Oekonomisk tillväxt

2022-11-12 

Jag kommer att sakna Herman Daly, som just gått bort 84 år gammal, för att han var så klarsynt, slagfärdig och ståndaktig. Jag hörde honom en gång berätta om sin dragkamp som ledande ekonom på Världsbanken. Ekonomerna hade ritat sin vanliga figur med flöden av varor och pengar. Daly ramade in den. Den kom tillbaka utan ram. Han ritade dit en ny ram och så höll de på. För det fanns en mening med ramen (och historien): planeten växer inte och då kan inte heller ekonomin växa utan gränser.

I "miljöekonomin" söker ekonomerna "rätt" pris som också tar med eventuella skadeverkningar men de sätter de inga ramar för tillväxten. Det är däremot essensen i "ekologisk ekonomi" och här är Daly den store profeten. Hans kungstanke är att de rika länderna har en "oekonomisk tillväxt" därför att skadeverkningarna nu blivit större än nyttan. Smaka på det: har vi gått för långt? Det är fortfarande att häda. Tillväxtekonomerna stöttar varann, säger Daly, med "Nobelpris" i ekonomi för att slippa erkänna att deras idéer är förlegade. Media och politiker traskar patrullo. Ekonomisk tillväxt förblir det självklara målet i politiken. Det finns några värdiga pristagare, som Amartya Sen och Elinor Ostrom, men Herman Daly kom väl aldrig på (och Stockholms stadsbibliotek har bara en (1!) bok av honom men 20 ex av Klas Eklunds ekonomibok!). "Att ifrågasätta tillväxt är som att peta i ett getingbo med en för kort käpp" menar han.

Redan på 70-talet skrev han om "The Steady State": att vi inte kan växa (grow) ohämmat – däremot självfallet utvecklas (develop). Han är bra på one-liners som att "There is no angelized growth" – tillväxt sätter alltid fotavtryck, den kan aldrig sväva änglalikt över jorden. Eller att vi har gått från en "tom värld" där vår påverkan kan hanteras till en "full värld" som inte tål mer resursuttag eller utsläpp. (Bland one-liners gillar jag hans fråga, apropå hur kex skeppas åt båda håll mellan USA och Danmark: "Varför byter dom inte bara recept?". Efter bankkrisen 2008 var hans recept att "Nationalisera pengarna – inte bankerna!")

Herman Dalys styrka var att klargöra begrepp och visa på nyanser som nu är helt centrala för debatten. Dessutom talar han "ekonomiska". Då kan han bita huvudet av många ohållbara argument som ekonomer, i sin iver att rättfärdiga tillväxten, använder. Som t ex att samhället skulle vara hållbart bara vi bevarar vårt "totala kapital"; om en resurs tar slut kan man alltid ersätta den med en annan. Nej, säger Daly (och andra), det är en svag hållbarhet. Vi måste ha både "naturkapital" och tillverkat. Sågverk är värdelösa utan skog liksom fiskeflottor utan fisk i havet. Hans beskrivning av ekonomins tre dimensioner och tre mål är elegant (jag brukade predika om Daly för mina studenter och dessa båtar glömde de aldrig!):

Den första dimensionen är den konventionella ekonomin, om att använda resurser (=lasta båten) effektivt för bästa framfart. Många ekonomer ser det som sin enda uppgift. Den andra, den politiska ekonomin, handlar om (rättvis) fördelning. Fel lastad sjunker båten; den frågan blundar man ofta för. Och den tredje dimensionen är den ekologiska: för mycket last sänker också båten. Men det är alltså en hädisk tanke, trots att COP-mötena om överkonsumtion avlöser varann – till tveksam nytta.

Till slut ännu en berättelse med en djup mening: vid ett möte om ett planerat kärnkraftverk talade Daly om varför det skulle byggas (eller inte), om risker och bättre energialternativ. Efter honom kom en konsult som visade en modell på verket och beskrev hur det skulle fungera. Följden blev att alla skockades kring modellen och ingen brydde sig om Dalys argument. Typiskt menade Daly: hur-frågorna engagerar medan vi duckar för varför-frågorna. Det borde vara tvärtom.

