Rundbrev 2022

 


Skåpmat

2022-06-08


Som ung ingenjör på en prestigefylld konsultfirma – VBB, en gång kallad "Universitetet vid Humlegården" – fick jag 1968 i uppdrag att göra en skrift om miljöproblemen i Sverige. Frågan var väckt, Naturvårdsverket på gång och vi hade experterna. Det var några år innan Stockholm stod värd för FNs första miljökonferens, den som just "högtidlighållits" som Stockholm+50. Jag säger inte "firats" på goda grunder: det finns inte mycket att fira och de flesta tycks se mötet som både illa förberett och meningslöst.

Vår skrift, "Framtidsmiljö", är nog typisk för sin tid. Det gällde att städa upp efter utsläpp och gifter och att gardera sig mot buller och störningar. Att "göra om och göra rätt". Något klimathot var det inte tal om, inte heller någon omställning i samhället. Jag fick mina kolleger att uppskatta vad det skulle kosta; det var kanske första kalkylen i sitt slag och åtgärderna kostade inte så mycket – någon procent av BNP som på den tiden växte med 4 procent per år.

Därför rådde en förtröstansfull optimism. VDs förord i VBBs skrift inleds med att "vi står på tröskeln till överflödssamhället" och förutser att vi ska söka nya mål för samhället, t ex eftersatta grupper, global rättvisa eller miljön. Många såg just miljön som en välkommen utmaning när de grundläggande behoven var tillgodosedda. Valfrid Paulson, Naturvårdsverket förste chef, menade att inom en generation skulle de stora miljöproblemen vara lösta. Det blev det så kallade "generationsmålet" efter två statsråd som verkligen var miljöengagerade: Birgitta Dahl som energi- och miljöminister och Anna Lindh.

I en intressant SvD-artikel visar Heino Haikola att det även fanns en mer orolig och samhällskritisk falang (med bl a Birgitta Hambraeus). Med tiden kom Dahl att närma sig den och fick lämna sin post när industri och fackförbund gaddade ihop sig kring en linje som prioriterade industriell tillväxt framför ekologiska hänsyn. I samma veva bytte socialdemokraterna fot och valde en mer marknadsorienterad och nyliberalt anstruken linje.

Här kan man också koppla till min favoritfråga, arbetstidens utveckling. Kortare arbetstid var ju en stående stridsfråga under en stor del av 1900-talet där arbetarrörelsen drev på för att ta ut välfärden som mer fritid. Men så snart arbetare och tjänstemän fått samma 40-timmarsvecka i början av 70-talet så bytte LO fot. Under 80-talet levde sedan ett flämtande hopp, främst i kvinnornas organisationer, på en mer jämställd ordning. Men 1989 års kommitté, ledd av Mona Sahlin, slog definitivt igen dörren. Tillväxten måste gå före.

Därför arbetar vi idag lika intensivt som för 50 år sedan, trots att konsumtionen –"överflödande" redan då – har tredubblats. Och konsumtionen är naturligtvis en lockelse men den leder också till utsläpp som är bland de högsta i världen, fyra gånger så mycket som jorden tål. Tjugo år efter riksdagens beslut om "generationsmålet" har vi kanske aldrig varit så långt ifrån det: av 16 miljömål klarar vi ett eller två. Omställningen är inställd.

Det heter att vi måste jobba så mycket för att "klara" vård, skola och omsorg. Men mer jobb blir det ändå mest mer konsumtion. Tillväxt ger inte fler lärare eller sjuksköterskor – det är ett grandiost missförstånd som blundar för "tjänstedilemmat": att man jagar sin egen svans eftersom alla löner ökar vid tillväxt.

Det är faktiskt patetiskt att FNs generalsekreterare och Stockholm+50 lyfter fram att BNP är ett dåligt framstegsmått. Robert Kennedy sade redan 1968 att ”det mäter allting, förutom de saker som gör livet värt att leva”.

Christer

(på väg ut i trädgården där tillväxten som vanligt är välkommen!)


PS: "Extas i folkhemmet" av Leonidas Aretakis innehåller en fantastisk beskrivning av Stockholmskonferensen 1972 med konflikter, aparta deltagare och åsikter och politiska spänningar. Och mycket cannabis och LSD-rus. Hela boken är mycket läs- och tänkvärd!





