John Maynard Keynes (1930)
En förkortad översättning (publicerad i Ordfront Magasin 3-4/2014)

Vi lider just nu av en svår attack av ekonomisk pessimism. Det är vanligt att höra folk säga att den epok med enorma ekonomiska framsteg som kännetecknade 1800-talet är över; att den snabba förbättringen av levnadsstandarden nu kommer att sakta ner – åtminstone i Storbritannien; att en nedgång i välstånd är mer trolig än en ökning i det årtionde som ligger framför oss.

Jag tror att det är en förvirrad feltolkning av vad som händer med oss. Vi lider inte av åldrandets reumatism utan av växtvärk från översnabba förändringar, av smärtor av en omställning från ett ekonomiskt skede till ett annat. Ökningen i teknisk effektivitet har varit snabbare än vi förmår handskas med problemet att suga upp arbetskraften; förbättringen i levnadsstandard har varit lite för snabb; det globala bank- och penningsystemet har förhindrat räntenivån från att falla så snabbt som en jämvikt kräver. Men ändå motsvarar det som gått till spillo och den oreda som följt inte mer än 7½ procent av nationalinkomsten; vi har fördärvat 1 s 6 d av ett pund och vi har bara 18 s 6 d kvar när vi kunde, om vi varit mer förnuftiga, haft ett pund; inte desto mindre utgör dessa 18 s 6 lika mycket som ett pund hade varit för fem eller sex år sedan. Vi glömmer att 1929 var den fysiska produktionen från Storbritannien större än någonsin och att nettoöverskottet av utlandsbalansen som är tillgängligt för nya utlandsinvesteringar var större än för något annat land, det var faktiskt 50 procent större än motsvarande överskott för USA. Eller – om det ska vara en fråga om jämförelser – anta att vi skulle halvera våra löner, vägra att erkänna fyra femtedelar av vår nationalskuld och samla ihop vårt överskott i ofruktsamt guld istället för att låna ut det till 6 procent eller mer, då skulle vi likna det nu högt avundade Frankrike. Men skulle det vara en förbättring?

Den rådande globala depressionen, det enorma missförhållandet med arbetslöshet i en värld full av önskningar, de katastrofala misstagen vi har gjort, allt detta förblindar oss för vad som pågår under ytan – för den rätta tolkningen av vart vi är på väg. För jag förutspår att båda de två motsatta pessimistiska felbedömningar som nu skapar så mycket larm i världen kommer att visa sig felaktiga i vår tid – revolutionärernas pessimism när de tror att läget är så illa att inget annat än våldsam förändring kan rädda oss och reaktionärernas pessimism när de anser att jämvikten för vårt ekonomiska och sociala liv är så osäker att vi inte får ta risken med några experiment.

Mitt syfte med denna essä är dock inte att undersöka nuläget eller den nära framtiden utan att frigöra mig från de korta perspektiven och lyfta mig in i framtiden. Vilken nivå kan vi rimligen förvänta oss på det ekonomiska livet om hundra år? Vad är våra barnbarns ekonomiska möjligheter?

Från den första tid som vi har noteringar – från omkring två tusen år före Kristus – och ända fram till början av 1700-talet så var det ingen större förändring i levnadsstandard för en vanlig människa som levde i de civiliserade delarna av världen.

/här följer en analys av hur levnadsstandarden länge stod och stampade på samma nivå i människans historia därför att det saknades tekniska framsteg och kapitalackumulation. Nästan all teknik vi hade tillgång till vid den moderna tidens ingång var känd sedan urminnes tider. Den moderna tiden inleddes med kapitalackumulationen från och med 1500-talet, för Englands del med utgångspunkt i den skatt Sir Francis Drake förde hem och som blev grundplåten för alla de investeringar som nu skapat Englands rikedomar utomlands/

… På så sätt har varje £1 som Drake förde hem år 1580 nu blivit £100.000. Så stark är kraften i den sammansatta räntan (ränta på ränta).

Från 1500-talet, med ett allt starkare crescendo efter 1700-talet, började en storhetstid för vetenskap och tekniska uppfinningar som sedan dess flödat för fullt – kol, ånga, elektricitet, olja, stål, gummi, bomull, den kemiska industrin, automatiska maskiner och massproduktionens metoder, radio, tryckkonsten, Newton, Darwin och Einstein och tusen andra saker och män alltför berömda och välkända för att förteckna.

Vad blev följden? Trots en enorm tillväxt i världens befolkning, som det har varit nödvändigt att utrusta med hästar och maskiner, har den genomsnittliga levnadsstandarden i Europa och USA stigit; jag tror omkring fyra gånger. Skalan på kapitalets tillväxt har varit mer än hundrafalt större vad någon tidigare epok har upplevt. Och hädanefter behöver vi inte förvänta oss en så snabb befolkningstillväxt.

