Girighet och enorma ekonomiska klyftor präglar världsekonomin. Foto: AP/TT 

Publicerad i Syre 18 maj 2018 

Dags att släppa den materiella tillväxten

I en ny bok med titeln ”Come on!” sätter Anders Wijkman och Ernst Ulrich von Weizsäcker ner foten: nej, tillväxt är inte hållbart! Ändå tänker de inte långt nog, skriver Christer Sanne på veckans Under ytan.

Redan för 50 år sedan var miljön en stor fråga. Men klimatfrågan ”fanns” inte. Jag hittar bara en bisats om att olja och kol kanske kunde ha en växthuseffekt i boken Framtidsmiljö som jag redigerade då. Där räknade vi ut vad det skulle kosta att städa upp miljön i Sverige. Så såg man på frågan då: ett tekniskt problem som vi hade råd att lösa inom vårt stigande välstånd.

Jordens resurser

Men samma år, 1968, bildades Romklubben. Några år senare lanserade den Tillväxtens gränser som såldes i 30 miljoner exemplar. Det blev en ”game-changer” med sitt globala perspektiv: jordens resurser var begränsade och vi måste anpassa vår livsstil till det. Annars skulle systemet kollapsa. Maten skulle ta slut liksom naturresurserna, industriproduktionen sjunka och föroreningarna skulle drabba oss på 2000-talet. Till slut skulle befolkningen – som växte alldeles för fort – börja krympa. För första gången användes modellkörningar i datorer; mycket primitiva med dagens mått men budskapet var tydligt.

Nu blev inte allt som Tillväxtens gränser förutsåg. Råvarorna tog inte slut. Den gröna revolutionen avvärjde hungerkrisen – åtminstone tillfälligt. Men miljöproblemen som var kända 1968 har bara blivit värre: utfiskningen, ökenspridningen, avskogningen, erosionen av matjorden. Tyvärr har de hamnat i skuggan av klimathotet. Det har gått fort. Ännu 1978 handlade framtidsstudien Sol eller uran om att komma ur beroendet av fossila bränslena men inte av klimatskäl – den frågan ägnas bara några rader! Ett Uransverige målas upp som en adekvat och ganska sannolik ersättare. Året efter kom Harrisburg.

Att tillväxten skulle ha gränser var också svårsmält för det politiska etablissemanget (och ekonomerna). På 80-talet hävdade FN:s Brundtlandkommission att hållbar utveckling visst gick att förena med ekonomisk tillväxt. Sedan dess har det diskuterats i det oändliga: måste vi ge upp tillväxten för miljön skull? Nu sätter även Anders Wijkman och Ernst Ulrich von Weizsäcker ner foten: nej, ingen materiell tillväxt. Glöm det!

Som ordförande i Romklubben har de, till 50-årsjubileet, släppt en bok med uppmaningen Come on!. Vi kan nog ändå rädda världen. Fast bara om vi i den rika delen släpper vår tillväxt. Med sig har de många andra från Romklubben och därför blir det en nyttig men lite spretig katalog över dagens tankar om miljön och världens framtid. På femtio år har vi ju fått en gedigen kunskap och myriader olika sätt att beskriva problemen.

Bokens första del handlar om dagens situation, den andra efterlyser vad författarna kallar en ny ”upplysning”. Tredje delen målar upp konkreta möjligheter att ”rädda världen”. Det är slående hur förståelsen har förändrats. De yttre villkoren – naturresurser, jordens tillstånd – är som sagt bara sämre. Men nu talar man inte längre om ett globalt ”vi”. Istället står ekonomi, makt och ojämlikhet i fokus. Världens ekonomi präglas av girighet och kortsiktighet. De ekonomiska intressena har fått orimligt stor makt. Jag ser två orsaker. De har gynnats av den teknisk/organisatoriska utvecklingen: digitalisering, transnationella företag, superbilliga transporter. Men staterna har gett också upp sina positioner, avsiktligt eller omedvetet. Thatcher och Reagan pekas ut som de mest skyldiga. Det är en globalisering på eliternas villkor och till deras nytta. Både FN:s nya utvecklingsmål och Parisavtalet skåpas ut: att klara målen för alla skulle kräva 2–5 planeter och Parisavtalet är inte bindande för någon. Allt talar för att vi går mot en minst tre grader varmare värld. Man påpekar det ironiska i att det enda tvingande internationella regelverket som verkligen biter på företag och stater är skapat av WTO – det som förbjuder stater att lagstifta mot företagens intressen.

