världen är ca 6 ton koldioxid (egentligen: växthusgaser) per person. Svenskarna ligger på omkring 10 ton när man räknar in vår konsumtion. Men inkomsttoppen (1 %) ligger på omkring 200-300 ton per person (och hit hör t ex över 3 miljoner amerikaner)! Gapet i utsläpp är enormt: den minst förorenande hälften av världens befolkning står bara för 13 % av utsläppen medan de 10 % största utsläpparna står för nästan hälften!

 Att hitta och arbeta med globala data för att beskriva individer och grupper är ganska nytt; Hans Rosling var den store pionjären för data om hälsa och levnadsvillkor. Pikettys bok ”Kapitalet i det 20e århundradet” från förra året är en pendang på ekonomiska området.** Nu har han alltså knutit ihop pengarna med miljödata.

 Då kan man också närma sig frågan om vem som ska betala för den nya fonden på ett helt nytt sätt. Hittills har bara rika länder bidragit men nu måste även länder som t ex Kina och Indien ingå eftersom en stor del av utsläppen kommer från de rika i utvecklingsländerna. Piketty bollar med olika strategier, framför allt en progressiv skatt på utsläpp. Den kan tas ut på olika nivåer: antingen av alla individer med utsläpp över världsgenomsnittet eller av de värsta 10 %-en eller bara av den allra värsta procenten. Sedan fördelar han detta på länder: ju mindre andel beskattade desto mer bör USA bidra med (från 35 till 65 %) och omvänt för Kina (15-6 %). EU hamnar genomgående på ungefär 15-20 %. Mest träffsäkert vore att länderna tog ut detta som en koldioxidskatt. Om det möter hinder räcker det att höja inkomstskatten med 1-2 % (på 10 %-nivån för utsläppare) för att få ihop 150 miljarder euro (vilket är mer än de 100 miljarder dollar som nu är aktuella men ändå inte mer än 2 promille av världsproduktionen!).

Ett annat sätt, menar Piketty et al, kan vara att beskatta flygresor vilket skulle träffa de största nedsmutsarna ganska bra. För att få ihop till fonden räcker 180€ per resa i business class och 20€ för andra resor. Resenärer i USA, EU och Kina skulle belastas hårdast (29; 22 resp 14 %).

 Nu har jag sprutat ur mig så mycket siffror att någon kanske storknar. Det här är också grova uppskattningar; tiden är säkert inte mogen för Pikettys förslag och de angriper bara indirekt grundfrågan hur man minskar utsläppen. Men det är siffror och fakta som behövs, inte ord. Och vi måste inse att miljöfrågor handlar om individer och klasser, inte länder. Och att det ändå kan vara ganska billigt att rädda världen. Men det kräver ett rejält mått av politiskt mod. Får vi se det i Paris?

*http://piketty.pse.ens.fr/files/ChancelPiketty2015.pdf

** jag har skrivit en kort artikel för den som vill bekanta sig med Pikettys bok. Se

http://sanne.one/Christer_Sanne/Piketty.html



Vem kan man lita på?

2015-10-01

VW-skandalen är sannerligen tankeväckande. Jag inser att vi alla är lurade. På pengar men framför allt på förtroende.

Det minst viktiga först, pengar. Eftersom bilskatten i Sverige numera bestäms av koldioxidutsläppen redovisar alla nyare bilar mycket lägre utsläpp än äldre. Det beror till en del på bättre teknik men också på en massa trixande vid provningarna. Se t ex senaste Ny Teknik (40, tyvärr inte länkbar). I så måtto fuskar alla tillverkare vilket många bilister har insett när de tankar.

 Så här kan det vara i reda tal: om fusket sänkt de formella CO2-utsläppen med (säg) 27 g/km (siffran kan vara både högre och lägre) har bilägaren varje år sluppit betala ca 600 kr i fordonsskatt. Skattebördan flyttas över på dem som betalar bilskatt enligt mer ärliga data. Å andra sidan har många med nya bilar fått betala mycket mer i bränslekostnader än tillverkaren utlovat. 27 g CO2 per kilometer och normal körsträcka (1.500 mil/år) betyder 400 kg CO2 eller 150 liter bensin. Som kostar nästan 2.000 kr.

