Rundbrev 2018

 

Sjutton kockar

2018-12-09

Det händer mycket just nu. Det finns en ny ton av brådska för att ”rädda världen” med nya skrämmande klimatrapporter och den skolstrejkande Greta Thunberg och klimatmötet i Katowice. En nyfrälst Björn Wiman på DN Kultur puffar på. Men motståndet har också mobiliserats sedan Trump kommit in. Som på Svenska Dagbladets ledarsida där Björn Lomborg får breda ut sig med mycket märkliga påståenden. På det en ledare som följer Lomborg i spåren och tycker att vi kan lugna ner oss med att bekämpa utsläppen.

Till sin hjälp tar de William Nordhaus som imorgon ska ta emot sitt fina pris (och några miljoner kronor). Det är skrämmande. För 20 år sedan varnade jag mina studenter starkt. Det är inte fel att göra modeller men han gör ogrundade ingångsantaganden och väljer en orimlig diskonteringsränta som innebär att framtida generationer inte betyder någonting. Dessutom duger inte resultaten för att dra de slutsatser som han – och Lomborg och SvD – gör. Det är extra skrämmande när Lomborg hämtat sina pengar från oljelobbyn i USA med de famösa Koch-bröderna.

Så en helt annan fråga som bekymrat mig. För nästan fem år sedan beviljade FORMAS en stor summa, 23 Mkr, till ett projekt som skulle handla om vad som låg ”bortom BNP-tillväxt”. Då var det nästan en hädelse eftersom tillväxten var helig. Det är nästan lika illa idag; en hel valrörelse gick utan att någon lyfte miljö och hållbarhet.

Nu är projektet över och jag är besviken. Helheten – med akademiska uppsatser och avhandlingar – kan jag inte bedöma men projektet cirklar kring fyra framtidsscenarier för hur vi kan komma att leva 2050. Tre av dem är uppbyggda kring idéer om att vi ska dela på våra prylar eller återvinna mer eller odla mer lokalt. Ett fjärde scenario handlar om att robotar ska ersätta mänskligt arbete. Idéerna är utmärkta och tillämpas som bekant här och var. Men de duger inte som en mall för att organisera ett samhälle (och det är obegripligt varför man inte kan göra de tre första parallellt och det fjärde är väl ändå ofrånkomligt med teknikutvecklingen). Framför allt saknas alla överordnade strukturerande antaganden – ungefär som hos Peter Frase’ Fyra framtider som jag bl a skrev om i ett rundbrev för ett år sedan. Där fanns två frågor – om vi kunde hantera de ekonomiska klyftorna och om vi skulle lyckas få en hållbar energi – som ledde till fyra mer eller mindre skrämmande bilder.

Här får vi istället vardagen beskriven med många detaljer om boende, mathållning, resande, arbete osv. Vi kan läsa att ”tekniken ska vara så enkel att alla förstår den”, att motorvägar ska brytas upp till odlingsmark och hus byggas av lera och halm, att vi ska dela badrum och äta syrad mat, att kollektivtrafiken ska ordnas med ”två- och trehjulingar” (sic!), att fastighetsägarna ska glömma sitt vinstintresse, att vård och omsorg ska ges av ”olika typer av nätverk och sammanslutningar”. Och, inte minst, att människorna har slutat bry sig om materiella ting. Så går det på sida upp och ner. Det går inte att komma runt att detta närmar sig ett pekoral.

Jag delar naturligtvis författarnas ambition; min är en ”critique from a proponent” och jag beklagar att den är nödvändig. Inte minst för att hälften av de 17 författarna är vänner och f d kolleger – flera mycket kapabla. Men det behövs mycket vassare analyser än såhär. Jag är rädd att projektets lite Sörgårdsliknande scenarier t o m kan göra mer skada än nytta om de invaggar oss i tron att faran är inte så stor och att våra politiker har läget under kontroll så att vi kan sova gott om natten.

För det är just vad de inte har – kontroll. Ingen av höstens statsministerkandidater kan misstänkas för att vara intresserad av att fatta de tuffa beslut som behövs för ta kontroll och ”rädda världen”.

Christer

En utförligare kommentar till projektet kommer inom kort i ETC. Tills dess kan du läsa den här:

http://sanne.one/Christer_Sanne/BortomBNP.html


Vart hände med tiden?