Christer

Flyter hon ändå?

22-10-26

Det är klart att jag är besviken efter valet: att en man med ett så fläckat förflutet kan bli "vår" statsminister. Jag har ju valt att ägna mig åt frågor om hållbar utveckling och rättvisa men han har med en åsnas envishet tjatat om kärnkraft. Hans side-kick med mannekänglooken papegojar om "elektrifiering". Så ska de rädda miljön! Det är ett hån när vi vet att det behövs snabba och radikala insatser nu (och är dessutom mot allt ekonomiskt förnuft).

Inte för att den avgående statsministern visat något vidare eget intresse för miljön. Och hennes trötta och håglösa parti kanske inte var värt folkets röster.

När dimman lättade kring Tidöavtalet kom dock den största chocken. Jag ser Sverige som ett progressivt och humant land som förtjänat betyget ett av de bästa i världen att leva i. Jag tycker att den ekologiska omställningen går alldeles för långsamt men det fanns ändå en riktning framåt. Nu ska detta land formas efter viljan hos ett smårasistiskt, nationalkonservativt parti som håller regeringen i ett snävt koppel. Smaka bara på hur avtalet stipulerar om att "så långt det är rättsligt möjligt begränsa asylsökandes rättigheter"! Utrikes födda ska leva under hot om utvisning; återvandring ska uppmuntras. Ordet "vandel" återkommer 11 gånger i texten.

Avtalet har många logiska vurpor. Om energi skriver man t ex att den "ska byggas på konkurrensneutrala villkor". Sedan staplar man hinder för vindkraften medan "Ny kärnkraft stöttas genom särskilda … kreditgarantier … 400 miljarder kronor  (!)… med mer generösa villkor än dagens system." Och till på köpet snabbspår i prövning och tillståndsgivning!

En annan punkt, som är värd en utläggning, är att "Det energipolitiska målet ändras från 100 procent 'förnybart' till 100 procent 'fossilfritt'". Det är ett inlindat sätt att säga att biobränslen är oskyldiga till den globala uppvärmningen. Synen på klimatproblemet har ju gått i tre steg. Länge såg vi bara till produktionen och de inhemska utsläppen. Reinfeldt kunde med fog säga att de minskade.

Nästa steg var att acceptera alla utsläpp som vår konsumtion leder till, även de som uppstår utomlands. Sverige lär vara det första land som gjort det till ett politiskt mål. Det är hedervärt eftersom utsläppen är alldeles för stora – globalt sett fyra gånger. Men där står vi nu och stampar: bilarna blir större, bostäderna och prylbergen växer, resorna blir alltmer långväga. Ny teknik kan kapa en del men i det långa loppet måste vi begränsa oss: sluta arbeta så mycket och lyfta så höga löner att vi kan kosta på oss allt detta. Vi måste vi byta livsstil – det är vad omställningen borde handla om. Det är min käpphäst. Just nu, med skenande el-och bensinpriser, är det kanske inte läge att driva kortare arbetstid men framför allt är det anatema. Så får man bara inte tänka. De fyras gäng hyllar "arbetslinjen" och även "Stål-Magda" har förklarat hur viktig den är: kliv upp ur sängen i ottan med ett leende för då bidrar du till en bättre värld.

Det tredje steget i klimattrappan gäller utsläppen från biobränslen. I det längsta har vi blundat för dem eftersom de kallades förnybara (genom att tas upp av ny växtlighet). Men det går för långsamt – 100 år. Den globala uppvärmningen är akut. Det bär emot i Sverige att erkänna för det gäller också den svenska skogsnäringen som har hamnat i konflikt med EUs krav.

