Flytta eller flyttas?

"Vårdapparaten" sade man föraktfullt på 70-talet om den offentliga vården och omsorgen. Den sågs som fyrkantig och okänslig för människors behov. Som "framtidsforskare" föreslog jag fler daghem drivna av föräldrar eller ideella föreningar. Det var ovanligt då; det borde finnas så många att alla kunde avgöra var de ville ha sina barn.

För andra ändan av livet föreslog jag äldreboenden i egen regi för gemenskap och mot ensamheten. Som äldre har man ju två flyttalternativ. Antingen att flytta från en överstor, kanske svårskött familjebostad. Det skapar flyttkedjor och ett bättre utnyttjande av bostadsbeståndet. Eller så flyttas man därför att man inte klarar sig själv. Till "hemmet" säger man och tänker förvaring.

Den som flyttar själv kan alltså välja att bo i ett kooperativ/kollektiv efter egna önskningar och bli del i en gemenskap. Invandrare kan få tala sitt modersmål och AIK-are prata fotboll hela dagarna. Bögar kan bo bland likar. Eller så bor man helt enkelt bo med gamla vänner och grannar. Att få bo kvar i det invanda grannskapet är särskilt värdefullt.

Idag finns det flera tusen fristående förskolor. Men eftersom Kapitalet upptäckte att det fanns pengar att tjäna här blev det inte alls som jag tänkt (och än mindre kunde jag föreställa mig skolan som en tummelplats för ljusskygga entreprenörer och riskkapitalbolag – jag borde läst min Marx bättre!). Äldreboenden i egen regi är fortfarande udda företeelser, förutom kommersiella "seniorboenden". Jag minns att HSB och andra storbyggare i början var hånfulla mot idén. Snart insåg de dock att det fanns en marknad att mjölka. Då kom det typiska seniorboendet att rikta sig mot en välbeställd medelklass med en villa att sälja.

De renläriga ville också blanda alla åldrar i kollektivhusen. Men det finns lyckade exempel på "kollektivhus för andra halvan av livet". Jag har just förlorat en vän och eldsjäl för den tanken, Monica William-Olsson. Hon utmanade mig att göra verklighet av idéerna och vi (och ett växande gäng) fick chansen att utforma ett önskehus. Sedan 30 år ligger "Färdknäppen" vid Södra Station i Stockholm ("färdknäppen" var sista nubben man tog före resan!). Där, betonade Monica, "bor jag på 37 m² men betalar för 45 och då har jag del i 400 m²". Matsal ingår – matlag är nästan alltid kärnan i kollektivhusens gemenskap – och mycket mer. Små lägenheter och hyresrätt var ett villkor för att det skulle gå att bo här även med en mager pension (men det finns 2or och 3or också). En säker förutsägelse är nämligen att det kommer att bli dyrare att bo. Det ligger i byggandets och de växande städernas natur!

Färdknäppen är verkligen ett lyckat experiment. Jag gillar särskilt anslagstavlan som vittnar om allt som pågår i huset och allt man kan göra tillsammans där eller på stan. Just det kan få mig ibland att önska mig en plats i huset.

För vi valde ändå att inte flytta dit. Rätt eller fel? Omöjligt att veta; kanske var vi som 50-åringar inte mogna att tänka på vår ålderdom. Och för äldrekollektiven har det varit trögt. Kanske underskattade jag hur inbodda och trögrörliga vi blir med åren. Hela strukturen – bostadsmarknad, ekonomiska regelverk, tidsandan – är också riggad för privat boende. Och kommunerna tycks övertygade om att äldre vill och ska bo kvar hemma så länge det bara går, även om det kräver massor av hemtjänst (och allt fler tekniska hjälpmedel). Men därför sitter många där – ensamma!

Kanske finns det ändå tillräckligt många idag som kan tänka "outside the box" så att äldrekollektiv kan bli lika välkända som fristående förskolor. Man har ju faktiskt många år på sig för att planera. Och ensamheten lurar. Varför inte lura den med gemenskap i ett äldrekollektiv? Eller har någon en bättre lösning?

Christer