Publicerad 21 timmar sedan - Foto: Storm i Naplate i Illinois i mars förra året. Ska omställningen till ett samhälle som inte skadar klimatet få påverka den materiella levnadsstandarden? Jens Holm och Mattias Svensson ger delvis olika svar.

Foto: Zbigniew Bzdak/AP/TT

(Syre 2 mars 2018)

Räddar vi planeten med blå eller röd miljöpolitik?

Det finns både likheter och skillnader mellan miljöpolitik i Jens Holms socialistiska tappning och

Mattias Svenssons liberala. Christer Sanne känner dem på pulsen på veckans Under ytan.

Christer Sanne

Är miljön bara vänster? Eller finns det ett trovärdigt högerperspektiv? Eller är miljön varken höger eller vänster, som Miljöpartiet brukar hävda? Det var frågan på ett Fores-seminarium före jul med ärkeliberalen Mattias Svensson och vänsterpartisten Jens Holm som har skrivit varsin bok om miljön. Mattias pratade på, Jens verkade mer inställd på att lyssna och lära sig. Herrarna – båda teknikoptimister – betygade varandra sin aktning och kunde enas om värdet av utsläppsmarknader och att skadliga subventioner borde avskaffas. Lågt hängande frukter alltså och det mesta som sades låg inom boxen. Det var mycket julfrid över tillställningen.

Deras böcker spretar mycket mer. Mattias är modig nog att berätta att han varit aktiv klimatförnekare. Nu tar han bytt sida och vill upplysa andra. Därför heter boken Miljöpolitik för moderater men har en provokativ undertitel om att vägen till en grönare framtid går via en växande ekonomi, global handel och ”en riktigt god köttbit”. Jens – sedan länge vegetarian – är uppfordrande med titeln Om inte vi, vem? Undertiteln Politiken som räddar klimatet och förändrar vänstern riktar sig inte minst mot hans egna partikamrater.

Det är lärorikt att läsa deras böcker. Miljö är ju ingen avskild fråga utan inbäddad i alla strukturer. Mycket händer på många fronter och det som händer kan tolkas på flera sätt.

Näringsfrihet och fotavtryck

Båda författarna tar ”klimathotet” på allvar men det är ju bara ett problem. Jens nämner också de ekologiska fotavtrycken, de som säger att det skulle krävas fyra jordklots resurser för svensk levnadsstandard. Här är inte Mattias med, han tror inte vi kan klara oss utan en ökande materiell standard.

Jens favoritreferenser är Thomas Piketty, Naomi Klein och Johan Rockström. Ingen av dem finns hos Mattias; han lutar sig istället mot Friedrich Hayek, William Nordhaus, Mark Lynas (han med Sex grader som sedan blev en ”avfälling”), Julian Simon (inte ”Nobelpristagaren” Herbert utan han som ansåg att ju fler människor på jorden, desto fler hjärnor som kan lösa resursproblemen) och Björn Lomborg. Mattias lyfter också Thatcher och Reagan som miljöhjältar.

Mattias är nyfiken och påläst och har gott om källor om än med en tydlig bias. Flera gånger skjuter han in allvarsord om läget och stryker under att det kräver statlig reglering. Och att vi kan få göra avkall på vår materiella standard (buden växlar, jämför ovan). Men när det väl är sagt spårar han ur och grottar ner sig i exempel på misslyckade ingripanden. Det är ett ”faktum” säger han att ”mycket av det som görs politiskt i klimatets namn är fullkomligt meningslöst om inte värre än så”.

Vigt jumpar han från den ena rapporten till andra för att hitta stöd för sina teser. Han faller lätt in i raljanta beskrivningar av ”miljömuppar” och misstänkliggöranden som när han buntar ihop ”tillväxtmotståndare, antidemokrater och folk som drömmer om en grön planekonomi eller Kinas repressiva ettbarnspolitik”. Mot det ställer han sitt mantra att ”näringsfrihet, rätt att disponera sin egendom som man önskar och konsumenternas frihet att välja är fundamentala rättigheter i ett fritt, demokratiskt samhälle”. Han lyfter fram de framgångar som värnandet om miljön ändå haft.