Valet har avslöjat så mycket att jag har svårt att hitta tillbaka till de frågor jag helst vill lyfta. Vågar man tro att "miljökampen" fortsätter? I ljusa stunder ser jag den som en fullriggare på ett stormigt hav. Vinden i seglen kommer från alla människor som fått i ryggmärgen att handla ansvarsfullt (liksom många företag är föredömliga). Vindar från EU trycker på (som när Sverige kritiseras för sitt skogsbruk). Andra försöker skjuta båten i kvav. Men i besättningen finns många unga, engagerade tjänstemän i den svenska förvaltningen som är utbildade till att respektera forskning och kunskap. Kommer de att rå på politisk kortsynthet?

Christer

Skåpmat

2022-06-08

Som ung ingenjör på en prestigefylld konsultfirma – VBB, en gång kallad "Universitetet vid Humlegården" – fick jag 1968 i uppdrag att göra en skrift om miljöproblemen i Sverige. Frågan var väckt, Naturvårdsverket på gång och vi hade experterna. Det var några år innan Stockholm stod värd för FNs första miljökonferens, den som just "högtidlighållits" som Stockholm+50. Jag säger inte "firats" på goda grunder: det finns inte mycket att fira och de flesta tycks se mötet som både illa förberett och meningslöst.

Vår skrift, "Framtidsmiljö", är nog typisk för sin tid. Det gällde att städa upp efter utsläpp och gifter och att gardera sig mot buller och störningar. Att "göra om och göra rätt". Något klimathot var det inte tal om, inte heller någon omställning i samhället. Jag fick mina kolleger att uppskatta vad det skulle kosta; det var kanske första kalkylen i sitt slag och åtgärderna kostade inte så mycket – någon procent av BNP som på den tiden växte med 4 procent per år.

Därför rådde en förtröstansfull optimism. VDs förord i VBBs skrift inleds med att "vi står på tröskeln till överflödssamhället" och förutser att vi ska söka nya mål för samhället, t ex eftersatta grupper, global rättvisa eller miljön. Många såg just miljön som en välkommen utmaning när de grundläggande behoven var tillgodosedda. Valfrid Paulson, Naturvårdsverket förste chef, menade att inom en generation skulle de stora miljöproblemen vara lösta. Det blev det så kallade "generationsmålet" efter två statsråd som verkligen var miljöengagerade: Birgitta Dahl som energi- och miljöminister och Anna Lindh.

I en intressant SvD-artikel visar Heino Haikola att det även fanns en mer orolig och samhällskritisk falang (med bl a Birgitta Hambraeus). Med tiden kom Dahl att närma sig den och fick lämna sin post när industri och fackförbund gaddade ihop sig kring en linje som prioriterade industriell tillväxt framför ekologiska hänsyn. I samma veva bytte socialdemokraterna fot och valde en mer marknadsorienterad och nyliberalt anstruken linje.

Här kan man också koppla till min favoritfråga, arbetstidens utveckling. Kortare arbetstid var ju en stående stridsfråga under en stor del av 1900-talet där arbetarrörelsen drev på för att ta ut välfärden som mer fritid. Men så snart arbetare och tjänstemän fått samma 40-timmarsvecka i början av 70-talet så bytte LO fot. Under 80-talet levde sedan ett flämtande hopp, främst i kvinnornas organisationer, på en mer jämställd ordning. Men 1989 års kommitté, ledd av Mona Sahlin, slog definitivt igen dörren. Tillväxten måste gå före.

Därför arbetar vi idag lika intensivt som för 50 år sedan, trots att konsumtionen –"överflödande" redan då – har tredubblats. Och konsumtionen är naturligtvis en lockelse men den leder också till utsläpp som är bland de högsta i världen, fyra gånger så mycket som jorden tål. Tjugo år efter riksdagens beslut om "generationsmålet" har vi kanske aldrig varit så långt ifrån det: av 16 miljömål klarar vi ett eller två. Omställningen är inställd.