Om kapitalet växer sådär 2 procent per år, så kommer kapitalutrustningen att ha vuxit med hälften på tjugo år and sju och en halv gång på hundra år. Tänk på detta i termer av materiella ting – hus, transportmedel och sådant.

Samtidigt har de tekniska förbättringarna i tillverkningen och transporterna fortsatt i högre takt de senaste tio åren än någonsin förr i historien. I Förenta Staterna var fabrikernas avkastning per person 40 procent större 1925 än 1919. I Europa hejdas vi av tillfälliga hinder men även så är det ingen tvekan om att den tekniska effektiviteten växer med mer än 1 procent per år sammantaget. Det finns stöd för att de revolutionerande tekniska förändringar som hittills i huvudsak påverkat industrin snart kommer att ta sig an jordbruket. Vi kan vara på väg mot förbättringar i matproduktionens effektivitet som är lika stora som de som redan inträffat i gruvdriften, tillverkning och transporter. Inom ganska få år – inom vår livstid tror jag – kan vi vara i stånd att utföra allt arbete inom jordbruk, gruvdrift och tillverkning med en fjärdedel av den mänskliga ansträngning som vi hittills varit vana vid.

För tillfället är det själva hastigheten i förändringarna som skadar oss och skapar svåra problem att lösa. De länder lider jämförelsevis /mindre/mer?/ som inte befinner sig i förtruppen. Vi är drabbade av en ny sjukdom vars namn en del läsare kanske ännu inte har hört, men som de kommer att höra en hel del kommande år – nämligen teknologisk arbetslöshet. Det betyder arbetslöshet som beror att vi upptäcker sätt att spara på arbetet som överstiger takten med vilken vi kan finna nya sätt att använda arbetskraften.

Men detta är bara en tillfällig fas av missanpassning. Allt detta betyder i långa loppet att mänskligheten är på väg att lösa sitt ekonomiska problem. Jag förutspår att levnadsstandarden i framstegsländer om hundra år kommer att vara fyra till åtta gånger högre än idag. Det finns inget förvånande i detta ens i ljuset av vår nuvarande kunskap. Det vore dumt att inte överväga möjligheten av ännu mycket större framsteg.

Låt oss nu anta, för att fortsätta tankegången, att vi om hundra år alla har det, i genomsnitt, åtta gånger så bra ekonomiskt sett som idag. Förvisso behöver det inte vara någon förvånande i det.

Nu är det sant att människors behov kan förefalla omättliga. Men de faller i två grupper – de behov som är absoluta i meningen att vi känner dem oavsett situationen som våra medmänniskor befinner sig i och de som är relativa i meningen att vi känner dem bara ifall vi känner oss överlägsna andra människor när de tillfredställs. Behov av den andra sorten, de som tillfredsställer önskan om överlägsenhet, må vara omättliga; ju högre den allmänna nivån är, desto högre är de. Men det är inte lika sant för de absoluta behoven – en grad kan snart vara uppnådd när dessa behov är tillfredsställda i meningen att vi föredrar att ägna vår ytterligare energi till icke-ekonomiska ändamål.

Nu till min slutsats som jag tror ni kommer att finna mer och mer uppseendeväckande för fantasin ju mer ni tänker på den.

Jag drar slutsatsen, under förutsättning att inga stora krig och ingen stor befolkningsökning inträffar, att det ekonomiska problemet kan vara löst, eller åtminstone att en lösning kan siktas, inom hundra år. Det betyder att det ekonomiska problemet är inte – om vi ser in i framtiden – den mänskliga rasens permanenta problem.

Varför, kanske ni frågar, är det så uppseendeväckande? Det är uppseendeväckande därför att – om vi ser bakåt istället för framåt – så finner vi att det ekonomiska problemet, kampen för uppehället, alltid hittills har varit det mest pressande problemet för människorasen – ja inte bara mänskligheten utan hela det biologiska riket från livets uppkomst i sina mest primitiva former.

Alltså har vi uttryckligen utvecklats av naturen – med alla våra impulser och djupaste instinkter – för ändamålet att lösa det ekonomiska problemet. Om det ekonomiska problemet blir löst så förlorar mänskligheten sitt traditionella syfte.

Är det av godo? Om man överhuvudtaget tror på livets verkliga värden så öppnar dessa utsikter möjligheten av något gagneligt. Ändå tänker jag med bävan på den omställning av gemene mans vanor och instinkter, de i vilka han har fostrats under oräkneliga generationer och som han kan bli ombedd att överge inom några decennier.