För att ta i börjar han då med Falu koppargruva på 1600-talet och fortsätter med Montreal-avtalet mot freon. Ett helt avsnitt i boken heter Så har vi räddat naturen vilket ger intryck av vi är nästan framme.

Räknar utsläpp i dollar

Mattias anser sig också veta att tillväxt och miljö går utmärkt att förena. Då lutar han sig mot en studie från Yale University som hävdar att ”miljöskadorna har en tendens att minska efter en välståndsnivå kring 10 000 dollar”. Det är samma tanke som i den så kalllade miljö-Kuznets-kurvan som varit populär i vida kretsar. Den går ut på att först blir det sämre med tillväxt men sedan blir det bättre, en tes som Världsbanken avvisade redan för 25 år sedan – den gäller bara i vissa speciella fall och kan inte generaliseras till exempel fossilutsläpp.

Yalestudien bygger på ett blandat miljöindex som till exempel viktar ihop bland annat inomhusluftens kvalitet, tillgång till rinnande vatten, barnadödligheten, viltskyddet (!) och koldioxidutsläppen. Men utsläppen mäts inte totalt utan per dollar i ekonomin. Dessutom viktas det ner till bara en tjugondel av indexet! Vips har man trollat bort hela klimatfrågan! Jag stötte på studien för tio år sedan i en debatt med Mattias kompis Johan Norberg och upptäckte hur orimligt det var (smutsig inomhusrök från ved och dynga är ett allvarligt problem men av det följer inte, som bland annat Lomborg och Mattias antyder, att vi ska ägna oss åt det istället för att minska CO2-utsläppen i atmosfären).

Tydligt rättviseperspektiv

För Mattias är alltså konsumentmakt centralt. Jens genomskådar det som en smitväg undan ansvaret för politiker (och i någon mån företag). Mot Mattias kapitelrubrik ”Mer marknad, mindre stat” står Jens ”EU – vi måste göra upp med marknadsfundamentalismen”.

Båda tar upp frågan om demokrati och miljö men på diametralt olika sätt. För Mattias är det avgörande att demokratier tycks ha bäst miljö, till exempel USA, medan auktoritära stater – hans exempel är Uzbekistan med Aralsjön – förstör den. Ändå finner han att det snarare är andra förhållanden som är avgörande, till exempel graden av korruption. Jens har ett helt annat perspektiv: det är ett problem att goda demokratier tycks ha svårt att fatta de långsiktiga och svåra besluten som krävs. Därför krävs mer kunskaper och mindre egoism hos väljarna.

Jens är saklig och kunnig. Det märks att han vandrat länge i de politiska korridorerna i Bryssel och Stockholm. Han ser sakfrågorna och letar efter konstruktiva och rättvisa lösningar. Samhället – EU, riksdagen, stat, kommuner och myndigheter – måste agera. Hans genomgång av olika handelsavtal och tendenser inom EU är imponerande. Jens har en mycket mindre naiv syn på företagen än Mattias; han har mött lobbyisterna och sett hur näringslivsintressen styr där de kan. Som när de lägger sig på patent för att de inte ska komma till användning. Därför är kanske inte Trumps USA någon riktig demokrati.

Jens har också ett väldigt tydligt rättviseperspektiv: din miljöbelastning beror på om du är fattig eller rik. Det är vilseledande att tala om ”vi” och ”vi måste …” när 10 procent av jordens befolkning står för 50 procent av nedsmutsningen.

Däremot lyckas Jens inte riktigt frigöra sig från det vanliga politiska tugget om att investera och ”skapa jobb”. Visst kräver hållbarheten stora investeringar i infrastruktur och bostadsupprustningar. Men han är också förbluffande positiv till de storvulna planerna på snabbtåg med en klockartro på att det ska minska vägtrafiken. Men varför ska vi skapa jobb med investeringar som aldrig kan bli lönsamma?

Till slut handlar det om en grundläggande skillnad i perspektiv. Mattias ser nedsmutsningen, från Falu koppargruva och framåt, och menar att den kan man i allmänhet åtgärda (och det har man också gjort många gånger). Underförstått: därmed kan vi i stort sett fortsätta i samma bana. Han tar inte till sig att andra tillgångar – luften, vattnet, marken – inte räcker. Jens utgår från att det finns gränser som vi inte får överskrida längre och som ingen ny teknik i längden kan klara av. Därför är han beredd att diskutera även ganska långtgående samhällsförändringar (men inte alla!) även om han inser att de inte är särskilt gångbara i dag.

