Måste det vara ”kulturens arbetare och uttolkare” som ger oss nya berättelser om en postfossil framtid som Staffan Laestadius efterlyser (SvD 29/9). Varför inte lyssna på närmare håll, från reflekterande människor i vardagen?

Jag tror att många kan känna igen sig i den här beskrivningen, en parafras på Tim Jackson, välkänd med boken Välfärd utan tillväxt: ”vi jobbar för mycket för att få pengar att köpa onödiga saker för att imponera på människor som vi inte bryr oss om.” Nystar vi bakifrån alltså statusjakt och överkonsumtion – de vanliga diagnoserna – som har sin grund i överarbete. Det självklara receptet på en hållbar framtid går i andra riktningen: jobba mindre, tjäna mindre, konsumera mindre (och strunta i vad grannarna tänker).

Idag översvämmas vi av råd, ofta förnuftiga, om att konsumera hållbart. Det allra mest grundläggande vore att varva ner. Men varför ska vi göra det frågar sig löntagarna som får mer i plånboken tack vare att produktionen blir effektivare för varje år. För 40 år sedan etablerades 40-timmarsveckan. Den gäller fortfarande fast vi blivit mer än dubbelt så rika (i genomsnitt dock, en del har fått mindre, andra mycket mer).

Därför efterfrågar också många idag ett annat slags liv som ger mer tid istället för pengar. En vardag där man hinner med. Har mer tid för varandra. Kortare dagar på dagis, mer tid för tonåringarna, vidare ramar för att kunna hjälpa andra. Eller för att utveckla sig själv, egna intressen, engagemang i samhället. Det här är inget främmande för människor; många pratar och drömmer om det. Enkäter visar att mer än hälften hellre vill ha kortare arbetstid än högre lön. Men de får aldrig frågan när det är dags för löneförhandlingar.

Vi kan pladdra i oändlighet om hållbara konsumtionsmönster. Hur man än vänder sig kommer mer konsumtion alltid att betyda mer miljöbelastning. [”There is no angelized growth” säger miljönestorn Herman Daly – tillväxten kan inte sväva änglalikt utan ger alltid fotavtryck.] För mig är i stället arbetets ordning den viktiga elefanten i rummet, den som vi väjer för att tala om. Problemet är att det tycks tillhöra en annan värld, utan samband med konsumtionen. En värld fylld av fraser som ”jobb åt alla” och ”fler arbetstimmar” (Löfven vid riksdagens öppnande) och ”tillväxt”. Om vi inte kommer tillrätta med det; om vi inte knyter ihop arbetets ordning med konsumtionen så har vi snart fördubblat konsumtionen en gång till och ohjälpligt sprängt 2-graderstaket.

Visst är det viktigt att bereda alla tillfälle att arbeta. Det blir inte lättare av att digitaliseringen tycks krympa antalet jobb allt snabbare. Men för den skull kan vi inte ”skapa jobb” hur som helst. Däremot kan vi dela på ”det samhälleligt nödvändiga arbetet” (för att citera Marx) så att alla kan bidra i samhället.

Visst kan man också tänka sig jobb som är mindre skadliga för klimatet. Det finns viktiga uppgifter inom vård, skola omsorg som nu bönar om mer personal. Det skulle de lätt kunna få om vi bara avstod från lite mer av den där lönen som nu går till annat. Men det gör vi inte; dagens unisona politiska recept är istället att först blåsa upp det onödiga för att sedan kunna hyvla av en skiva till det nödvändiga. Skattenivån har blivit heligare än en bra vård.

Jag tror att det är någonstans bland de här ganska enkla sanningarna som vi ska leta efter den nya berättelsen om en ”postfossil” framtid som samtidigt är attraktiv. En berättelse som kan beskrivas i vardagliga, igenkännliga former. Och ganska enkelt omformas i politiska termer. Skönlitteraturen finns redan på plats för att gestalta nutiden och framtiden men det vore att gå över ån efter vatten att kräva berättelserna därifrån.