För att använda dagens språk – måste vi inte vänta oss ett allmänt ”nervöst sammanbrott”? Vi har redan en viss erfarenhet av vad jag menar – ett nervöst sammanbrott av det slag som redan är nog så vanligt i England och Förenta Staterna bland fruarna i de välbärgade klasserna, många av dem, olycksaliga kvinnor som har blivit fråntagna sina traditionella uppgifter och sysslor genom sin rikedom – som inte kan finna det tillräckligt roande, när de fråntagits sporren av ekonomisk nödvändighet, att laga mat och städa och laga, och som ändå är helt oförmögna att hitta på något mer roande.

För de som svettas för sitt dagliga bröd är fri tid en efterlängtad godsak – tills de får den. Här är den traditionella gravskriften som den gamla skurgumman skrivit för sig själv:

Sörj mig ej, mina vänner, nej gråt aldrig för mig
för jag tänker ingenting göra, min vila är evig.

Det var hennes himmel. Liksom andra som ser fram emot fri tid föreställde hon sig hur trevligt det skulle bli att få tillbringa sin med att bara lyssna – för det finns två andra rader i hennes dikt:

I himlen hörs psalmer och ljuv musik från gamla och unga
Men mig får dom aldrig med på att sjunga.

Ändå kommer det bara att bli för dem som är med på sjungandet som livet blir drägligt – och hur få av oss kan verkligen sjunga!

På så sätt kommer människan för första gången sedan skapelsen att stå inför sitt riktiga, permanenta problem – hur hon ska använda sin frihet från trängande ekonomiska omsorger, hur hon ska fylla sin fria tid som vetenskapen och sammansatt ränta kommer att ha vunnet åt henne; hur hon ska leva vist och behagligt och väl.

De nitiska, målmedvetna som tjänar pengar må bära oss alla med sig in i det ekonomiska överflödets sköte. Men det kommer att bli de människor som kan hålla sig levande och till fulländning odla livets konst i sig, som inte säljer sig för livets medel, som kommer att kunna njuta av överflödet när det kommer.

Ändå finns inget land och inget folk, tror jag, som kan se fram emot en era av fritid och överflöd utan bävan. För vi har alltför länge övat oss sträva, inte att njuta. Det är ett förfärligt problem för den vanliga människan som saknar särskilda talanger att sysselsätta sig, särskilt om hon inte längre har rötter i marken eller i ett traditionellt samhälles uppburna sedvänjor. Att döma av hur de rika klasserna uppträder idag överallt i världen och vad de uppnått är utsikterna mycket deprimerande! För dessa är, så att säga, vår förtrupp – de som utforskar det utlovade landet för resten av oss och slår upp sina bopålar där. För det förefaller mig som om allra de flesta av dem – de som är ekonomiskt oberoende men saknar anknytningar eller plikter eller band – har misslyckats katastrofalt med att lösa det problem som de har fått sig förelagt.

Jag är säker på att med lite mer erfarenhet så kommer vi att använda naturens nyfunna håvor mycket annorlunda än de sätt på vilket de rika använder dem idag och vi kommer att rita oss en karta med en livsplan helt annorlunda än deras.

För lång tid framåt kommer den gamle Adam i oss att vara så stark att alla kommer att behöva göra lite arbete för att bli nöjd. Vi kommer att göra mer för oss själva än de rika vanligen gör idag, helt glada att ha dessa små plikter och uppgifter och vanor. Men därutöver kommer vi att bemöda oss att bre tunt på brödet – för att det arbete som fortfarande behöver göras ska delas så brett som möjligt. Tre timmars skift eller en femton-timmars-vecka kan skjuta upp problemet ett bra tag. För tre timmar om dagen är helt tillräckligt för att tillfredsställa den gamle Adam i de flesta av oss!

Även på andra områden kan vi räkna med förändringar. När vi inte längre lägger stor social vikt vid anhopandet av rikedomar kommer vi också att få ändrade moraluppfattningar. Vi kommer att kunna göra oss kvitt många av de kvasimoraliska principer som har gastkramat oss i tvåhundra år och som fått oss att upphöja några av de mest osmakliga mänskliga egenskaperna till högsta dygd. Vi kommer att kunna ha råd att våga uppskatta pengar som drivkraft till sitt rätta värde. Kärleken till pengar som en ägodel – till skillnad från kärleken till pengar som ett medel till livets förnöjelser och realiteter – kommer att erkännas för vad den är, en ganska motbjudande halvpatologisk benägenhet som man med en rysning överlämnar till specialister på psykiska sjukdomar. Alla slags sociala vanor och ekonomiska knep som påverkar fördelningen av rikedom och ekonomiska belöningar och bestraffningar som vi nu upprätthåller till varje pris, hur motbjudande och orättvisa de än må vara i sig, därför att de är så väldigt användbara för att ansamla kapital; de ska vi då, äntligen, vara fria att utrangera.

