Marknad som noa-ord

Ibland haussas ganska triviala böcker medan pärlorna hamnar i medieskugga. Som Lars Anells "Stat och marknad" (2024). Det är nog det mest gedigna, informativa och dessutom roande jag läst på år och dag.

Lars Anell har ett imponerande CV från stat och näringsliv – diplomat, EU-förhandlare, WTO-ordförande och mycket mer. Jag minns honom från när vi båda var "framtidsforskare" för snart femtio år sedan – för sitt kunnande och sin skärpa.

Det gäller även idag och nu kan han lägga till sina erfarenheter, från Sverige och världen i stort. Han beskriver den gamla välfärdsstaten med ett lätt nostalgiskt drag: det var bättre förr när stat och näringsliv levde mer i balans, staten tog ansvar för helheten och löneklyftorna var måttliga. "Vi var alla keynesianer" – en ordning som också värnade om det arbetande folket.

Det är en välkänd historia hur detta vältes över ända av nyliberalismen som i stället gynnar de rika och mäktiga. Med nya fixstjärnor bland ekonomerna, som Milton Friedman, och nya härskare som Margaret Thatcher och Ronald Reagan. Plötsligen blev det en given sanning att marknaden skötte allt bättre, även det som varit självklara offentliga uppgifter.

Men håller dessa teorier? Anell plockar många poäng på luddiga teorier och krystade argument för privatisering. Han har läst dem alla och smular sönder dem lustfyllt. Han tycks ha ett arkiv över skandaler, korruption och enfaldiga beslut grundade på usla utredningar för han missar ingenting. Inte bara i Sverige; han visar att samma trender går igen överallt. USA och Storbritannien är nog värst.

I Sverige drabbade det t ex järnvägen‚ apotek, bilbesiktning, brevutbärning och elförsörjning. Och framför allt skolan som får ett eget kapitel (och en bilaga som snabbrepeterar hur "friskolan" föddes i lättsinniga och naiva föreställningar – inte en susning om att kapitalet snart skulle invadera den!). Hur kunde man tro att privata intressen skulle kunna förbättra samhällsservicen? Varför skulle man privatisera naturliga monopol och lägga ut kontrollfunktioner till privata intressen?

Näringslivet, betonar Anell, består av kedjor av beroenden som bygger på relationer, ömsesidig kunskap, förtroende och tillit. Att "leka affär" med köp-och-sälj-marknader ger "transaktionskostnader". Man måste man hålla järnkoll i varje steg och det blir dyrt. Och binder upp en massa energi och begåvningar som kunde ägna sig åt mer välfärdsskapande frågor.

Anell är lika bekymrad över "finansindustrin" som vuxit över alla bräddar. Och gärna fraterniserar med skojare med säte på skatteparadisöar. Han beskriver luftslotten som skapas av övervärderade trendiga företag – mest i Silicon Valley. Hur övervinster – "jordräntor" – skapas av immaterialrätter som stöttas av staten (t ex patent), trixande läkemedelsföretag eller banker och andra institutioner som tar grovt betalt för riskfria satsningar. Fjärran från ekonomernas naiva tankar om perfekta konkurrensutsatta marknader.

Till slut landar hela denna gedigna ekonomiska och historiska genomgång i en oro för att staten blivit avlövad, utan kraft och kompetens. Den kan inte längre ge vad den lovat och medborgarna vad de förväntar sig. Det är, menar Anell, det stora hotet och där har han ingen färdig lösning.

Jag har bara en invändning och det är att boken heter Stat och marknad fast den så uppenbart handlar om hur kapitalet tagit kommandot. En marknad är ju ett – uråldrigt – sätt att byta varor och tjänster. Men media har kapat begreppet genom att tala om hur "marknaden" reagerar på olika tilltag. Räntor och börser och valutor svänger efter vad kapitalisterna tycker. Men i stället för att säga det så talar media om "marknaden" som ett "noa-ord" för något man inte vill nämna vid sitt rätta namn.

"Staten och kapitalet" hade suttit bra. Om det inte varit för Ebba Grön (och det finns andra böcker)!

Christer Sanne