Mattias däremot slirar betänkligt. Hans attityd är att vi (vilka ”vi”?) ska sitta lugnt i båten, pröva oss fram, se vad som går hem och så vidare. Han citerar ett stycke om uppoffringar som hållbarhet kan kräva: ”den avstannade tillväxten, den uteblivna konsumtionen, den reducerade mobiliteten, befolkningskontrollen och att frivilligt överge enorma och kända reserver av fossila bränslen”. Då säger han nej tack: ”Om ett sådant samhälle är kostnaden så är omställningen inte värd priset” (ändå påpekar han på annat håll och med rätta att de fossila bränslena måste bli kvar i jorden för att rädda klimatet).

Då bangar han ur

Här blir jag förbryllad. Omställningen till hållbarhet blir säkert ingen tebjudning. Men kan man för den skull tacka nej? Leder inte det bara utför, mot apokalypsen? Mattias gör en viktig observation: att förnekare fortfarande finns kan bero på att ”många av oss är rädda för vad det skulle krävas av oss om hoten var sanna”. Här har han fått en lista på vad som krävs (även om jag tycker den är ganska orättvis). Då bangar han ur.

Även de som fortfarande tror att tekniken kan frälsa oss är ett slags förnekare. ”Fakta sparkar” som Gunnar Myrdal sagt. För att rädda världen måste vi i Sverige nog satsa mindre och sansa oss mer. Dit har varken Mattias eller Jens nått. Ändå är klyftan i miljöfrågan stor mellan vänster och liberal – inte höger, för jag tror inte att alla moderater går på Mattias linje – och då vet jag vems fakta jag litar på.

Henrik Montgomery/TT | Christer Sanne är samhällsforskare (docent emeritus från KTH) och författare till ”Arbetets tid” (1995) och andra böcker om arbetstid samt ”Keynes barnbarn” (2007) och ”Hur vi kan leva hållbart 2030” (Naturvårdsverket 2012).

Publicerad 21 timmar sedan - Foto: Storm i Naplate i Illinois i mars förra året. Ska omställningen till ett samhälle som inte skadar klimatet få påverka den materiella levnadsstandarden? Jens Holm och Mattias Svensson ger delvis olika svar.

Foto: Zbigniew Bzdak/AP/TT

(Syre 2 mars 2018)

Räddar vi planeten med blå eller röd miljöpolitik?

Det finns både likheter och skillnader mellan miljöpolitik i Jens Holms socialistiska tappning och

Mattias Svenssons liberala. Christer Sanne känner dem på pulsen på veckans Under ytan.

Christer Sanne

Är miljön bara vänster? Eller finns det ett trovärdigt högerperspektiv? Eller är miljön varken höger eller vänster, som Miljöpartiet brukar hävda? Det var frågan på ett Fores-seminarium före jul med ärkeliberalen Mattias Svensson och vänsterpartisten Jens Holm som har skrivit varsin bok om miljön. Mattias pratade på, Jens verkade mer inställd på att lyssna och lära sig. Herrarna – båda teknikoptimister – betygade varandra sin aktning och kunde enas om värdet av utsläppsmarknader och att skadliga subventioner borde avskaffas. Lågt hängande frukter alltså och det mesta som sades låg inom boxen. Det var mycket julfrid över tillställningen.

Deras böcker spretar mycket mer. Mattias är modig nog att berätta att han varit aktiv klimatförnekare. Nu tar han bytt sida och vill upplysa andra. Därför heter boken Miljöpolitik för moderater men har en provokativ undertitel om att vägen till en grönare framtid går via en växande ekonomi, global handel och ”en riktigt god köttbit”. Jens – sedan länge vegetarian – är uppfordrande med titeln Om inte vi, vem? Undertiteln Politiken som räddar klimatet och förändrar vänstern riktar sig inte minst mot hans egna partikamrater.

Det är lärorikt att läsa deras böcker. Miljö är ju ingen avskild fråga utan inbäddad i alla strukturer. Mycket händer på många fronter och det som händer kan tolkas på flera sätt.