Klyftor och egoism

Det andra övergripande problemet är de absurda ekonomiska klyftorna i världen. En stor del av jordens tidigare fattiga har fått det bättre men lönerna har halkat efter i västvärlden och förmögenheterna samlats hos de riktigt rika, de sista bråkdelarna av den högsta procenten. I USA men i ännu högre grad i Ryssland och Kina.

Men vad ska då komma istället? Och hur? Författarna tar upp 1700-talets upplysningstanke som en frigörelse från gamla bindningar till kyrka och enväldiga kungar. Men den avskaffade också allmänningar, eroderade tron på det gemensamma goda och har urartat till en hänsynslös egoism. Därför krävs en ”upplysning 2.0” och ett nytt ”mindset”. Påven Franciscus ord om modern kapitalism som självmordsbenägen citeras, liksom en rad andra tänkare. Det hela kokar ner till ett krav på en ny balans: mellan enskilt och gemensamt, mellan människa och natur, mellan män och kvinnor etcetera. Lite mer yin och yang.

Här blir jag skeptisk, liksom inför alla enskilda projekt för att ”rädda världen”. De är fascinerande, men deras räckvidd är pinsamt kort om vi ska rädda savannen, fiskbestånden, åkerjorden och skogarna. Vi vet vad som kan och bör göras. Ändå fortsätter rovdriften. Solenergin må göra fantastiska framsteg men ändå är bränns allt mer fossila bränslen. Det finns alltför mycket önsketänkande om hur städer ska kunna bli hållbara om vi bara planerar dem bättre.

Romklubbsrapporter som Faktor 4 och Faktor 5 har betonat hur mycket effektivare och resurssnålare allt kan bli. Men författarna varnar för rekyleffekten: detta måste också användas på rätt sätt så att man tar ut mindre resurser. Inte som i dag när vi lägger nya energikällor, som solenergi, till de gamla istället för att ersätta dem.

Mest krut läggs ändå på ekonomiska reformer. Balansen måste återställas så att staterna tar tillbaka kontrollen över ekonomin. De transnationella företagens makt måste matchas med nationsövergripande regler. Skuldsättningen måste bromsas eftersom det är en viktig drivande kraft för tillväxten. Affärsbanker måste skiljas från spekulativa investmentbanker och bankerna måste ha större kapitaltäckning. Man talar om den så kallade Chicagoplanen som skulle ta ifrån bankerna rätten att ”skapa” pengar. Naturresurser och ”dåliga” processer måste beskattas så att det gynnar hållbarheten. De rika över hela världen måste bidra mer till samhällets kostnader så som Piketty förordat.

Det här är kända krav i mer radikala kretsar. Men bankerna är mäktigare än före kraschen 2008 medan staternas kontroll knappast ökat (och USA är väg att lätta på sin i dag). Få nationer är beredda att krympa sin suveränitet (EU är ett lysande undantag). Över åren har USA också aktivt förordat större frihet för företag och banker internationellt. Det finns inga tvingande globala regler för vare sig miljö, sjöfart eller flyg. Chicagoplanen lyftes fram av tankesmedjan Global utmaning för flera år sedan men de flesta ekonomer tycks hålla tanken på armlängds avstånd, utan att besvära sig om att ge sina skäl (medan förespråkarna ser det som en universalmedicin). Vart tog debatten vägen?

