En fantasieggande bild från 1946 kan vara mitt första tidningsminne. Bilden – idag inlåst hos en sniken bildbyrå – visar hur anhängare av den mäktige Aga Khan, långt bort i Österlandet, skänker honom hans vikt i guld. Jag tyckte att det lät så ofantligt mycket. Hur kunde någon vara så rik?

Men efter Sommarprogrammet med Lars Fröberg, en svensk riskkapitalist, räknade jag lite. Guld är dyrt, ca 750 kr/gram. Om Lars Fröberg väger så där 80 kg så motsvarar det ungefär 60 miljoner kronor. Svenska Dagbladet uppskattar att han är god för ungefär 15 miljarder kronor. Det skulle räcka till 250 "Fröberg" i rent guld.

De rikaste i Sverige äger lika mycket i dollar, dvs tio gånger mer. De är i sin tur dvärgar jämfört med de rikaste i världen. Giganter som Elon Musk, Jeff Bezos eller Bernard Arnault äger ytterligare tio gånger mer, 25.000 x Fröberg. Långt mer än Riksbanken har i sin guldreserv.

Skulle de inte kunna dela med sig? Eller ska man hellre säga "ge tillbaka"? Aga Khan fick ju en tribut från sina anhängare. Miljardärernas rikedomar är också ett slags gåvor från deras anställda och kunder genom att de avstått en del av vad de borde tjänat eller betalat i en rättvisare värld.

Men Johan Norberg, ärkeliberalen, menar att en omfördelning vore meningslös. Det brukar ekonomer och politiker säga och kanske fanns det fog för det en gång när klyftorna var mindre. Nu är världen minst 15 gånger rikare än när Aga Khan fick sitt guld och nästan all tillväxt har landat hos de som redan har (även om miljarder också har lyfts ur fattigdom).

Norberg påstår att de tio rikastes förmögenheter skulle bara ge de fattiga 2 % mer. Jag blev misstänksam och visade i ett rundbrev för två år sedan att Johan ljuger (eller räknar väldigt dåligt). Jag har fiskat fram nya siffror och det är ännu snedare nu. Idag räcker de fem rikastes förmögenheter till 700 dollar var för de fattiga. Det motsvarar ungefär halva årsinkomsten för nästan två miljarder människor. Inkomsten för de "extremt fattiga" skulle fördubblas. Det är en lek med siffror förstås och gäller bara för ett år. En återkommande skatt på 8-10 % på alla världens 2800 (dollar)miljardärer skulle däremot ge lika mycket till de fattiga varje gång. 

Vi måste inse detta: resurserna finns redan. Vi behöver inte invänta någon tillväxt. Bara dela mer så blir världen rättvisare!

Den absurda skillnaden mellan fattiga och rika väcker också ilska. Inte blir den mindre av att de rikas förmögenheter växte snabbt under pandemin (medan inkomsterna sjönk för vanligt folk). Nu talar man bekymrat om klyftorna på rikemansklubbens möten i Davos (dit tusen deltagare brukar anlända i privatjet). Några hyperrika ägnar sig åt välgörenhet, någon har föreslagit att de ska beskattas mer. Idag betalar de mycket mindre (=lägre) skatt än vanligt folk genom att muta politikerna att vrida lagstiftningen ännu mer i deras favör. USA är en tydlig plutokrati.

Norberg finner dessa klyftor naturliga. Likaså Daniel Waldenström, tidigare medarbetare till jämlikhetsaposteln Thomas Piketty. Nu är han vid Institutet för Näringslivsforskning och ser i sin färska bok inga problem med förmögenhetsklyftor, snarare tvärtom. Han menar att vi ska vara tacksamma mot kapitalisterna eftersom de skapar jobb och välstånd och skatteinkomster.

Jag känner mig inte tacksam. Jag tror inte att vi behöver "skapa jobb", tvärtom. Och mer välstånd ger varken större lycka eller en hållbar framtid. Och tillväxt i sig ger inte mer i skattkistan till samhällets gagn. Men det är frågor som inte ryms i denna text.

Aga Khan var för övrigt en stor man, 110 kg, så det blev dyrt för hans anhängare men å andra sidan lär han ha skänkt allt guldet till att bygga skolor och barnhem.

Christer