Nu finns – kanske – dvärgbandmasken i Sverige. Sommar betyder aldrig mer sommarglada barn med blåbärsfärgade munnar i en solig skogsglänta. Vårt livsrum beskärs än en gång. Det är ett nederlag för miljön men den här gången inte för att vi konsumerar ohämmat eller är giriga. Nu beror det på politisk flathet.

Dvärgbandmasken i Sverige är inte något som bara inträffar i naturen. Någon måste ha fört in smittan från utlandet. Sannolikt en hundägare. Jag förstår dem på ett sätt för det är verkligen svårt att handskas med hundar vid utlandsresor. Innan man återvänder till Sverige ska hunden ha en avmaskningstablett. För detta måsta man uppsöka en utländsk veterinär som stämplar in det i hundpasset som man måste ha ordnat före avresan. Helst ska man också göra en avmaskning efter hemkomsten. Det kräver mycket initiativ och noggrannhet av hundägaren. Alla bryr sig inte. Att smuggla in en obehandlad hund uppfattar nog många ungefär som att ta med en extra flaska whisky.

Men en smittad hund är ju snarare som en terrorist. Om hans bombbälte briserar så påverkar det miljoner människors livsrum för gott. Det gäller inte bara bärplockning utan också svamp och fallfrukt. Sjukdomen som masken ger människor kan vara dödlig. Även om smittrisken är liten måste alla tänka på faran varje gång de går i skog och mark.

Ändå blundar vi för att okontrollerade hundar förs in i Sverige. Gränskontrollen är nästan obefintlig. På Öresundsbron behöver man inte ens sakta in farten. Vi är ju så globaliserade nu att det skulle kännas besvärande att behöva stanna och visa upp ett intyg vid gränsen. Därför var det bara en tidsfråga innan vi skulle ha samma smitta här som på kontinenten. Men var det nödvändigt? Eller är det bara ett uttryck för politisk flathet att inte våga stå för den nödvändiga kontrollen?

Just nu skjuts tusentals rävar för att analyseras och det är kanske bra. Nästa steg, har det sagts, skulle kunna bli att lägga ut avmaskningsmedel i naturen, för rävarna. Men hittills är smittan bara konstaterad på ett ställe i Sverige. Hur kom den dit? Vore det inte rimligt att också undersöka hundarna i trakten (det görs men bara stickprovsvis och frivilligt)? Vilka av dem har varit utomlands nyligen? Borde inte varenda hund i länet avmaskas först innan man ger sig på de vilda djuren?

Det är naturligtvis besvärligt, både med gränskontroller och lokala kampanjer och kontroller. Ansvariga myndigheter har fått sina anslag nerskurna. Hundägarna blir också irriterade. Nästa gång röstar de på ett annat parti. Då får det hellre gå.

På så vis är dvärgbandmasken politik. Det handlar om vår vilja att göra det nödvändiga men kortsiktigt impopulära för att bevara vårt livsrum, våra handlingsramar. Jämför överförskrivningen av antibiotika – inte minst till djur – som kan göra oss försvarslösa mot allvarliga infektioner i framtiden. Eller att vi måste varna människor för att äta fisk från Östersjön – strömming som är så gott och nästan en nationalrätt. I grunden handlar det om att välja: att ta besväret att agera eller att successivt se hur vårt livsrum krymper, våra framtida möjligheter försvinner av ren politisk bekvämlighet?

Än behöver det inte vara för sent slippa dvärgbandmasken. Kanske fick vi bara en tidig varning. Men jag har fortfarande inte hört en enda ansvarig politiker som dragit någon lärdom av den.

Christer Sanne

Nu finns – kanske – dvärgbandmasken i Sverige. Sommar betyder aldrig mer sommarglada barn med blåbärsfärgade munnar i en solig skogsglänta. Vårt livsrum beskärs än en gång. Det är ett nederlag för miljön men den här gången inte för att vi konsumerar ohämmat eller är giriga. Nu beror det på politisk flathet.

Dvärgbandmasken i Sverige är inte något som bara inträffar i naturen. Någon måste ha fört in smittan från utlandet. Sannolikt en hundägare. Jag förstår dem på ett sätt för det är verkligen svårt att handskas med hundar vid utlandsresor. Innan man återvänder till Sverige ska hunden ha en avmaskningstablett. För detta måsta man uppsöka en utländsk veterinär som stämplar in det i hundpasset som man måste ha ordnat före avresan. Helst ska man också göra en avmaskning efter hemkomsten. Det kräver mycket initiativ och noggrannhet av hundägaren. Alla bryr sig inte. Att smuggla in en obehandlad hund uppfattar nog många ungefär som att ta med en extra flaska whisky.

Men en smittad hund är ju snarare som en terrorist. Om hans bombbälte briserar så påverkar det miljoner människors livsrum för gott. Det gäller inte bara bärplockning utan också svamp och fallfrukt. Sjukdomen som masken ger människor kan vara dödlig. Även om smittrisken är liten måste alla tänka på faran varje gång de går i skog och mark.

Ändå blundar vi för att okontrollerade hundar förs in i Sverige. Gränskontrollen är nästan obefintlig. På Öresundsbron behöver man inte ens sakta in farten. Vi är ju så globaliserade nu att det skulle kännas besvärande att behöva stanna och visa upp ett intyg vid gränsen. Därför var det bara en tidsfråga innan vi skulle ha samma smitta här som på kontinenten. Men var det nödvändigt? Eller är det bara ett uttryck för politisk flathet att inte våga stå för den nödvändiga kontrollen?

Just nu skjuts tusentals rävar för att analyseras och det är kanske bra. Nästa steg, har det sagts, skulle kunna bli att lägga ut avmaskningsmedel i naturen, för rävarna. Men hittills är smittan bara konstaterad på ett ställe i Sverige. Hur kom den dit? Vore det inte rimligt att också undersöka hundarna i trakten (det görs men bara stickprovsvis och frivilligt)? Vilka av dem har varit utomlands nyligen? Borde inte varenda hund i länet avmaskas först innan man ger sig på de vilda djuren?

Det är naturligtvis besvärligt, både med gränskontroller och lokala kampanjer och kontroller. Ansvariga myndigheter har fått sina anslag nerskurna. Hundägarna blir också irriterade. Nästa gång röstar de på ett annat parti. Då får det hellre gå.

På så vis är dvärgbandmasken politik. Det handlar om vår vilja att göra det nödvändiga men kortsiktigt impopulära för att bevara vårt livsrum, våra handlingsramar. Jämför överförskrivningen av antibiotika – inte minst till djur – som kan göra oss försvarslösa mot allvarliga infektioner i framtiden. Eller att vi måste varna människor för att äta fisk från Östersjön – strömming som är så gott och nästan en nationalrätt. I grunden handlar det om att välja: att ta besväret att agera eller att successivt se hur vårt livsrum krymper, våra framtida möjligheter försvinner av ren politisk bekvämlighet?

Än behöver det inte vara för sent slippa dvärgbandmasken. Kanske fick vi bara en tidig varning. Men jag har fortfarande inte hört en enda ansvarig politiker som dragit någon lärdom av den.

Christer Sanne