Stereotyp syn på jobb

Därför har jag svårt för talet om ett nytt ”mindset”. Sinnesstämning? Betyder det att människor ska svälja beska politiska beslut för en hållbar utveckling? I så fall måste de folkvalda först gaska upp sig och ställa krav – men vi har hört det uppgivna talesättet att ”vi vet hur vi ska lösa klimatkrisen – men inte hur vi ska bli återvalda”.

Eller betyder ett nytt mindset att vi bestämmer oss för att konsumera mindre och/ eller klokare? Vi har ju formidabelt problem eftersom svensk levnadsstandard globalt sett motsvarar mer än 4 jordklot. Men då bör man följa tanken uppströms: mycket av denna konsumtion beror ju på att vi har så höga inkomster därför att vi jobbar så mycket. ”Workand-shop” går hand i hand. Men författarna avslöjar en väldigt stereotyp syn på jobben: de ser som ett problem att jobben ska försvinna i digitaliseringen; återvinning är bra även för att det är ”jobbskapande”, arbetsdelning är ett botemedel för arbetslöshet etcetera.

Tillväxtens gränser

”Come on!” manar författarna. Absolut, tänker jag. Romklubben visade på tillväxtens gränser på planeten för 45 år sedan. Nu gäller det tillväxtens gränser i ekonomin. Börja på hemmaplan. Dämpa konsumtionen. Men inte med moralkakor utan genom att växla spår, från arbetslinjen till att ta ut mer välfärd som fritid. Om effektivisering kan halvera behovet av arbete är det lika positivt som andra former av rationalisering. Vi borde se det som en befrielse. Inte försöka ”skapa jobb” utan inrikta oss på att hitta sätt att ordna försörjningen på bästa sätt. Det är en win-win-situation: vad många människor vill och bra för miljön. Lågt hängande frukter kan det synas. Allt som krävs är ett annat mindset hos dem som hängt upp sig på att tillväxt är nödvändig.

Sedan måste man ge sig på finanshajarna. Det är en fråga om att återta makt och kräver kanske en annan internationell ordning.

Christer Sanne

Girighet och enorma ekonomiska klyftor präglar världsekonomin. Foto: AP/TT 

Publicerad i Syre 18 maj 2018 

Dags att släppa den materiella tillväxten

I en ny bok med titeln ”Come on!” sätter Anders Wijkman och Ernst Ulrich von Weizsäcker ner foten: nej, tillväxt är inte hållbart! Ändå tänker de inte långt nog, skriver Christer Sanne på veckans Under ytan.

Redan för 50 år sedan var miljön en stor fråga. Men klimatfrågan ”fanns” inte. Jag hittar bara en bisats om att olja och kol kanske kunde ha en växthuseffekt i boken Framtidsmiljö som jag redigerade då. Där räknade vi ut vad det skulle kosta att städa upp miljön i Sverige. Så såg man på frågan då: ett tekniskt problem som vi hade råd att lösa inom vårt stigande välstånd.

Jordens resurser

Men samma år, 1968, bildades Romklubben. Några år senare lanserade den Tillväxtens gränser som såldes i 30 miljoner exemplar. Det blev en ”game-changer” med sitt globala perspektiv: jordens resurser var begränsade och vi måste anpassa vår livsstil till det. Annars skulle systemet kollapsa. Maten skulle ta slut liksom naturresurserna, industriproduktionen sjunka och föroreningarna skulle drabba oss på 2000-talet. Till slut skulle befolkningen – som växte alldeles för fort – börja krympa. För första gången användes modellkörningar i datorer; mycket primitiva med dagens mått men budskapet var tydligt.

Nu blev inte allt som Tillväxtens gränser förutsåg. Råvarorna tog inte slut. Den gröna revolutionen avvärjde hungerkrisen – åtminstone tillfälligt. Men miljöproblemen som var kända 1968 har bara blivit värre: utfiskningen, ökenspridningen, avskogningen, erosionen av matjorden. Tyvärr har de hamnat i skuggan av klimathotet. Det har gått fort. Ännu 1978 handlade framtidsstudien Sol eller uran om att komma ur beroendet av fossila bränslena men inte av klimatskäl – den frågan ägnas bara några rader! Ett Uransverige målas upp som en adekvat och ganska sannolik ersättare. Året efter kom Harrisburg.