2018-10-06

I år är det precis 100 år sedan arbetarna i Sverige sade ifrån. De krävde mer fri tid. 8+8+8 var formeln: 8 timmar till arbete, 8 till sömn och 8 som fri tid. Annars kunde det bli revolt som i Ryssland och Tyskland. Fri tid behövde man bland annat för att kunna ta upp rollen som medborgare, nu när alla skulle få rösta.

Det blev 8-timmarsdag och den har vi fortfarande, trots att lönerna tiofaldigats.

Men pengar är inte allt. Det insåg man för 50 år sedan och började tala välfärd = att ha det bättre på flera sätt. Man började mäta välfärden med listor på allt som ett bra liv kräver: bostad och hälsa och skola och trygghet osv. Den politisk/filosofiska grunden var att detta skulle ge människor frihet att utforma sina liv efter egna önskningar.

Men vad hände med fritiden? Fri tid måste man ju ha för att kunna forma sitt liv men det finns inte på listorna. ”Socialingenjörerna” och politikerna verkar helt oförstående. En del är direkt avvisande. Överlag är attityden ganska paternalistisk. Vi tycks vara till för att arbeta; fritid och semester kan vara bra för att återhämta sig för detta. Jag har granskat gamla och nya listor i en essä i den anrika tidskriften Tiden (ett lämpligt organ eller hur?):

https://tankesmedjantiden.se/tidenmagasin-arkiv/vart-tog-tiden-vagen/

Att tiden saknas är galet av flera skäl. Dels tror jag att många människor idag upplever sig mer hämmade av brist på tid än på pengar för att kunna forma sina liv. Dels vore det absolut bättre för en hållbar utveckling om vi unnade oss mer fri tid (och arbetade mindre). Liksom våra föregångare för 100 år sedan borde vi kräva det. ”Fri tid” borde vara en komponent i välfärdsanalyserna och utvärderas: får vi det bättre eller sämre tidsmässigt?

Någon emot? Undrar

Christer

PS Jag puffar också gärna för Hanna Hallins text ”Sagor om evig tillväxt” nyligen i Syre för att hon lyckas hitta ett nytt perspektiv på en ganska uttjatad historia: https://tidningensyre.se/2018/nummer-295/sagor-om-evig-tillvaxt/


Mitt 1968

2018-08-21

1968 var ett märkesår och den 21 augusti en märkesdag – nästan förbigången av media som hellre ägnar sig år futiliteter kring ett riksdagsval. Annat var det i våras när vi dränktes i minnesbilder av Parisupproret och en viss kårhusockupation i Stockholm.

Det fanns ju mycket mer 1968. I Vietnam förde USA ett brutalt krig (se den lysande TV-serien The Vietnam War!). Och just den 21 augusti dog Pragvåren och ”socialismen med ett mänskligt ansikte” när Sovjetunionen invaderade Tjeckoslovakien.

Jag var med på mitt sätt, inte i kårhuset, men genom att skriva om framtiden. I senaste Miljömagasinet gör jag en återblick på några texter som visar vad vi visste och trodde då. Klimathotet fanns inte på kartan (utom i några bisatser) och miljöfrågan verkade hanterbar. Däremot levde tre av fyra människor på jorden i fattigdom (men jag visade att de rika länderna ganska enkelt kunde hjälpa dem till en hygglig levnadsstandard).

Redan då sades det att Sverige befann sig ”på tröskeln till överflödssamhället”. Tyvärr fortsatte vi långt över tröskeln de kommande 50 åren och tredubblade vår konsumtion. Hela världen har upplevt en konsumtionsexplosion (eller kanske bara början av den?) och idag är miljö- och resursproblemen helt ohanterliga. Ändå är inte fattigdomen utrotad. Det är faktiskt ett underbetyg åt politiken.

Läs gärna ”Mitt 1968” och kommentera!

http://www.miljomagasinet.se/artiklar/180820-mitt-1968.html


Otänkbart?

2018-05-29

”Tillväxtens gränser” från Romklubben visade (redan på 1970-talet) att jordens resurser – mark, vatten, energi – var knappa. Om vi inte lade om kursen väntade en kollaps med svält och nedsmutsning på 2000-talet. Men kursen förblev densamma med en enorm tillväxt, liksom resursförbrukning och nedsmutsning (växthuseffekten var inte ens känd då!).

