Nerväxt – vad är nu det?

Orden är viktiga. För 20 år sedan upprepade Göran Persson – en gång statsminister –"tillväxt" 16 gånger i regeringsdeklarationen. För nästa partikongress var det temat. Bingo för Svenskt Näringsliv – f. d Arbetsgivarföreningen – som kampanjat ivrigt för detta (istället för att bara tjata om sänkta skatter).

Idag, efter 20 år, låter det nästan likadant. Ändå inser allt fler att man inte kan öka produktionen och använda mer naturresurser och släppa ut mer avfall. Men tillväxt är ett så tjusigt begrepp. Allt levande växer, barn och blommor och träd. Språkfilosofer visar att det förknippas med att gå framåt, uppåt, livet. Men försök att hitta ett lika bra begrepp för en uthållig, sansad utveckling inom planetens ramar! Det finns "nerväxt" men hur kul låter det? Neråt, det är döden. Kloka människor som miljöpartister brottas med att rå på tillväxtbegreppets enormt starka laddning. En del surrar om grön eller hållbar tillväxt och liknande oxymoroner – begrepp som motsäger varann.

Några försöker ändå med nerväxt. Jag har själv varit med. Fransmännen var tidigt ute med décroissance. På engelska blev det degrowth. En första konferens hölls i Paris 2008 (och jag var kanske först i Sverige att använda nerväxt när jag sökte respengar). Idag forskar och skriver många i frågan; det finns en hel rörelse med sin kärna i Barcelona. Jag fick syn på Giorgos Kallis bok (på svenska) Nerväxt – en gedigen, lättläst och mycket sympatisk genomgång av bakgrunden och olika tankar och synpunkter på begreppet.

Han pekar tillbaka på viktiga namn som Rachel Carson med Tyst vår och Romklubbens Tillväxtens gränser och Herman Daly. Tim Jackson med Välfärd utan tillväxt. Ett tag hyllades han nästan som en rockstjärna. I Sverige blev Johan Rockström Sommarpratar-favorit när han talade om Planetens gränser.

Kallis betonar att nerväxt inte är en konjunktursvacka, en recession. En ekonomi uppbyggd för tillväxt som sackar kan betyda arbetslöshet, konkurser och ekonomisk instabilitet. Nerväxt betyder en långsammare genomströmning i produktionen och noll-ackumulation: ökad produktivitet ska växlas in i kortare arbetstid, inte användas till ökad produktion. Kanske krymper då BNP men det är inte syftet. Det är att skona naturen.

Att det går att skapa en stabil ekonomi utan tillväxt har Peter Victor visat med en modell för Kanada. Michael Malmaeus har upprepat hans studie för Sverige. Och högre materiell nivå ökar inte vårt välbefinnande, det vi egentligen söker. Det är väl belagt. Ändå behövs mer forskning betonar Kallis. För nerväxt handlar inte bara om ekonomi utan om en annan samhällsstruktur. Han ser nerväxt som en vision – eller utopi – som omfattar rader av goda förslag som är i svang: ett jämlikt samhälle som inte exploaterar människor, direktdemokrati, närproduktion, bankreformer, fria välfärdstjänster och återupprättande av allmänningar, en uppvärdering av relationer och omsorg.

Kruxet är naturligtvis att kunna genomföra detta (eller en del av det). Hur får man människor att acceptera att leva på en lägre materiell standard (och alltså välja mer fritid)? Var finns de politiker som kan införa utjämnande skatter på arv och förmögenheter som Piketty föreslagit? Som kan införa drakoniska miljöregler? Besluta om arbetstidsreformer? Är Kallis vision för nerväxt förenlig med en kapitalistisk ordning? Det finns ju ett berömt yttrande att det är lättare föreställa sig att världen går under än att kapitalismen gör det.

Orden är viktiga. Idag har "hållbart" kapats av reklamfolket och av kapitalet (och politikerna) som vill se mer gruvor och stålverk. Tillväxten har blivit oekonomisk – den leder inte till bättre samhälle. Kanske borde ordet laddas om: är inte tillväxt i rika länder som en ohämmad cancer? Men ge mig också ett bättre ord för det goda rättvisa samhället som bevarar planeten för våra barnbarn!

Christer