Näringsfrihet och fotavtryck

Båda författarna tar ”klimathotet” på allvar men det är ju bara ett problem. Jens nämner också de ekologiska fotavtrycken, de som säger att det skulle krävas fyra jordklots resurser för svensk levnadsstandard. Här är inte Mattias med, han tror inte vi kan klara oss utan en ökande materiell standard.

Jens favoritreferenser är Thomas Piketty, Naomi Klein och Johan Rockström. Ingen av dem finns hos Mattias; han lutar sig istället mot Friedrich Hayek, William Nordhaus, Mark Lynas (han med Sex grader som sedan blev en ”avfälling”), Julian Simon (inte ”Nobelpristagaren” Herbert utan han som ansåg att ju fler människor på jorden, desto fler hjärnor som kan lösa resursproblemen) och Björn Lomborg. Mattias lyfter också Thatcher och Reagan som miljöhjältar.

Mattias är nyfiken och påläst och har gott om källor om än med en tydlig bias. Flera gånger skjuter han in allvarsord om läget och stryker under att det kräver statlig reglering. Och att vi kan få göra avkall på vår materiella standard (buden växlar, jämför ovan). Men när det väl är sagt spårar han ur och grottar ner sig i exempel på misslyckade ingripanden. Det är ett ”faktum” säger han att ”mycket av det som görs politiskt i klimatets namn är fullkomligt meningslöst om inte värre än så”.

Vigt jumpar han från den ena rapporten till andra för att hitta stöd för sina teser. Han faller lätt in i raljanta beskrivningar av ”miljömuppar” och misstänkliggöranden som när han buntar ihop ”tillväxtmotståndare, antidemokrater och folk som drömmer om en grön planekonomi eller Kinas repressiva ettbarnspolitik”. Mot det ställer han sitt mantra att ”näringsfrihet, rätt att disponera sin egendom som man önskar och konsumenternas frihet att välja är fundamentala rättigheter i ett fritt, demokratiskt samhälle”. Han lyfter fram de framgångar som värnandet om miljön ändå haft.

För att ta i börjar han då med Falu koppargruva på 1600-talet och fortsätter med Montreal-avtalet mot freon. Ett helt avsnitt i boken heter Så har vi räddat naturen vilket ger intryck av vi är nästan framme.

Räknar utsläpp i dollar

Mattias anser sig också veta att tillväxt och miljö går utmärkt att förena. Då lutar han sig mot en studie från Yale University som hävdar att ”miljöskadorna har en tendens att minska efter en välståndsnivå kring 10 000 dollar”. Det är samma tanke som i den så kalllade miljö-Kuznets-kurvan som varit populär i vida kretsar. Den går ut på att först blir det sämre med tillväxt men sedan blir det bättre, en tes som Världsbanken avvisade redan för 25 år sedan – den gäller bara i vissa speciella fall och kan inte generaliseras till exempel fossilutsläpp.

Yalestudien bygger på ett blandat miljöindex som till exempel viktar ihop bland annat inomhusluftens kvalitet, tillgång till rinnande vatten, barnadödligheten, viltskyddet (!) och koldioxidutsläppen. Men utsläppen mäts inte totalt utan per dollar i ekonomin. Dessutom viktas det ner till bara en tjugondel av indexet! Vips har man trollat bort hela klimatfrågan! Jag stötte på studien för tio år sedan i en debatt med Mattias kompis Johan Norberg och upptäckte hur orimligt det var (smutsig inomhusrök från ved och dynga är ett allvarligt problem men av det följer inte, som bland annat Lomborg och Mattias antyder, att vi ska ägna oss åt det istället för att minska CO2-utsläppen i atmosfären).

Tydligt rättviseperspektiv

För Mattias är alltså konsumentmakt centralt. Jens genomskådar det som en smitväg undan ansvaret för politiker (och i någon mån företag). Mot Mattias kapitelrubrik ”Mer marknad, mindre stat” står Jens ”EU – vi måste göra upp med marknadsfundamentalismen”.