Förmögenhetsförsvarsindustrin

2022-05-03


När Janukovitj hals över huvud flydde från Kiev till Putins famn 2014 öppnades hans överdådiga palats. Gemene man häpnade över guldkranarna i badrummet och annan extrem lyx – han sägs ha lagt beslag på 200 miljarder kronor från statskassan (i ett genomkorrumperat land!). Det inspirerade en besökare, Oliver Bullough, till boken "Moneyland", en spännande berättelse om penningtvätt, skatteparadis och allsköns ekonomisk oredlighet. Han är inte ensam: hundratals journalister har grävt fram oönskade uppgifter genom en rad läckor under 10-talet: Panama, Paradis, Pandora etc. Man baxnar!


Bulloughs bok (som kom på svenska förra året) har underrubriken "varför tjuvar och bedragare styr världen och hur man gör för att få tillbaka den". De superrika (de som kallas UHNW, ultra high net worth, med minst 50 miljoner dollar av vilka några tusen är svenskar) dras till Londons City. Oljeshejkerna, afrikanska/asiatiska självhärskare, ryska (och andra) oligarker trivs i "Londongrad" därför att här blomstrar vad Axel Vikström (i en spänstig understreckare i Svenska Dagbladet) kallar "förmögenhetsförsvarsindustrin": finansmän och jurister och banker specialiserade på skatteflykt i s k "offshore"–verksamhet.


Vikström frågar sig vad en oligark är nu när kriget i Ukraina satt ljuset på de ryska. Redan Aristoteles talade ju om demokrati kontra oligarki; folkvälde eller fåtalsvälde. Tanken är att oligarker, i kraft av sin rikedom, kan styra samhället men det tar sig olika former. I Ryssland fick oligarkerna ofta sina rikedomar i Sovjetunionens kollaps (och ofta med rena gangsterfasoner) genom band med makthavarna. I USA verkar starka lobbyintressen och kongressledamöter smörjs av de redan rika för att stifta lagar som gynnar dem.


Även Sverige har sina oligarker. Kanske har inte de använt så grova medel som på andra håll. Högt på miljardärslistan står flera "hjältar" – i mångas ögon – som blivit rika genom att skapa globala företag (IKEA, H&M, Tetra osv.). Men Andreas Cervenkas nya bok "Girig-Sverige" visar också hur absurd rikedomsfördelningen i Sverige blivit: antalet miljardärer växer snabbt medan välfärden urholkas. Sverige har blivit ett skatteparadis för de rika genom extremt generösa skatter för dem som har pengar eller fastigheter. Detta har sagts länge men regeringen är sällsynt senfärdig. Likaså släpar den benen efter sig i fråga om "svängdörrarna" mellan offentliga ämbeten och näringslivet. Många politiker har gått raka vägen från Kanslihuset till lobbyverksamhet (och gjort sig goda förmögenheter på det).


Trots att de rika har det så väl förspänt har även Sverige en energisk förmögenhetsförsvarsindustri; det går en tunn blå linje mellan laglig och olaglig "skatteplanering" och svenska banker har, som bekant, gärna kucklat ihop med ryska oligarker.

Christer



Ljuger Johan?

2022-02-03

Det finns som bekant superrika människor på jorden och det finns väldigt många fattiga. Skulle då de fattiga få det bättre om man Robin Hoodade de rika?

"Det går inte" brukar man få höra. Senast i P1 i förra veckan (26/1) från den ultraliberale Johan Norberg. Han debatterade med Daniel Suhonen från Katalys om de svenska miljardärerna (nästan flest i världen per capita): är de ett problem eller en tillgång? Suhonen hade väldigt hovsamma krav, som att de borde betala lite mer skatt. Sverige har ju förvandlats till ett skatteparadis i både borgerlig och socialdemokratisk regi. Norberg värnade om dem för deras duktighet och att de "skapade så många jobb".

Johan Norberg menade också att en omfördelning vore meningslös. Om man fördelade de tio globalt rikastes förmögenhet på jordens fattiga skulle deras inkomster öka mindre än 2 % hävdade han.