Naturligtvis kommer det fortfarande att finnas många människor med en intensiv otillfredsställd målmedvetenhet som kommer att eftersträva rikedom utan sidoblickar – såvida de inte kan hitta någon lämplig ersättning. Men vi andra är inte längre förpliktade att applådera och uppmuntra dem. För vi ska undersöka med större nyfikenhet än som är tillrådligt idag vad som är den verkliga beskaffenheten i denna ”målmedvetenhet” som Naturen har begåvat oss med i varierande grad. För målmedvetenhet betyder att vi är mer bekymrade över resultat av våra handlingar i en avlägsen framtid än deras egen kvalitet eller deras omedelbara följder på vår egen omgivning. Den ”målmedvetne” mannen försöker alltid säkra en falsk och vilseledande odödlighet för vad han gör genom att skjuta fram sitt intresse för dem i tiden. Han älskar inte sin katt utan sin katts kattungar, sanningen att säga inte heller kattungarna utan kattungarnas ungar och så vidare för evigt fram till kattarikets slut (cat-dom). För honom är marmelad inte marmelad såvida det inte är en fråga om marmelad imorgon och aldrig marmelad idag. Genom att på så sätt alltid skjuta marmeladen in i framtiden strävar han att försäkra sig om odödlighet för sin gärning att koka den.

/här följer ett utdrag ur en bok av Lewis Carroll om hur en professor övertalar en stackars skräddare att vänta med betalning så ska han få dubbelt så mycket nästa år och nästa och nästa – och därmed skjuter professorn skulden in i evigheten/

Kanske är det inte en tillfällighet att den ras som gjort mest för att föra in odödlighetens löfte i hjärtat och grunden av våra religioner också har gjort mest för principen om sammansatt ränta och särskilt älskar denna den mest målmedvetna av alla mänskliga inrättningar.

Jag ser därför hur vi är fria att återvända till några av de säkraste och mest pålitliga principerna i religion och traditionell dygd – att girighet är ett ont, att utkrävandet av ocker är en försyndelse och att kärleken till pengar är avskyvärd, att de vandrar dygdens och den förnuftiga visdomen stigar trognast som tänker minst på morgondagen. Vi ska än en gång värdera målen högre än medlen och välja det goda framför det nyttiga. Vi ska hedra dem som kan lära oss att ta vara på timmen och dagen väl och dygdigt, de förtjusande människor som har förmågan att omedelbart se njutningar i tingen, liljorna på marken som inte sliter, och inte heller spinner.

Men ge akt! Än är inte tiden inne för allt detta. I åtminstone hundra år till måste vi låtsas för oss själva och alla andra att rätt är fel; ty fel är nyttigt men inte rätt. Än en tid måste girighet och ocker och aktsamhet vara våra gudar för bara de kan leda oss ur den ekonomiska nödvändighetens tunnel ut i dagsljuset.

Jag ser därför fram emot, inom en inte alltför avlägsen tid, den största förändring som någonsin inträffat i livets materiella omgivning för människan i stort. Men det kommer naturligtvis att hända gradvis, inte som en katastrof. Faktiskt har det redan börjat. Det som kommer att ske är att för större och större klasser och grupper av människor kommer problemen med ekonomisk nödvändighet att avlägsnas. Den kritiska skillnaden kommer att stå klar när detta förhållande har blivit så allmänt att karaktären på våra plikter mot våra grannar har förändrats. För det kommer att vara förnuftigt att vara ekonomiskt målmedveten för andra även sedan det upphört att vara förnuftigt för en själv.

Hur fort vi kan nå vårt mål, ekonomisk sällhet, kommer att avgöras av fyra faktorer – vår förmåga att kontrollera befolkningen, vår beslutsamhet att undvika krig och civil osämja, vår villighet att överlåta till vetenskapen hur frågor som rätteligen är vetenskapens angelägenhet och takten i vår kapitalackumulation som den bestäms av marginalen mellan vår produktion och konsumtion; där det sista lätt kommer att sköta sig själv givet de tre första.

Under tiden är det inte fel om vi gör ljumma förberedelser för vårt öde genom att uppmuntra och experimentera både i livets konst och målmedvetna aktiviteter.

Men, framför allt, låt oss inte överskatta de ekonomiska problemens betydelse eller, för deras förmenta nödtvång, offra frågor som har större och mer bestående betydelse. De borde vara en fråga för specialister – som tandvård. Om ekonomer kunde förmå att få sig själva betraktade som ödmjuka, kompetenta människor, på samma nivå som tandläkare, det vore storartat!