 Så förtroendet. VW-skandalen handlar tydligen mest om dieselbilar och kväveoxider men det är å andra sidan ett riktigt ”inbyggt” bedrägeri, inte bara fiffel med mätmetoderna. Den förtroendeskandalen är en ”game changer”: hur ska man nu kunna tro på de stora företagen och i förlängningen företagsamheten; någon kanske vill säga kapitalismen (fast andra system har också varit bedrägliga!)? När världens största biltillverkare systematiskt har lurat oss i flera år; ingen skulle väl höja på ögonbrynen om det visar sig att andra fuskat på liknande sätt? Jämförelser är vanskliga men jag vill påminna om neurosedyn-katastrofen för drygt 50 år sedan. Den avslöjade också skrämmande cynism och profithunger, då hos ett stort läkemedelsföretag, och dessutom valhänta myndigheter. Den som vill friska upp minnet kan läsa http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/staten-gor-aldrig-fel/; intressant nog figurerar JK Göran Lambertz även här och i en liknande roll som han valde i Thomas Quick-fallet! Som ”game changer” kan man jämföra med attacken på World Trade Center 2001 där läxan var att global terrorism kan drabba västländerna på hemmaplan. Efter VW-skandalen faller företagens otaliga bedyranden om sitt engagemang i en hållbar utveckling – som vi hört i åratal i FN och Sverige – pladask.

 ”Vem kan man lita på?” sjöng Hoola Bandoola. Inte FRA, inte Google, inte … fyll i själv! Du är en lekboll för ”big data” också.

 I all bedrövelse måste jag ändå notera en paradox: politik kan göra skillnad! Jag – och många med mig – brukar sucka över politikens senfärdighet när det gäller att ställa miljökrav. Gång på gång ger man efter för företagens lobbying (och hänvisar gärna till ”konsumentmakten” att välja rätt). Bilarnas utsläpp är ett exempel. Vi européer har som medborgare krävt bättre bilar och EU föreslog för två år sedan skärpta utsläppsgränser. Då uppvaktade den tyska bilindustrin (sic!) Merkels parti med miljonbidrag. Veckan efter satte hon stopp för EU-kraven. Nu visar VW-skandalen att redan dagens – politiskt beslutade – krav faktiskt haft så stor betydelse att man betett sig på detta huvudlösa sätt. Politik kan göra skillnad. Fast det spårade fel den här gången.


Vi bara lyder

2015-04-29


Hej
Häromdagen deltog jag i ett seminarium om ”Hållbarhet i ekonomiska beslutsprocesser” med en mycket kunnig och engagerad grupp från näringsliv, myndigheter och NGOer. Det lät ju lovande och många kloka saker sades om hur man ska kunna vrida investeringar i en hållbar riktning, hur man ska få folk att köpa miljövänligt och välja produkter som framställts med anständiga löner i Bangladesh osv. Men efterhand blev jag allt mer frustrerad över hur hela diskussionen rundade de verkligt viktiga ”ekonomiska beslutsprocesserna”: hur mycket vi ska producera och konsumera?

Detta var WWFs seminarium men jag har stött på samma skygglappar hos Naturskyddsföreningen: gärna kampanjer och diskussion om skatter och regelverk men väldigt ogärna något som skulle rubba den rådande ordningen på allvar. Tvärtom, syftet för SNFs höstkonferens 2013 om ”miljön och jobben” var att ”vaska fram gröna jobbpolitiska förslag”. Trots stora utspel om att svenskarnas konsumtion på världsbasis skulle kräva 3,7 jordklot så saknas alla förslag att skära ner den. Eller att begränsa arbetstiden så att lönerna inte sticker iväg som de gjort de senaste åren och blåser upp konsumtionen.