Jag blev lite misstänksam och efter lite bollande med 10-potenser kom jag till ett helt annat resultat. De största förmögenheterna skulle kunna ge 3 miljarder människor minst 25 % högre inkomst; de fattigaste en fördubbling. Förvisso en lek med siffror (och bara ett år) men tänk vad 500 dollar för var och en skulle betyda: mat, hus, skola eller hälsovård! Pandemin har ju drabbat de fattigaste särskilt hårt medan miljardärernas förmögenheter har vuxit extra mycket.*

Men är 2 eller 25 % viktigt om båda delarna ändå bara är hugskott? Ja självklart! "2 %" vill ge sken av att vi lever i den bästa av alla världar där inget behöver förändras. Norberg är våra dagars Pangloss (som Voltaire skrev om på 1700-talet). "25 %" betyder att något är abnormt fel med rikedomsfördelningen i världen.

Ljuger då Johan Norberg? Han är ju en ohämmad vapendragare för kapitalism och marknadsekonomi. Han har skrivit intressanta – fast ensidiga och överslätande – böcker, senast "Det kapitalistiska manifestet" som några likasinnade hyllar. Andra avfärdar honom som en pratkvarn. Men när jag mött honom i debatt har han också påstått saker som efteråt visade sig vara helt galna. Jag skrev om det i Svenska Dagbladet och i ett rundbrev en gång.** Men vem faktagranskar i gilla-klickandets tider? Fastän en nolla kan betyda så mycket!

Christer

________________________

  1. *döm själv: världens 10 rikaste äger enligt Oxfam ca 1,5 T$ =1,5* 10^12 $. Delat på 3 miljarder människor (3* 10^9) skulle var och en få 1,5/3 * 10^3 = 500 $. För en inkomst på 2000 $ (vilket knappt hälften av jordens befolkning når upp till) betyder det +25 %. För de fattigaste vore det en fördubbling.

Rädda Jemens barn också!

2022-03-24


Putins överfall på Ukraina har skapat en enastående känslostorm i Sverige. Min tanke går till Ungernrevolten 1956 som fyllde våra unga sinnen med vrede och förfäran. Då som nu ställdes det onda mot det goda. Men snart måste vi nog sansa oss.

Så här långt är det ju den perfekta stormen. Ett land på väg mot verklig självständighet överfalls av dessa ryssar som vi fruktat sedan Karl XII's tid åtminstone. Som snott vår "östra landshalva". Som försökte kväsa ett självständigt Finland under andra världskriget. Som var "den lede fi" som kanonerna alltid riktades emot under lumpen (medan vi låtsades vara neutrala).

Det är inte svårt att välja sida. Allra minst med tanke på Nemtsov och Navalny och all annan förföljelse och förtryck inom Ryssland.

Men är det verkligen förtroendeingivande att våra politiker så fullständigt tappar all sans och måtta? Måste media vara en enstämmig megafon? Måste alla inom sport och kultur springa åt samma håll? Blir det inte ganska löjligt när budfirman Ryska posten byter namn och Arla slutar med Kefir? Är det kanske så, handen på hjärtat, att vi egentligen känner mer emot Ryssland än för ett land som många tills nyligen knappast kunde stava till eller sätta på kartan?

Amat Levin skriver i DN mycket sansat om den absurda skillnaden mellan synen på ukrainska och andra flyktingar. Nu rullas den röda mattan ut men minns – med skam! – motståndet och hatet mot syriska och afghanska flyktingar 2015 när de skulle spridas över Europa: "vårt land är fullt", "det kommer att splittra landet", "vi har inga bostäder och skolor". Ännu för några månader sedan mönstrade Polen 15.000 man vid gränsen för att stoppa flyktingar som försökte ta vägen via Belarus. Levin påpekar att nu har bara Polen tagit emot fler flyktingar än alla asylansökningar till hela EU 2015.