Måste det vara ”kulturens arbetare och uttolkare” som ger oss nya berättelser om en postfossil framtid som Staffan Laestadius efterlyser (SvD 29/9). Varför inte lyssna på närmare håll, från reflekterande människor i vardagen?

Jag tror att många kan känna igen sig i den här beskrivningen, en parafras på Tim Jackson, välkänd med boken Välfärd utan tillväxt: ”vi jobbar för mycket för att få pengar att köpa onödiga saker för att imponera på människor som vi inte bryr oss om.” Nystar vi bakifrån alltså statusjakt och överkonsumtion – de vanliga diagnoserna – som har sin grund i överarbete. Det självklara receptet på en hållbar framtid går i andra riktningen: jobba mindre, tjäna mindre, konsumera mindre (och strunta i vad grannarna tänker).

Idag översvämmas vi av råd, ofta förnuftiga, om att konsumera hållbart. Det allra mest grundläggande vore att varva ner. Men varför ska vi göra det frågar sig löntagarna som får mer i plånboken tack vare att produktionen blir effektivare för varje år. För 40 år sedan etablerades 40-timmarsveckan. Den gäller fortfarande fast vi blivit mer än dubbelt så rika (i genomsnitt dock, en del har fått mindre, andra mycket mer).

Därför efterfrågar också många idag ett annat slags liv som ger mer tid istället för pengar. En vardag där man hinner med. Har mer tid för varandra. Kortare dagar på dagis, mer tid för tonåringarna, vidare ramar för att kunna hjälpa andra. Eller för att utveckla sig själv, egna intressen, engagemang i samhället. Det här är inget främmande för människor; många pratar och drömmer om det. Enkäter visar att mer än hälften hellre vill ha kortare arbetstid än högre lön. Men de får aldrig frågan när det är dags för löneförhandlingar.

Vi kan pladdra i oändlighet om hållbara konsumtionsmönster. Hur man än vänder sig kommer mer konsumtion alltid att betyda mer miljöbelastning. [”There is no angelized growth” säger miljönestorn Herman Daly – tillväxten kan inte sväva änglalikt utan ger alltid fotavtryck.] För mig är i stället arbetets ordning den viktiga elefanten i rummet, den som vi väjer för att tala om. Problemet är att det tycks tillhöra en annan värld, utan samband med konsumtionen. En värld fylld av fraser som ”jobb åt alla” och ”fler arbetstimmar” (Löfven vid riksdagens öppnande) och ”tillväxt”. Om vi inte kommer tillrätta med det; om vi inte knyter ihop arbetets ordning med konsumtionen så har vi snart fördubblat konsumtionen en gång till och ohjälpligt sprängt 2-graderstaket.

Visst är det viktigt att bereda alla tillfälle att arbeta. Det blir inte lättare av att digitaliseringen tycks krympa antalet jobb allt snabbare. Men för den skull kan vi inte ”skapa jobb” hur som helst. Däremot kan vi dela på ”det samhälleligt nödvändiga arbetet” (för att citera Marx) så att alla kan bidra i samhället.

Visst kan man också tänka sig jobb som är mindre skadliga för klimatet. Det finns viktiga uppgifter inom vård, skola omsorg som nu bönar om mer personal. Det skulle de lätt kunna få om vi bara avstod från lite mer av den där lönen som nu går till annat. Men det gör vi inte; dagens unisona politiska recept är istället att först blåsa upp det onödiga för att sedan kunna hyvla av en skiva till det nödvändiga. Skattenivån har blivit heligare än en bra vård.

Jag tror att det är någonstans bland de här ganska enkla sanningarna som vi ska leta efter den nya berättelsen om en ”postfossil” framtid som samtidigt är attraktiv. En berättelse som kan beskrivas i vardagliga, igenkännliga former. Och ganska enkelt omformas i politiska termer. Skönlitteraturen finns redan på plats för att gestalta nutiden och framtiden men det vore att gå över ån efter vatten att kräva berättelserna därifrån.