Tre KTH-forskare presenterade igår också en rapport om digitalisering och hållbar konsumtion. Se http://www.dn.se/debatt/digitaliseringen-ett-verktyg-for-en-radikalare-miljopolitik/

Digitaliseringen innebär ju oerhörda möjligheter. En av årets stora snackisar är att hälften av alla jobb kan ha digitaliserats bort om tjugo år. Hur ska vi då bete oss? Hitta på nya jobb? Eller dela på de jobb som ändå måste göras? Tyvärr får vi inte veta vad en ”radikal miljöpolitik” skulle innebära. Rapporten håller sig mest till effektiviseringsmöjligheter. Artikeln påpekar att det kan ge rekyleffekter: om man sparar på ett håll kan det kanske användas på ett annat och så är man tillbaka i ruta 1 igen.

Alla de här exemplen handlar om frågor som är viktiga att hantera. Men de visar också på hur organisationer, liksom forskare, begränsar debatten och anpassar sig till sina finansiärer och uppdragsgivare (WWF har stöd av företag och offentliga bidrag; det senare gäller även SNF). Allt som kan kallas ”systemkritik” tassar man försiktigt kring. T ex huruvida de försvinnande jobben är ett hot eller ett löfte. Den frågan har jag ställt i ett hållbarhetsperspektiv men den texten har blivit refuserad av alla de stora drakarna. Nu ger jag upp (jag kan skicka den om du vill avgöra om den är värd att publicera – kommer kanske i en tidskrift med tiden).

Det är nu ingen idealisk debattartikel. En sådan ska vara kort och innehålla ett enkelt utspel eller bara behandla en fråga, inte ett komplext problem. Och helst enligt den politiska riktlinjen att ”vi kan ju inte lyfta ett problem om vi inte har en lösning för det”. Den som skriver om politiska samhällsfrågor som innehåller ett spår av ”systemkritik” hamnar snarare på tidningarnas kultursidor. När jag gjort det har jag också fått höra att det är ”civilisationskritik” – ett annat sätt att avväpna eller avfärda frågorna.

Roland Paulsens arbetskritik hamnade också i kulturdebatten, inte i politiken. Ändå är hans bok ”Vi bara lyder” en politisk pamflett. Han ställer sin far – ”kund” hos Arbetsförmedlingen och senare förtidsutsliten kock – mot två otroligt aningslösa arkitekter bakom arbetslinjen, Angeles Bermudez-Svankvist och Sven-Otto Littorin. Boken beskriver arbetsförmedlingen som en förskräckande byråkrati. Men sådana finns det ju många; värre är att just denna byråkrati ska handskas med människor i underläge. Och att den har en omöjlig uppgift; A B-S beskriver den så här: ”här har vi 400 000 arbetslösa och hur ska vi nu uppnå full sysselsättning med 40 000 jobb? Ja, men det kan ju vilken idiot som helst räkna ut att det skiter sig!” Sedan uttrycker hon något otydligt om att dela på jobben som finns. Det är ju också Paulsens slutsats (och Keynes’ och min).

 Men inte Lena Anderssons. Med en förbluffande kortslutning beskriver hon detta som en pastoral och omöjlig och rentav farlig utopi: ”Vem har hört om elektronik i en paradisskildring? Ser man en maskin i arbete vet man att skräcken och eländet väntar.” Se http://www.dn.se/ledare/kolumner/lena-andersson-lonearbeta-eller-lat-bli/

 Välkommen tillbaka till 2000-talet, Lena! Det fattas en halv miljon jobb idag; prognosen är att två miljoner kan försvinna. Jorden svettas redan. Då behöver vi något annat än mantrat ”skapa jobb” (vilket är statsideologin). På den insikten kan man applicera vad Schopenhauer lär ha sagt: alla sanningar genomgår tre stadier. Först blir de förlöjligade. Sedan blir de våldsamt motarbetade. Slutligen blir de accepterade som självklara. Vi är inte där än men det låter som ett löfte. 

Det här blev väldigt långt. Kommentarer är som vanligt välkomna. Och beställningar på den opublicerade texten.

Christer

Svensk satir duger

2015-02-03

(jag skickade några av mina favoriter apropå attentatet i Paris men vill inte lägga ut dem här av upphovsrättsliga skäl)