Att tillväxten skulle ha gränser var också svårsmält för det politiska etablissemanget (och ekonomerna). På 80-talet hävdade FN:s Brundtlandkommission att hållbar utveckling visst gick att förena med ekonomisk tillväxt. Sedan dess har det diskuterats i det oändliga: måste vi ge upp tillväxten för miljön skull? Nu sätter även Anders Wijkman och Ernst Ulrich von Weizsäcker ner foten: nej, ingen materiell tillväxt. Glöm det!

Som ordförande i Romklubben har de, till 50-årsjubileet, släppt en bok med uppmaningen Come on!. Vi kan nog ändå rädda världen. Fast bara om vi i den rika delen släpper vår tillväxt. Med sig har de många andra från Romklubben och därför blir det en nyttig men lite spretig katalog över dagens tankar om miljön och världens framtid. På femtio år har vi ju fått en gedigen kunskap och myriader olika sätt att beskriva problemen.

Bokens första del handlar om dagens situation, den andra efterlyser vad författarna kallar en ny ”upplysning”. Tredje delen målar upp konkreta möjligheter att ”rädda världen”. Det är slående hur förståelsen har förändrats. De yttre villkoren – naturresurser, jordens tillstånd – är som sagt bara sämre. Men nu talar man inte längre om ett globalt ”vi”. Istället står ekonomi, makt och ojämlikhet i fokus. Världens ekonomi präglas av girighet och kortsiktighet. De ekonomiska intressena har fått orimligt stor makt. Jag ser två orsaker. De har gynnats av den teknisk/organisatoriska utvecklingen: digitalisering, transnationella företag, superbilliga transporter. Men staterna har gett också upp sina positioner, avsiktligt eller omedvetet. Thatcher och Reagan pekas ut som de mest skyldiga. Det är en globalisering på eliternas villkor och till deras nytta. Både FN:s nya utvecklingsmål och Parisavtalet skåpas ut: att klara målen för alla skulle kräva 2–5 planeter och Parisavtalet är inte bindande för någon. Allt talar för att vi går mot en minst tre grader varmare värld. Man påpekar det ironiska i att det enda tvingande internationella regelverket som verkligen biter på företag och stater är skapat av WTO – det som förbjuder stater att lagstifta mot företagens intressen.

Klyftor och egoism

Det andra övergripande problemet är de absurda ekonomiska klyftorna i världen. En stor del av jordens tidigare fattiga har fått det bättre men lönerna har halkat efter i västvärlden och förmögenheterna samlats hos de riktigt rika, de sista bråkdelarna av den högsta procenten. I USA men i ännu högre grad i Ryssland och Kina.

Men vad ska då komma istället? Och hur? Författarna tar upp 1700-talets upplysningstanke som en frigörelse från gamla bindningar till kyrka och enväldiga kungar. Men den avskaffade också allmänningar, eroderade tron på det gemensamma goda och har urartat till en hänsynslös egoism. Därför krävs en ”upplysning 2.0” och ett nytt ”mindset”. Påven Franciscus ord om modern kapitalism som självmordsbenägen citeras, liksom en rad andra tänkare. Det hela kokar ner till ett krav på en ny balans: mellan enskilt och gemensamt, mellan människa och natur, mellan män och kvinnor etcetera. Lite mer yin och yang.

Här blir jag skeptisk, liksom inför alla enskilda projekt för att ”rädda världen”. De är fascinerande, men deras räckvidd är pinsamt kort om vi ska rädda savannen, fiskbestånden, åkerjorden och skogarna. Vi vet vad som kan och bör göras. Ändå fortsätter rovdriften. Solenergin må göra fantastiska framsteg men ändå är bränns allt mer fossila bränslen. Det finns alltför mycket önsketänkande om hur städer ska kunna bli hållbara om vi bara planerar dem bättre.

