Tyst kamp om Berlin
Publicerad i VLT (Vestmanlands Läns Tidning, Västerås) november 1960. Ett tidsdokument.
Om Väst-Berlin är ett skyltfönster mot väster – och ett skyltfönster som man vet att utnyttja som vi ska se – så har inte heller kommunisterna varit sena att för västbesökarna skapa en i många avseenden förträfflig bild av en folkdemokrati. Det pågår alltså en fantastisk dubbelsidig propagandakamp som naturligtvis alla berlinare vet att dra nytta av.
Så är t.ex. Berlins teatrar och operor till antalet jämnt fördelade på de två sektorerna, man räknar med ett dussintal på varje sida. Men kvalitetsmässigt står de västtyska scenerna, det är ett allmänt erkänt faktum, betydligt över sina konkurrenter i väst. Och med svartköpta östmark ser berlinarna, allra helst alla teatervurmande studenter, ypperlig teater för en spottstyver: på en teater som f.ö. uteslutande spelar Bertolt Brecht såg jag en utmärkt föreställning för en 25-öring!
Studenterna är nog de som mest av alla kan utnyttja de säregna valutakursförhållandena: Medan den officiella kursen, folkdemokratiskt sett är 1:1 mellan öst- och västmark får man i väster 4-5 östmark för en tungt vägande D-mark. "Svart" i sammanhanget betyder f. ö. inte alls att man smusslar med växlingen i skumma portgångar – det är den normala bankkursen som den östtyska regeringen vägrar erkänna. Men vissa av kommunisterna särskilt omhuldade varor, särskilt böcker har samma pris i östmark som västmark. Därtill kommer att de talrika översättningarna av ryska läro- och fackböcker i t.ex. naturvetenskapliga ämnen är de absolut bästa som existerar. Naturligtvis ser öststaterna gärna att dessa böcker sprids västerut. I allmänhet kan man överhuvudtaget inte köpa någonting utan att visa sina identitetspapper men de (statliga) bokhandlar som "ser genom fingrarna" med denna bestämmelse är naturligtvis en guldgruva för väststudenter. Den handel de idkar är dock inte helt ofarlig ty den västtyska polisen och ibland även universitetsledningen ser inte nådigt på boksmugglingen – även om professorerna å sin sida rekommenderar böckerna! Att man befinner sig på ett gungfly av okända faktorer behöver jag väl knappast säga – det är f. ö. så typiskt för hela förhållandet mellan öst och väst att ingen vet riktigt vad som är tillåtet och förbjudet. Man vet ingenting, man antar bara och tar inga onödiga risker. Vi vet åtminstone när smusslar med oss för mycket sprit eller cigarretter men inte ens det vet berlinarna!
Spriten är f .ö. ett kapitel för sig – i öst är den ju flödande billig och därför har västberlinarna begåvats med en avsevärd skattelättnad i förhållande till Väst-Tyskland för att i någon mån stoppa den spritfloden. Följden är att det nu finns två gränser där det lönar sig att smuggla eldvattnet.
Om det alltså är lätt att se fördelarna i Öst-Berlin så, behöver man inte heller leta länge efter väsentliga nackdelar. Det har också det framsynta västtyska skolministeriet insett och man understöder kraftigt alla hundratals skolklasser som årligen besöker Berlin – inte som ett led i någon "bese-er-huvudstad”-idé utan för att ge de nutidsorienterade tyska skolungdomarna en förträfflig inblick i praktisk kommunism. Här kan de själva se hur en kommuniststyrd stad ser ut, jämföra det energisprudlande västcentrat med Berlins tidigare huvudgata, Unter den Linden där ruinerna står orörda sedan krigsslutet. De kan trängas på den ljusgnistrande Kurfürstendamm en kväll och sedan jämföra med den arkitektoniskt fula och färgtrista Stalinallée – efter mörkret en utdöd gata. Där finns naturligtvis trafikljus precis som i väster men med den lilla trafikintensitet som Öst-Berlin har är de oftast avstängda!
Eller också kan de gästande skolungdomarna slinka in på en non-stop-bio. Det kostar nästan ingenting men det ger inte heller någonting annat än en ohöljd propaganda. De kan ju försöka ringa mellan öst- och västsektorn: sedan några år har ryssarna lagat att det måste ske över Frankfurt am Main, långt borta i hjärtat av Väst-Tyskland.
Det möter egentligen inga svårigheter att komma in i sektorn. Ett svenskt pass bläddrar folkpolisen förstrött i, en västberlinare visar bara sitt identitetskort. Det nya i Berlinsituationen är att västtyskar numera måste ha ett formellt tillstånd som dock omgående och utan vidare utdelas vid gränsen. Men tidigare måste de släppas igenom, nu får de passera – på rysk, förlåt östtysk nåder. Det är skillnaden och den skillnaden ser många allvarligt på ty idag kommer man igenom men vem vet hur det blir i morgon! När kommer Walter Ulbricht på idén att dra in dessa tillstånd? Hur skulle det ge om Berlin spärrades för gott? Men än så länge går trafiken alltså obehindrat. Västberlinarna reser österut för teaterkvällar eller museibesök: lejonparten av kulturskatter som ryssarna under erövringen tog med till Moskva har nyligen återställts och på "museiön" finner man bl.a. åter de berömda romerska, grekiska och assyrisk-babylonska samlingarna utökade med vad många flyktingar och f.d. slottsägare med bitterhet kallar "sitt". Allt rubriceras ironiskt nog som "världskulturskatter som Sovjetunionen räddat"!
Och östberlinarna? För dem har man i Väst-Berlin skapat ett utmärkt, enkelt och verksamt "propaganda"-medel: för allt som kan betecknas som "kulturellt värdefullt" finns en s.k. utjämningskassa. Det innebär att östtyskarna för sin egen valuta kan njuta musik, teater, film och konst från västern. Ett sådant besök skulle annars bli för dyrt för dem. Arrangörerna hålls sedan skadelösa genom denna utjämningskassa.
Christer Sanne