Nu har Anders Wijkman och hans med-ordförande i Romklubben Ernst von Weizsäcker skrivit en uppföljare. Idag vet vi allt om ”overshoot day” och att mark, vatten och energi överutnyttjas. De sätter i stället fokus på den urspårade roffarkapitalismen och rikedomsklyftorna på jorden.

Det är en viktig synvända. Mycket av omställningstänkandet har ju präglats av att ”vi”, jordens innevånare, måste ändra oss. Här ställer man snarare de 1% rikaste mot de de 99%. Budskapet är att politiken måste återta kontrollen över ekonomin.

Det är bra skrivet. Men räcker det? Det ekologiska fotavtrycket för den rika delen av världen motsvarar 4 jordklot. Eftersom det bara finns ett klot måste vi (rika, t ex svenskarna) ställa om vår livsstil radikalt. Men det värjer sig politiker av alla färger emot därför att det skulle påverka alla väljare, inte bara de 1%. Ändå är det för Wijkman och Weizsäcker fortfarande otänkbart att göra det som jag tycker är allra mest naturligt: att skära ner i arbetandet så att vi inte producerar så mycket så att vi inte konsumerar så mycket. Slut med work-and-shop. Fri tid är välkommet även om det betyder färre prylar.

Jag skriver utförligare om deras bok i Syre (länkar nedan).

Att ändra arbetets ordning tycks också otänkbart för miljöpartiet idag. Jag har just lyssnat på språkröret Isabella Lövins ”Tal till nationen” på SVT. Det var fyllt av kloka ord. Ändå verkar det fullkomligt otänkbart för miljöpartiet att ändra på någonting som på något avgörande sätt skulle leda till en hållbar utveckling. På partikongressen i helgen erbjöds puttenuttiga förslagen om europeiska tågresor och skatt på antibiotika-marinerat kött. Idéer som kunde ha kommit från vilket parti som helst. De gamla visionerna om en annan hållbar livsstil hade partiledningen bantat till ”en möjlighet (!) till arbetstidsförkortning för äldre (!) anställda i välfärden (!)”. Kan det bli mindre? (tydligen fick kongressen ändå igenom att man skulle gå lite, lite längre).

Hälsningar i sommartorkan!

Christer

– Dags att släppa den materiella tillväxten (om Romklubbens nya bok ”Come on” med Anders Wijkman). Syre 18 maj 2018. https://tidningensyre.se/2018/nummer-265/dags-att-slappa-den-materiella-tillvaxten/ eller http://sanne.one/Christer_Sanne/Come_on.html

PS. Här är en annan text som jag haft nöjet att skriva:

– Louvren i öknen. Om Savitskys konstmuseum i Nukus, Uzbekistan. VI maj 2018

(egen länk: http://sanne.one/Christer_Sanne/Nukus.html)



Omställningen en bluff? Och om blå och röd miljöpolitik

2018-03-07

Temat för det sista programmet av Idévärlden på SVT är ”Den gröna omställningen är en bluff”. Therese Uddenfeldt talar verkligen klarspråk: systemet är sjukt, vår livsstil destruktiv, vi måste sänka vår levnadsstandard. Snacka inte om laddstolpar – det bara snuttetrasor! Det är skarpt och välformulerat och jag instämmer helt. De inkallade motståndarna har det inte lätt. Tomas Kåberger talar sig varm för solceller och Johan Kuylenstierna försvarar Parisavtalet och FNs ”Globala mål” (men verkar lite obekväm i rollen som optimist eftersom han säger sig dela Therese syn i många stycken).

 Det är ju många som tvivlar på Parisavtalet (t ex Kevin Anderson som jag skrev om i mitt förra brev) och jag blev förskräckt när jag insåg att de globala målen mest är en verbal pastej av fluffiga formuleringar (vilket jag skrev om i november).

Min enda invändning mot Therese Uddenfeldt är hon lämnar en i sticket: det finns ingen lösning menar hon och talar lite vagt om tillväxtkrav och politiska låsningar. Vi är ju flera som försökt låsa upp dem.

Det leder mig till två böcker om blå och röd miljöpolitik. Den ena av ärkeliberalen Mattias Svensson, den andra av riksdagsledamoten (v) Jens Holm. De är mycket olika: Mattias tycker att vi är på rätt väg och vill skynda långsamt, Jens är mycket mer bekymrad. Jag jämför dem i en artikel i Syre; se

sanne.one/Christer_Sanne/MattiasJens.html!

