Släng inte den här boken (genast)

 

Jonas Frycklund är nog Timbros ettrigaste konsumtionsförespråkare. För två år sedan skrev han en riktig kalkonbok om att vi borde köpa mer (se debatt i Arbetaren 7-9:2008). Nu är han tillbaka med ett smartare grepp. Det underliggande budskapet är fortfarande att vi ska köpa mer men utgångspunkten är avfallsfrågan. Det skapas inte längre några sopberg i Sverige – boken som slängs kan återvinnas till en äggkartong – och då är det OK att konsumera mer.

Därför har ”miljörörelsen” fel menar han och återger en massa mer eller mindre dumma invändningar mot sophanteringen men också mot fjärrvärme och kärnkraft och andra nymodigheter. Miljöfolket är gnälliga och har visat sig ha fel gång på gång. Svensk avfallshantering är föredömlig, internationellt sett, och visar att problemen kan bemästras. Utsläppen från de stora anläggningarna är minimala, tack vare god reningsteknik.

Det må vara sant men här finns mycket att invända emot. Avfallsmängderna ökar och hur de hanteras är bara en bit i konsumtionskedjan; andra negativa effekter är kanske värre. Och Frycklund redovisar bara de utsläpp han vill; koldioxiden förtigs oftast. Han skriver med gott humör och frejdig gåpåaranda men han misstolkar och slarvar. Jag påstås t ex vara skeptisk till återvinning men i nästa mening läser man att jag är skeptisk till att återvinning (och energieffektivisering) är tillräckligt för en hållbar utveckling. Knappast samma sak – hur mycket av resten kan man då lita på?

Framför allt använder han taktiken att leta upp dumma uttalanden och förutsägelser som visat sig vara fel från vad som kallas ”miljörörelsen” som om alla människor som känner ansvar för miljön och framtiden vore en enad grupp. Han klagar på att denna ”miljörörelse” inte kan prioritera medan han själv glatt hoppar mellan svenska problem och globala. Att det snurrar runt plastskräp i Stilla havet (100 miljoner ton enligt Naturskyddsföreningen) är visserligen ett stort problem men inte för oss och lösningen är enkel: sluta dumpa!

Boken har ändå ett läsvärde av några skäl. Dels tror jag att författaren har rätt att miljöengagerade ibland kan hoppa i galen tunna. Kunskapen ökar och kräver ibland att man omprövar sina ståndpunkter. Visst är det mysigt med en kompost i hörnet av trädgården men om den pyser metan och lustgas är det kanske inte den optimala miljöåtgärden; det måste vi kunna erkänna.

Viktigare är att Frycklund så tydligt visar att om avfallsproblemen är under kontroll i Sverige så beror det på ”social ingenjörskonst” och politisk handlingskraft. Detta är inget dåligt besked från Timbro. Det är inte marknaden eller konsumenterna utan lagar, skatter, kommunala anläggningar etc. som löst problemen (om de nu är lösta).

Sedan vill jag ändå ge Frycklund lite rätt i att ”miljörörelsen” varit dålig på att tillgodogöra sig framstegen. Alla dessa politiska åtgärder förutsätter ju att många goda krafter tryckt på (säger jag, inte Frycklund). Men de som är oroliga för framtiden har kanske svårt att samtidigt visa en (berättigad) tillfredsställelse över att det i vissa avseenden gått såpass bra. Kanske skulle de ändå bli effektivare genom att, rätteligen, hävda att ”titta vad vi lyckats med; vi kan och nu går vi vidare!”

Christer Sanne

Jonas  Frycklund: Släng den här boken! Den är snart en äggkartong. Timbro 2010.