Rundbrev 2020

 

Arbetets tid för evigt?

2020-05-19

Idag är en helt vanlig dag men för precis 25 år sedan jag försvarade min avhandling på Nordplan. Den handlar om arbetstidsfrågans historia i Sverige: hur en idé förfaller och en utveckling går i stå. Och vi stampar fortfarande på samma fläck. ”Försvara” förresten: de som borde förklarat sig var ändå inte på plats.


I brant sammanfattning var 8-timmarsdagen en brännande fråga redan för hundra år sedan, 1918. Sverige stod på randen av en revolution så de styrande gav med sig den gången, åtminstone för de militanta industriarbetarna.

Sedan, när landet blev rikare, hyvlades arbetstiden av lite i taget. Under de gyllene åren efter andra världskriget sågs det som naturligt när det fanns löneutrymme. Ledighet är välfärd. På 70-talet kom vi ner till 40 veckotimmar. Men sedan var det stopp. De 8 timmarna var som huggna i sten; det var alltid lättare att förlänga semestern en vecka i taget. Partierna och facket fortsatte ändå att tala om kortare arbetstid. Målet var 6-timmarsdag (eller 30-timmarsvecka) vid sekelskiftet. Men luften hade gått ur rörelsen – särskilt LO – och 1989 slog en statlig utredning igen locket, till synes definitivt. Vi levde i ”Arbetets tid” så det fick avhandlingen heta.

Det är här jag blir kritisk. Min bondförnuftiga tanke har alltid varit att man jobbar för att tillgodose sina behov men sedan blir man lyckligare av att vara ledig. Martin Hägglund tolkar Marx just så i ”This Life”: vår verkliga rikedom är vår fritt tillgängliga tid. Keynes ser också fri tid som målet. Men jag lyckades aldrig slå fast varför det blev stopp. Vi blev ju bara rikare, då som nu. Idag är vi dubbelt som rika som när vi nådde 40 timmar (även om det är ojämnt fördelat) så varför inte 20 timmar idag?

Den statliga utredningen talar om att vi måste ha tillväxt (men det kunde vi haft med kortare arbetstid, bara lite långsammare). Tillväxten, sade man behövdes för att förse oss med alla de sociala tjänster som staten lovat oss (fast där biter man sig i svansen; det är inte en fråga om ekonomins omfång utan om skattesatser). Men det finns ingen fråga där de styrandes åsikt skiljer sig så mycket från folkets åsikter: 58 % är för 6-timmarsdag mot 17 % för riksdagsledamöterna.

Andra talar om konsumtionens förförelse – att vi fått smak på mycket mer och därför inte vill jobba mindre. Det är dock fel; de flesta säger i enkäter att de hellre vill ha kortare arbetstid än högre lön. Någon hört en facklig representant säga det?

En tredje förklaring – som naturligtvis inte rymdes i avhandlingen – är att vi som arbetande/konsumenter helt enkelt är redskap för kapitalets förmerande. ”Pawns” säger man på engelska: schackbönder, viljelösa brickor i någon annans spel.

Efter 25 år har vi nu både klimatkris och corona-pandemi. En bisats i avhandlingen handlar om att vi borde jobba mindre för att dämpa konsumtionen för att ”rädda världen”. Det har jag sedan dess tjatat om i otaliga föreläsningar och texter. Utan större framgång – idag vill man hellre tala om hur tekniken ska frälsa oss. Hur skulle kapitalet annars kunna förmera sig? Kortare arbetstid är inte på modet även om några av dem som jobbat hemifrån under pandemin vittnar om att de fått ett nytt perspektiv både på sitt arbetes värde och konsumtionens intighet. De starkaste signalerna är ändå att ekonomin ska sparkas igång så fort som möjligt. Staten öser pengar över företagen för att vi ska kunna köpa bilar och flyga ”efteråt”. Och jobba som alltid. Inte dela på jobben utan fullt ös mot stupet!

En skönare maj är välkommen!

Christer


Kommunistforskning?