Tyvärr liknar väl regeringens politik Mattias Svenssons linje snarare än Therese Uddenfeldts.

Länkar: jag brukar ge länkar men förstår att många inte kommer förbi tidningarnas betalväggar. Därför ska jag försöka att också länka till min hemsida. Min SvD-artikel från i höstas om de globala målen mm finns t ex på

http://sanne.one/Christer_Sanne/SvDDebatt.html

TV-programmet ska sändas (igen?) på SVT2 9 mars 16.15 och finns på SVT Play här:

https://www.svtplay.se/video/17164734/idevarlden/idevarlden-sasong-2-avsnitt-8

Den som nöjer sig med en kort version med Therese inledning hittar den här:

https://www.youtube.com/watch?v=gTt6u3rgfoo

 

Missa inte detta! Mycket nöje!

Christer


Välja bort barn?
2018-02-13

En ung kvinna, Gabriella, 20 år, förklarade i förra veckan i Expressen att hon väljer bort att ha barn för klimatets skull. Det skapade den största flodvåg av kommentarer på en Facebook-sida som jag sett. Många tyckte att hon gör rätt, andra att hon är för ung för att förstå detta rätt och så flöt diskussionen som så ofta ut åt alla håll.

Jag lyssnade i veckan på miljöforskaren Kevin Andersons straffpredikan över politiker som slår sig för bröstet med Parisavtalet. Det är en ren saga, menar han, byggd på antaganden om teknik som inte finns. Dessutom tyder inget på att det kommer att förverkligas, inte ens i föregångsländer som Sverige och Storbritannien. Och idag jag har lyssnat på Anders Wijkman, Johan Rockström och Ulf Dahlsten (och några till) om Anders Ws nya bok ”Come on”. I brant sammanfattning sa de ungefär att en hållbar utveckling kanske är möjlig men inte trolig.

Det är dystert. Anders W menade att man kan ju ändå inte sluta upp att engagera sig. Jag instämmer helt. Jag – som har barnbarn i Gabriellas ålder – bryr mig fortfarande om jordens väl. Men inte för egen skull. Jag kommer inte att drabbas av att haven svämmar över eller av miljontals klimatflyktingar. Men jag oroar mig för barnbarnen och de som kommer efter dem.  Och kanske skulle jag, om jag var 20 år, tveka om att sätta barn till världen med tanke på deras framtidsutsikter.

Men det är alltså ett helt annat, och sorgligare motiv än Gabriellas. Och det finns något absurt i detta. Man kan ju välja bort att flyga eller någon annan konsumtion eller aktivitet. Det kan vara klokt och en meningsfull uppoffring. Men om man väljer bort barn – för vem uppoffrar man sig då? Det är väl ändå människors framtid vi tänker på när vi vill ”rädda jorden”. Vi vill rädda jorden för kommande släkten, inte för planeten i sig.

Så Gabriella borde kanske rikta sig till dagens makthavare, precis som talarna här, och kräva snabb och resolut handling. Tygla marknaden i ett ramverk, låt politiken styra ekonomin, ge klara besked om hållbarheten i valrörelsen. Nödvändigt – men inte troligt.

Christer

More Moore!
2018-01-10

Man kan bara falla för Michael Moore. Igår gav SVT hans film ”Where to invade next?”. Den ser ut som reklamfilm för Europa med natursköna landskap fyllda av välmående och lyckliga människor. Vi européer kan vara stolta säger han. Över italienska semestrar, finska skolor, fransk skolmat, portugisisk narkotikapolitik och norsk kriminalvård. Över de tunisiska och isländska kvinnornas framsteg i politik och ekonomi. Allt beskrivs med fart och fläng; en bräkande idyll kan man tycka. Men jag anar en underförstådd överenskommelse med tittaren att frågorna är mer komplicerade än så här och att det naturligtvis finns mörkare sidor också, mer lika de svartvita bilder av våld och elände i USA som utgör motpoler i filmen.

 Men man faller för att Moore är så skicklig. Han har en fantastisk förmåga att fråga rakt på sak, skenbart naivt, närgånget, ibland oerhört sentimentalt. Han får människor att öppna sig. Och han är rolig, han älskar att överraska. Budskapet är att så här kan man bygga ett samhälle med solidaritet och medkänsla. Allt är möjligt och det kan gå fortare än man tror.

Filmen ges några gånger till i helgen och finns en månad till på SVT Play. Se den!

Christer