Nu som för 25 år sedan – sommaren och hösten 1989 – riktas blickarna mot Leipzig. Då samlades allt större skaror i stadens kyrkor och demonstrerade på gatorna mot regimen. Till slut gick 300.000 med i marscherna. Många av demonstranterna krävde att få resa ut till Väst, andra ville se reformer inom DDR. Kulmen inträffade den 9 oktober. Säkerhetstjänsten, Stasi, och regeringen stod villrådig. En månad senare föll muren i Berlin. Idag hyllas Leipzigs invånare som ”återföreningens hjältar” för sitt mod den gången. För man tog verkligen risker: in i det sista blev tusentals gripna och fängslade av Stasi.

För att samla krafterna bildades ”Neues Forum” med en programförklaring som är tänkvärd även idag därför att den verkligen är visionär. Trots det rådande förtrycket, trots undermåliga levnadsförhållanden så uttrycker den tydligt vad man inte ville ha. Så här låter det t ex:

”Vi vill se ett breddat utbud av varor och en bättre försörjning men å andra sidan ser vi vad det kostar socialt och miljömässigt. Därför måste vi överge den ohämmade tillväxten. Vi vill ha spelrum för ekonomiska initiativ men inte förfalla till ett armbågssamhälle… Vi vill bevara traditioner och ändå skapa rum för förnyelse för att kunna leva sparsamt och mindre naturfientligt”.

Leipzig var då en oerhört nergången industristad och miljöfrågan spelade stor roll för de protesterande. Den som sett TV-serien Weissensee känner igen sig: de uppstudsiga där kom också från kyrkliga kretsar och de oroade sig för miljön (vilket makten tolkade som statsfientligt). De protesterande i Leipzig bekymrade sig för följderna av en överkonsumtion som ännu bara fanns i Väst.

Och Leipzig fortsätter att vara en plats för radikalt tänkande. I september samlades över 3.000 deltagare till en konferens på temat ”nerväxt”. Det är ett knepigt begrepp eftersom det brukar väcka ont blod hos många som ser tillväxt som vårt främsta samhällsmål. Men man kan se det som en tankeväckare. Poängen är att vi måste lära oss att leva inom de ramar som jordens resurser ger. Då kommer nog den tillväxt som vi vant oss vid att upphöra. Ändå kan det vara otaktiskt att gå till storms mot tillväxten – även om man bara riskerar sitt politiska förtroendekapital, inte att hamna bakom galler. På tyska talar man om en omvändning – ”Wachtumswende” – i samma anda som man planerar en ”Energiewende” till ett hållbart energisystem.

Idag är trenden att tillväxten avtar, åtminstone i Europa och andra rika delar av världen. Därför handlade konferensen mycket om hur ett samhälle ska fungera när tillväxten har upphört – ”post-growth”. Programmet var en spretig blandning och ibland pågick nästan femtio parallella sessioner. Förutom det ekonomiska systemet och bankerna och kortare arbetstid talades det mycket om rekyleffekter – ”rebound effect” eller ”Jevons paradox”: att tekniska framsteg ofta inte leder till miljövinster utan till ökad konsumtion. Som det Nobelprisbelönade blå LED-ljuset: det visar sig att när man fick strömsnålare gatubelysning så ökade man ljusstyrkan istället för att spara energi. På så sätt kan miljöpolitiken bli som att jaga sin egen svans. Men många deltagare var aktivister som hade kommit för att lära sig mer om hur man ska gå tillväga för att förändra lokalt. Några ansvarade för ett fältkök på universitetets torg. Matlagning och disk inför öppen ridå och några tusen deltagare fick mat på en timme. Också en imponerande prestation.

Svenskarna var nästan helt frånvarande. Det är synd därför att vi avskärmar oss från kontakter och impulser från ett vibrerande, idérikt Europa.

Christer Sanne  oktober 2014

Nu som för 25 år sedan – sommaren och hösten 1989 – riktas blickarna mot Leipzig. Då samlades allt större skaror i stadens kyrkor och demonstrerade på gatorna mot regimen. Till slut gick 300.000 med i marscherna. Många av demonstranterna krävde att få resa ut till Väst, andra ville se reformer inom DDR. Kulmen inträffade den 9 oktober. Säkerhetstjänsten, Stasi, och regeringen stod villrådig. En månad senare föll muren i Berlin. Idag hyllas Leipzigs invånare som ”återföreningens hjältar” för sitt mod den gången. För man tog verkligen risker: in i det sista blev tusentals gripna och fängslade av Stasi.

För att samla krafterna bildades ”Neues Forum” med en programförklaring som är tänkvärd även idag därför att den verkligen är visionär. Trots det rådande förtrycket, trots undermåliga levnadsförhållanden så uttrycker den tydligt vad man inte ville ha. Så här låter det t ex:

”Vi vill se ett breddat utbud av varor och en bättre försörjning men å andra sidan ser vi vad det kostar socialt och miljömässigt. Därför måste vi överge den ohämmade tillväxten. Vi vill ha spelrum för ekonomiska initiativ men inte förfalla till ett armbågssamhälle… Vi vill bevara traditioner och ändå skapa rum för förnyelse för att kunna leva sparsamt och mindre naturfientligt”.

Leipzig var då en oerhört nergången industristad och miljöfrågan spelade stor roll för de protesterande. Den som sett TV-serien Weissensee känner igen sig: de uppstudsiga där kom också från kyrkliga kretsar och de oroade sig för miljön (vilket makten tolkade som statsfientligt). De protesterande i Leipzig bekymrade sig för följderna av en överkonsumtion som ännu bara fanns i Väst.

Och Leipzig fortsätter att vara en plats för radikalt tänkande. I september samlades över 3.000 deltagare till en konferens på temat ”nerväxt”. Det är ett knepigt begrepp eftersom det brukar väcka ont blod hos många som ser tillväxt som vårt främsta samhällsmål. Men man kan se det som en tankeväckare. Poängen är att vi måste lära oss att leva inom de ramar som jordens resurser ger. Då kommer nog den tillväxt som vi vant oss vid att upphöra. Ändå kan det vara otaktiskt att gå till storms mot tillväxten – även om man bara riskerar sitt politiska förtroendekapital, inte att hamna bakom galler. På tyska talar man om en omvändning – ”Wachtumswende” – i samma anda som man planerar en ”Energiewende” till ett hållbart energisystem.

Idag är trenden att tillväxten avtar, åtminstone i Europa och andra rika delar av världen. Därför handlade konferensen mycket om hur ett samhälle ska fungera när tillväxten har upphört – ”post-growth”. Programmet var en spretig blandning och ibland pågick nästan femtio parallella sessioner. Förutom det ekonomiska systemet och bankerna och kortare arbetstid talades det mycket om rekyleffekter – ”rebound effect” eller ”Jevons paradox”: att tekniska framsteg ofta inte leder till miljövinster utan till ökad konsumtion. Som det Nobelprisbelönade blå LED-ljuset: det visar sig att när man fick strömsnålare gatubelysning så ökade man ljusstyrkan istället för att spara energi. På så sätt kan miljöpolitiken bli som att jaga sin egen svans. Men många deltagare var aktivister som hade kommit för att lära sig mer om hur man ska gå tillväga för att förändra lokalt. Några ansvarade för ett fältkök på universitetets torg. Matlagning och disk inför öppen ridå och några tusen deltagare fick mat på en timme. Också en imponerande prestation.

Svenskarna var nästan helt frånvarande. Det är synd därför att vi avskärmar oss från kontakter och impulser från ett vibrerande, idérikt Europa.

Christer Sanne  oktober 2014