2020-03-19

Det kostar pengar att forska. Men när löntagarfonderna slaktades på 90-talet fanns plötsligen pengar över och MISTRA – Stiftelsen för miljöstrategisk forskning – skapades och fick några miljarder och tio år att sätta sprätt på dem. 25 år senare har man faktiskt mer i kassan än när man började och finansierar ett brett spektrum av miljöforskning. Men vad är det för forskning man stöder? Vilken framtid berättar den om? Jenny Andersson och Erik Westholm ställer mycket kritiska frågor i boken ”Slaget om framtiden”.


De backar först ända till 60- och 70-talens framtidsstudier, internationellt och i Sverige. ”Tillväxtens gränser” från Romklubben blev en sensationell väckarklocka om att vi måste ändra kurs för att undvika ekologisk kollaps genom global överbefolkning och överkonsumtion. I Sverige bildades Sekretariatet för framtidsstudier. Det lyfts fram som föredömligt eftersom man demokratiskt ställde alternativ mot varandra och visade visa vilka vägval samhället stod inför – hur vi kunde ”välja framtid”.


Men omsorgen om planeten och miljön kom snabbt i konflikt med den ekonomiska tillväxten. Makthavarna sökte utvägar att medla – som Brundtlandkommissionen på 80-talet – utan större framgång. Perspektivet vreds från ett välfärdssamhälle till ett konkurrenssamhälle, där det blev viktigt att tävla mellan länder i teknikutveckling för att gynna tillväxten.


Det här, menar författarna, blev också Mistras melodi. Forskarna förväntades bli nyttiga och leverera lösningar som gynnade ”framsteget”. Det sades uttryckligen att de ska gå i ”ledband” mot gemensamma mål. ”Samverka” med näringsliv och myndigheter för att ”främja innovationer som ska säkerställa landets ställning som industrination”.


Det ger inte mycket plats för fri och ifrågasättande forskning. Samhällsvetenskap handlar ju ofta om aktörer och processer, makt och kunskapssyn, etik och moral. Men Mistras styrelseordförande säger rent ut att ”Den som vill syssla med kritisk forskning får gå någon annanstans”. En VD i ett stort skogsföretag är ännu mer oförblommerad: ”Hur mycket tillväxtforskning och hur mycket kommunistforskning blir det om vi har med samhällsvetare?”


Boken beskriver hur en framtidsstudie om skogen ”kapas” av skogsnäringen, t ex genom utformningen av forskningsprojekt och valet av forskare. På så vis definieras också vad som är ”relevant” kunskap medan andra perspektiv trycks undan som ”ovälkommen kunskap”. Jag brukar själv tala om ”cognitio non grata”. Mitt exempel, från ett helt annat håll, är att de flesta löntagare faktiskt säger att de hellre vill arbeta kortare tid än ha högre lön. Vem har hört talas om det i den politiska debatten?


Det här låter som en ganska nedslående utveckling, från djärvt ifrågasättande till slätkammad medhårsforskning. Kanske överdriver författarna lite. Johan Rockström och andra framstående svenska forskare har visat att de kan säga ifrån även om de får medel från Mistra. Det finns glapp i systemet och utrymme för kritiska tankar på institutioner, bland anslagsfördelare och redaktörer. På så vis har jag lyckats med att vara kritisk, även i tryck, hela livet och ändå lyfta lön varje månad. Och jag ser, med förtjusning, en hel generation kritiska forskare och utredare ute på myndigheter och verk som tjatar om att den politik de ålagts att sköta inte leder till de mål som riksdagen beslutat om. Det är lovande!






Giftig kunskap och en domesticerad demokrati

2020-02-02

Jag har fastnat för ett svartsynt citat av Richard Heinberg:

”När man väl förstår överbefolkningen, flyktingkrisen, resursförbrukningen, klimatförändringarna och krafterna bakom samhällets kollaps så kan man inte sluta förstå de sakerna, och varje tanke därefter kommer att färgas av det.”

Han kallar det ”giftig kunskap”. Jag tolkar det som att man blir märkt av sitt vetande och jag hör till de märkta. Jag brukar runda själva klimatfrågan – och se mer till vad den betyder i samhället – men två uppgifter om klimatet skrämmer mig:

Temperaturen stiger på land och vi tuggar om klimatmål hit och dit. Men hur många vet att haven hittills har absorberat 90 % av den instängda energin från solen? Vi lever alltså på lånad tid. När haven blir varmare ebbar den möjligheten ut och problemen hopas. Förstörda koraller är bara början.