Båda tar upp frågan om demokrati och miljö men på diametralt olika sätt. För Mattias är det avgörande att demokratier tycks ha bäst miljö, till exempel USA, medan auktoritära stater – hans exempel är Uzbekistan med Aralsjön – förstör den. Ändå finner han att det snarare är andra förhållanden som är avgörande, till exempel graden av korruption. Jens har ett helt annat perspektiv: det är ett problem att goda demokratier tycks ha svårt att fatta de långsiktiga och svåra besluten som krävs. Därför krävs mer kunskaper och mindre egoism hos väljarna.

Jens är saklig och kunnig. Det märks att han vandrat länge i de politiska korridorerna i Bryssel och Stockholm. Han ser sakfrågorna och letar efter konstruktiva och rättvisa lösningar. Samhället – EU, riksdagen, stat, kommuner och myndigheter – måste agera. Hans genomgång av olika handelsavtal och tendenser inom EU är imponerande. Jens har en mycket mindre naiv syn på företagen än Mattias; han har mött lobbyisterna och sett hur näringslivsintressen styr där de kan. Som när de lägger sig på patent för att de inte ska komma till användning. Därför är kanske inte Trumps USA någon riktig demokrati.

Jens har också ett väldigt tydligt rättviseperspektiv: din miljöbelastning beror på om du är fattig eller rik. Det är vilseledande att tala om ”vi” och ”vi måste …” när 10 procent av jordens befolkning står för 50 procent av nedsmutsningen.

Däremot lyckas Jens inte riktigt frigöra sig från det vanliga politiska tugget om att investera och ”skapa jobb”. Visst kräver hållbarheten stora investeringar i infrastruktur och bostadsupprustningar. Men han är också förbluffande positiv till de storvulna planerna på snabbtåg med en klockartro på att det ska minska vägtrafiken. Men varför ska vi skapa jobb med investeringar som aldrig kan bli lönsamma?

Till slut handlar det om en grundläggande skillnad i perspektiv. Mattias ser nedsmutsningen, från Falu koppargruva och framåt, och menar att den kan man i allmänhet åtgärda (och det har man också gjort många gånger). Underförstått: därmed kan vi i stort sett fortsätta i samma bana. Han tar inte till sig att andra tillgångar – luften, vattnet, marken – inte räcker. Jens utgår från att det finns gränser som vi inte får överskrida längre och som ingen ny teknik i längden kan klara av. Därför är han beredd att diskutera även ganska långtgående samhällsförändringar (men inte alla!) även om han inser att de inte är särskilt gångbara i dag.

Mattias däremot slirar betänkligt. Hans attityd är att vi (vilka ”vi”?) ska sitta lugnt i båten, pröva oss fram, se vad som går hem och så vidare. Han citerar ett stycke om uppoffringar som hållbarhet kan kräva: ”den avstannade tillväxten, den uteblivna konsumtionen, den reducerade mobiliteten, befolkningskontrollen och att frivilligt överge enorma och kända reserver av fossila bränslen”. Då säger han nej tack: ”Om ett sådant samhälle är kostnaden så är omställningen inte värd priset” (ändå påpekar han på annat håll och med rätta att de fossila bränslena måste bli kvar i jorden för att rädda klimatet).

Då bangar han ur

Här blir jag förbryllad. Omställningen till hållbarhet blir säkert ingen tebjudning. Men kan man för den skull tacka nej? Leder inte det bara utför, mot apokalypsen? Mattias gör en viktig observation: att förnekare fortfarande finns kan bero på att ”många av oss är rädda för vad det skulle krävas av oss om hoten var sanna”. Här har han fått en lista på vad som krävs (även om jag tycker den är ganska orättvis). Då bangar han ur.

Även de som fortfarande tror att tekniken kan frälsa oss är ett slags förnekare. ”Fakta sparkar” som Gunnar Myrdal sagt. För att rädda världen måste vi i Sverige nog satsa mindre och sansa oss mer. Dit har varken Mattias eller Jens nått. Ändå är klyftan i miljöfrågan stor mellan vänster och liberal – inte höger, för jag tror inte att alla moderater går på Mattias linje – och då vet jag vems fakta jag litar på.

Henrik Montgomery/TT | Christer Sanne är samhällsforskare (docent emeritus från KTH) och författare till ”Arbetets tid” (1995) och andra böcker om arbetstid samt ”Keynes barnbarn” (2007) och ”Hur vi kan leva hållbart 2030” (Naturvårdsverket 2012).