Romklubbsrapporter som Faktor 4 och Faktor 5 har betonat hur mycket effektivare och resurssnålare allt kan bli. Men författarna varnar för rekyleffekten: detta måste också användas på rätt sätt så att man tar ut mindre resurser. Inte som i dag när vi lägger nya energikällor, som solenergi, till de gamla istället för att ersätta dem.

Mest krut läggs ändå på ekonomiska reformer. Balansen måste återställas så att staterna tar tillbaka kontrollen över ekonomin. De transnationella företagens makt måste matchas med nationsövergripande regler. Skuldsättningen måste bromsas eftersom det är en viktig drivande kraft för tillväxten. Affärsbanker måste skiljas från spekulativa investmentbanker och bankerna måste ha större kapitaltäckning. Man talar om den så kallade Chicagoplanen som skulle ta ifrån bankerna rätten att ”skapa” pengar. Naturresurser och ”dåliga” processer måste beskattas så att det gynnar hållbarheten. De rika över hela världen måste bidra mer till samhällets kostnader så som Piketty förordat.

Det här är kända krav i mer radikala kretsar. Men bankerna är mäktigare än före kraschen 2008 medan staternas kontroll knappast ökat (och USA är väg att lätta på sin i dag). Få nationer är beredda att krympa sin suveränitet (EU är ett lysande undantag). Över åren har USA också aktivt förordat större frihet för företag och banker internationellt. Det finns inga tvingande globala regler för vare sig miljö, sjöfart eller flyg. Chicagoplanen lyftes fram av tankesmedjan Global utmaning för flera år sedan men de flesta ekonomer tycks hålla tanken på armlängds avstånd, utan att besvära sig om att ge sina skäl (medan förespråkarna ser det som en universalmedicin). Vart tog debatten vägen?

Stereotyp syn på jobb

Därför har jag svårt för talet om ett nytt ”mindset”. Sinnesstämning? Betyder det att människor ska svälja beska politiska beslut för en hållbar utveckling? I så fall måste de folkvalda först gaska upp sig och ställa krav – men vi har hört det uppgivna talesättet att ”vi vet hur vi ska lösa klimatkrisen – men inte hur vi ska bli återvalda”.

Eller betyder ett nytt mindset att vi bestämmer oss för att konsumera mindre och/ eller klokare? Vi har ju formidabelt problem eftersom svensk levnadsstandard globalt sett motsvarar mer än 4 jordklot. Men då bör man följa tanken uppströms: mycket av denna konsumtion beror ju på att vi har så höga inkomster därför att vi jobbar så mycket. ”Workand-shop” går hand i hand. Men författarna avslöjar en väldigt stereotyp syn på jobben: de ser som ett problem att jobben ska försvinna i digitaliseringen; återvinning är bra även för att det är ”jobbskapande”, arbetsdelning är ett botemedel för arbetslöshet etcetera.

Tillväxtens gränser

”Come on!” manar författarna. Absolut, tänker jag. Romklubben visade på tillväxtens gränser på planeten för 45 år sedan. Nu gäller det tillväxtens gränser i ekonomin. Börja på hemmaplan. Dämpa konsumtionen. Men inte med moralkakor utan genom att växla spår, från arbetslinjen till att ta ut mer välfärd som fritid. Om effektivisering kan halvera behovet av arbete är det lika positivt som andra former av rationalisering. Vi borde se det som en befrielse. Inte försöka ”skapa jobb” utan inrikta oss på att hitta sätt att ordna försörjningen på bästa sätt. Det är en win-win-situation: vad många människor vill och bra för miljön. Lågt hängande frukter kan det synas. Allt som krävs är ett annat mindset hos dem som hängt upp sig på att tillväxt är nödvändig.

Sedan måste man ge sig på finanshajarna. Det är en fråga om att återta makt och kräver kanske en annan internationell ordning.

Christer Sanne