Och mer: sedan 1960-talet – i min vuxna tid! – har skidsäsongen i Alperna krympt 38 dagar! Krisen är redan här. Följderna för turistnäringen är enorma. Samtidigt framträder de nakna intressena allt tydligare, som på klimatmötet i Madrid eller i brändernas Australien. Oljebolagen lobbar hårdare än någonsin mot energiomställningen.

Media har svårt att hantera giftig kunskap. ”Sommarfjärilar” skrev jag i höstas om deras fladdriga intresse för miljöfrågor. I DN bekräftar två journalister (Dopping/Ljunggren 20-01-18) att ”Medierna skildrar verkligheten på ett sätt som ska hålla vårt intresse uppe”… ”Det som är nytt, hittills okänt och uppseendeväckande prioriteras framför analys.”. Därför varvas larmrapporter med löften om nya tekniklösningar: el-flygplan och konstgjort kött och tusen andra idéer. Silicon Valley i kubik. Kul och fascinerande kan man tycka. Dopping/Ljunggren föreslår ”folkbildning” för att begripa medieflödet rätt men vem ska stå för den? Vem drar upp de långa linjerna?

När media och politiken vurmar för sådana här tekniklösningar anar jag också ett underliggande budskap att allt ska ordna sig och vi kan leva vidare som hittills. Inga uppoffringar vid horisonten; sådana ger inga röster.

Det tror jag inte på. Man kan räkna ut på baksidan av ett kuvert att det krävs något helt annat för halverade utsläpp på x år eller y procent mindre bilåkande. För det måste vi ”ställa om” till en mer sparsam livsstil med färre prylar, tätare boende, mindre resor osv. Vi borde tala mindre om att satsa och mer om att sansa oss inför framtiden.

Min favoritidé för omställning är att vi ska jobba mindre (för pengar) och ha mer fritid, för varandra, för våra älsklingsprojekt osv.  Det vore inte ens en uppoffring utan en välfärdsvinst.  Det löser inte alla problem men samtidigt är det naivt att tro att vi ska kunna jobba mer, producera mer och ändå bli hållbara.

Dagens politiska framtidsvisioner är inte heller upplyftande i perspektivet hållbar framtid. ”Demokrati-försvars-branschen” kallas idag en ström av böcker med titlar kring ”How Will Capitalism/Democracy End/Die?”. Lars Anell beskriver några i en läsvärd essä (länk nedan). Att Trump redan tagit ödesdigra steg mot att avskaffa det demokratiska statsskicket i USA har vi hört förr (och Polen och Ungern går i samma riktning). En annan aspekt av demokratin handlar om företagsintressena. I Washington har de länge styrt men nu har det tagit skamlösa proportioner. Även i det neoliberala Europa: ”Allt tyder på att kapitalismen trivs och frodas i samvaro med en domesticerad demokrati.” skriver Anell, så länge den går i företagens ledband. ”Förr existerade marknaden inom en demokratiskt organiserad social och ekonomisk kontext. Nu är stater lokaliserade i marknader som de inte har makt att kontrollera.” Staten har blivit ”marknadskonform” menar Angela Merkel. Det anmärkningsvärda är att besluten som lett till detta och till de växande ekonomiska klyftorna har skett i demokratisk ordning.  Väljarna i den framgångsrika medelklassen med goda löner och trygga jobb tycks inte missnöjda med denna ordning (och bryr sig inte mycket om vad som händer på samhällets botten).

Men då blir inte mycket gjort åt klimatkrisen. Den domesticerade demokratins uppgift är att upprätthålla den gällande ordningen, inte att lösa våra överskuggande problem. Vi behöver fatta obekväma demokratiska beslut om en omställning men vad vi ser är ett politiskt käbbel helt oberört av den giftiga kunskapen.


https://www.dagensarena.se/essa/ta-inte-demokratin-given/