Vår miljö och välfärd riskerar att stryka på foten om vi fortsätter att prioritera tillväxt, menar Christer Sanne och Lars Rydén.

Foto: Lars Pehrson/SvD/Scanpix

Vi måste välja mellan tillväxt och välfärd

Ett för stort fokus på tillväxt går utöver både miljön och vårt välbefinnande, skriver Christer Sanne och Lars Rydén

 
 

(publicerad i Uppsala Nya tidning 21-04-21)

En ekonomi tillbaka i ”normala banor” efter pandemin betyder för de allra flesta ekonomisk tillväxt. Men den leder inte dit vi vill. I världens rika länder har tillväxten blivit ”oekonomisk”. Förr var den ett löfte om ökat välstånd men också ökad välfärd: både mer välfärdstjänster som vård, skola, omsorg och bättre miljö och mer fritid. Nu har skadorna blivit större än nyttan. Därför måste vi, lite hårdraget, välja mellan tillväxt och välfärd.

Kritiken mot tillväxten är gammal. I Sverige skrev Hans Palmstierna om Plundring, svält, förgiftning 1967. Romklubbens Tillväxtens gränser 1972 varnade för att ökad produktion och konsumtion skulle leda till ackumulerade föroreningar, resursbrist, social oro och en kollaps efter sekelskiftet.

Ekonomer och politiker världen över invände. I en anda av teknikoptimism och ”ekomodernism” hävdar man än idag att det går att göra en frikoppling (decoupling) mellan ekonomisk tillväxt och miljöpåverkan. Men ingen har lyckats med det även om Sveriges fossila utsläpp har minskat (men långtifrån åtagandena från Parisavtalet). Och de ”biogena” utsläppen – från skogsbruket – har ökat kraftigt. Sveriges ekologiska fotavtryck är bland de högsta i världen – det skulle behövas fyra jordklot om alla skulle leva som vi. Nästan överallt är det övergripande målet fortfarande ökad bruttonationalprodukt – alltså tillväxt. Den fixeringen har historiska skäl men beror också på ideologiska skygglappar, särintressen och inte minst på problemet att klara välfärdens åtaganden.

Särskilt för ett fattigt land är det viktigt att produktionsförmågan växer. Även Sverige behövde en gång tillväxt. Folk fick råd till ett bättre liv och staten kunde erbjuda skola och sjukvård och en tryggad ålderdom. Men sådana konkreta mål förvandlades efterhand till en allmän strävan efter ”tillväxt”. Tanken blev att ”tillväxt är bra – därför ska vi göra allt som kan gynna tillväxten”. Att få människor att arbeta mer blev särskilt viktigt. Näringsliv, borgerliga och socialdemokrater förenades kring ”arbetslinjen”.

Men tillväxt är inte ett allmänintresse som gagnar alla utan ett särintresse. Den irländske ekonomen Richard Douthwaite skriver i The Growth Illusion om hur ”ekonomisk tillväxt gjort några rika, många fattiga och äventyrar vår jord”. Några tjänar på tillväxt, för många låntagare ingår det i kalkylen. Tillväxten försvaras också med föreställningen om en ”cykelekonomi” där vi måste trampa på för att inte tappa balansen. Men en lång rad länder har haft s k ”negativ tillväxt” (dvs fallande BNP) utan att kollapsa. Peter Victor har visat att den kanadensiska ekonomin kan ställas om till nolltillväxt utan allvarliga problem och Mikael Malmaeus har upprepat hans studie för svensk ekonomi.

Flera forskare i Sverige hävdar att med mer hållbara vanor och tekniska framsteg skulle vi kunna leva på svensk 80-talsstandard (fast med framtidens teknik!) och ändå ha hyfsat ”hållbara” resursuttag. Samtidigt måste man tackla den ökande ojämlikheten i Sverige som också visar sig i miljöbelastningen: idag är den enligt Oxfam tio gånger större för de rikaste än låginkomsttagare (DN Debatt 20-12-07).

I ett samhälle utan tillväxt kan företag naturligtvis ändå växa. Investeringar behövs för att ställa om till fossilfritt och miljöriktigt. Men det är avgörande att de leder till en omställning till bättre hållbarhet, inte till större volymer. Konsumenternas val och vanor är också viktiga för att minska miljöbelastningen.

Men hittills har vi inte ändrat något där det skulle betyda mest: i förvärvsarbetandet. Det mesta arbetet blir allt effektivare tack vare den tekniska utvecklingen – som vi naturligtvis ska bejaka – men när produktionen ökar ger det också större utsläpp och resurskrav. Det är ”effektivitetsfällan”. Vi kan göra som på 1900-talet: förkorta arbetstiden steg för steg. Då sågs mer fritid självklart som ökad välfärd. Även idag tycks många längta efter det. De flesta svarar i enkäter att de hellre vill ha kortare arbetstid än högre lön. Mer fri tid betyder alltså både en mer tillfredsställande livsstil och ett hållbarare samhälle.

Men många nödvändiga arbetsuppgifter som innebär att ge av sin tid kan inte effektiviseras på samma sätt. Dit hör välfärdstjänsterna: vård, skola, omsorg (och även kultur och många personliga tjänster, t ex frisörer). Ett mantra i politiken har länge varit att vi ska satsa på sådana tjänster snarare än på ”prylar” och resor. Eftersom de i Sverige i princip bekostas genom skatt på arbete, så försöker nästan alla partier tubba oss att arbeta mer. Det är arbetslinjen. Tanken är att ju mer vi arbetar, desto mer lön och desto mer skatter till välfärdstjänster.

Men detta är tyvärr en felsyn. Med ökad produktion följer högre löner och då måste lönerna i välfärden också få stiga i samma takt. Därför ger inte arbetslinjen mer välfärdstjänster. Detta är tjänstedilemmat.

Vi går alltså en olycklig omväg eftersom de ökande lönerna mest går till ökad konsumtion av sådant vi egentligen inte behöver bara för att vi ska få det vi mest önskar, en bättre välfärd. Valet står mellan en ohållbar tillväxt i konsumtion och mer omfattande välfärdstjänster. Men det sista kräver en större del av löneutrymmet. Höjda skatter är dock ingen självklar valvinnare. Därför alla politiska skygglappar för tjänstedilemmat.

Det här kan också ses som ett dilemma ur ett individperspektiv: genom att vi arbetar för mycket – och för effektivt – kommer löneutrymmet att bli större än den ekologiskt möjliga konsumtionen. Såvida inte mer av utrymmet sätts av för den gemensamma välfärden.

Därför är ”normala banor” och mer tillväxt ingen väg framåt. Det som måste till är omställning. Vi behöver lika modiga politiker i Sverige som Island och Nya Zeeland där man istället för tillväxt har lyft wellbeing i sin politik. 


Christer Sanne, Docent em, KTH, samhällsforskare

Lars Rydén, Professor, Uppsala universitet