Då talar vi om 1 á 2 miljoner människor. Det är otroligt hur mycket vi i EU bekymrade oss då. Skapade nya lagar – t ex för att beröva människor sina smycken i Danmark! – och spärrade gränser för denna lilla spillra av de över 80 miljoner som tvingats fly från sina hem i hela världen. En tredjedel av dem, 26 miljoner, har flytt sitt land – 7 miljoner bara från Syrien. Krig pågår ju på många håll. Jag tänker på Jemen därför att jag var där för många år sedan, i en tid som nu verkar nästan idyllisk. Jag skrev en text om det för några år sedan, om historien och det tragiska "war-by-proxy" som sedan åtta år förött landet (med stöd av USA bland andra). Vi får aldrig glömma barnen där eller i Afghanistan eller Sudan! Eller barnen i Irak som Madeleine Albright uttalade sig så kallsinnigt om.

Åter till Ukraina och en förhistoria som SVT Play påpassligt lyfter med en film med den intetsägande titeln "Mr Jones". Han satte livet på spel för att rapportera om den svältkatastrof som Stalin skapade i Ukraina på 1930-talet. Minst tre miljoner ukrainare dog i denna "Holodomor"! När regionerna i öst, Donetsk och Luhansk, tömdes på folk flyttade ryssar in (och 2014 rullade historien vidare när en del av dem ville förenas med Ryssland!). Men filmen beskriver också hur Jones blir misstrodd, hur media i västvärlden fortsätter att mörka vad som pågår därför att USA och Storbritannien så gärna vill göra affärer med Sovjetunionen. Historien går igen, även vad gäller media och makt!


Christer


Ljuger Johan?

2022-02-03


Det finns som bekant superrika människor på jorden och det finns väldigt många fattiga. Skulle då de fattiga få det bättre om man Robin Hoodade de rika?

"Det går inte" brukar man få höra. Senast i P1 i förra veckan (26/1) från den ultraliberale Johan Norberg. Han debatterade med Daniel Suhonen från Katalys om de svenska miljardärerna (nästan flest i världen per capita): är de ett problem eller en tillgång? Suhonen hade väldigt hovsamma krav, som att de borde betala lite mer skatt. Sverige har ju förvandlats till ett skatteparadis i både borgerlig och socialdemokratisk regi. Norberg värnade om dem för deras duktighet och att de "skapade så många jobb".

Johan Norberg menade också att en omfördelning vore meningslös. Om man fördelade de tio globalt rikastes förmögenhet på jordens fattiga skulle deras inkomster öka mindre än 2 % hävdade han.

Jag blev lite misstänksam och efter lite bollande med 10-potenser kom jag till ett helt annat resultat. De största förmögenheterna skulle kunna ge 3 miljarder människor minst 25 % högre inkomst; de fattigaste en fördubbling. Förvisso en lek med siffror (och bara ett år) men tänk vad 500 dollar för var och en skulle betyda: mat, hus, skola eller hälsovård! Pandemin har ju drabbat de fattigaste särskilt hårt medan miljardärernas förmögenheter har vuxit extra mycket.*

Men är 2 eller 25 % viktigt om båda delarna ändå bara är hugskott? Ja självklart! "2 %" vill ge sken av att vi lever i den bästa av alla världar där inget behöver förändras. Norberg är våra dagars Pangloss (som Voltaire skrev om på 1700-talet). "25 %" betyder att något är abnormt fel med rikedomsfördelningen i världen.

Ljuger då Johan Norberg? Han är ju en ohämmad vapendragare för kapitalism och marknadsekonomi. Han har skrivit intressanta – fast ensidiga och överslätande – böcker, senast "Det kapitalistiska manifestet" som några likasinnade hyllar. Andra avfärdar honom som en pratkvarn. Men när jag mött honom i debatt har han också påstått saker som efteråt visade sig vara helt galna. Jag skrev om det i Svenska Dagbladet och i ett rundbrev en gång.** Men vem faktagranskar i gilla-klickandets tider? Fastän en nolla kan betyda så mycket!

Christer

________________________

* döm själv: världens 10 rikaste äger enligt Oxfam ca 1,5 T$ =1,5* 10^12 $. Delat på 3 miljarder människor (3* 10^9) skulle var och en få 1,5/3 * 10^3 = 500 $. För en inkomst på 2000 $ (vilket knappt hälften av jordens befolkning når upp till) betyder det +25 %. För de fattigaste vore det en fördubbling.