Det heter att vi måste jobba så mycket för att "klara" vård, skola och omsorg. Men mer jobb blir det ändå mest mer konsumtion. Tillväxt ger inte fler lärare eller sjuksköterskor – det är ett grandiost missförstånd som blundar för "tjänstedilemmat": att man jagar sin egen svans eftersom alla löner ökar vid tillväxt.

Det är faktiskt patetiskt att FNs generalsekreterare och Stockholm+50 lyfter fram att BNP är ett dåligt framstegsmått. Robert Kennedy sade redan 1968 att ”det mäter allting, förutom de saker som gör livet värt att leva”.

Christer

(på väg ut i trädgården där tillväxten som vanligt är välkommen!)

PS: "Extas i folkhemmet" av Leonidas Aretakis innehåller en fantastisk beskrivning av Stockholmskonferensen 1972 med konflikter, aparta deltagare och åsikter och politiska spänningar. Och mycket cannabis och LSD-rus. Hela boken är mycket läs- och tänkvärd!

Förmögenhetsförsvarsindustrin

2022-05-03

När Janukovitj hals över huvud flydde från Kiev till Putins famn 2014 öppnades hans överdådiga palats. Gemene man häpnade över guldkranarna i badrummet och annan extrem lyx – han sägs ha lagt beslag på 200 miljarder kronor från statskassan (i ett genomkorrumperat land!). Det inspirerade en besökare, Oliver Bullough, till boken "Moneyland", en spännande berättelse om penningtvätt, skatteparadis och allsköns ekonomisk oredlighet. Han är inte ensam: hundratals journalister har grävt fram oönskade uppgifter genom en rad läckor under 10-talet: Panama, Paradis, Pandora etc. Man baxnar!

Bulloughs bok (som kom på svenska förra året) har underrubriken "varför tjuvar och bedragare styr världen och hur man gör för att få tillbaka den". De superrika (de som kallas UHNW, ultra high net worth, med minst 50 miljoner dollar av vilka några tusen är svenskar) dras till Londons City. Oljeshejkerna, afrikanska/asiatiska självhärskare, ryska (och andra) oligarker trivs i "Londongrad" därför att här blomstrar vad Axel Vikström (i en spänstig understreckare i Svenska Dagbladet) kallar "förmögenhetsförsvarsindustrin": finansmän och jurister och banker specialiserade på skatteflykt i s k "offshore"–verksamhet.

Vikström frågar sig vad en oligark är nu när kriget i Ukraina satt ljuset på de ryska. Redan Aristoteles talade ju om demokrati kontra oligarki; folkvälde eller fåtalsvälde. Tanken är att oligarker, i kraft av sin rikedom, kan styra samhället men det tar sig olika former. I Ryssland fick oligarkerna ofta sina rikedomar i Sovjetunionens kollaps (och ofta med rena gangsterfasoner) genom band med makthavarna. I USA verkar starka lobbyintressen och kongressledamöter smörjs av de redan rika för att stifta lagar som gynnar dem.

Även Sverige har sina oligarker. Kanske har inte de använt så grova medel som på andra håll. Högt på miljardärslistan står flera "hjältar" – i mångas ögon – som blivit rika genom att skapa globala företag (IKEA, H&M, Tetra osv.). Men Andreas Cervenkas nya bok "Girig-Sverige" visar också hur absurd rikedomsfördelningen i Sverige blivit: antalet miljardärer växer snabbt medan välfärden urholkas. Sverige har blivit ett skatteparadis för de rika genom extremt generösa skatter för dem som har pengar eller fastigheter. Detta har sagts länge men regeringen är sällsynt senfärdig. Likaså släpar den benen efter sig i fråga om "svängdörrarna" mellan offentliga ämbeten och näringslivet. Många politiker har gått raka vägen från Kanslihuset till lobbyverksamhet (och gjort sig goda förmögenheter på det).

Trots att de rika har det så väl förspänt har även Sverige en energisk förmögenhetsförsvarsindustri; det går en tunn blå linje mellan laglig och olaglig "skatteplanering" och svenska banker har, som bekant, gärna kucklat ihop med ryska oligarker.

Christer