Mitt Europa
i antologin ”Vi tar debatten om framtidens Europa” Global Utmaning 2014
Amerikaner spenderar mer men européer får mer ut av sin konsumtion. Amerikanen häller i sig en mugg kaffe, européer sitter på kafé och umgås. Det menade Tibor Scitovsky i en tidig bok om hur ekonomin egentligen fungerar (”The Joyless Economy” 1976). Amerikaner inriktar sig på att tjäna pengar; européer tänker mer på att få ut mesta möjliga för sina pengar.
Kanske gäller det fortfarande men det finns också andra skillnader, mer påtagliga, mellan USA och Europa. Semestern är dubbelt så lång här. Sjukförsäkring och pensioner täcker alla. Nyblivna mammor (ibland pappor också) får ledigt för att stanna hemma med sina små. Och överlag är de sociala problemen mindre i Europa än i USA (och i gamla samväldesländer). Det visar Wilkinson och Pickett mycket övertygande i ”Jämlikhetsanden”: jämlika länder har mindre sociala problem och de europeiska är jämlikare, dvs. har mindre inkomstklyftor. Det gäller för en bedövande lång lista problem: livslängd och barnadödlighet, mental ohälsa, narkotika- och alkoholmissbruk, fetma, skolprestationer, tonårsmödrar, mordfrekvens, fängelsebefolkning. Inte bara de fattiga utan även de rika kommer att leva ett bättre liv i jämlika länder, hävdar författarna. I Europa sticker dock Portugal och Storbritannien ut – både som mer ojämlika och genom större problem.
Europa är alltså bra att leva i. Och det är viktigt notera att det inte är inkomstnivån som bestämmer hur väl ett land fungerar socialt utan jämlikheten. Av de länder som jämförs fungerar några av de rikaste sämst. All ”lyckoforskning” säger också att inkomsten spelar en liten roll för tillfredställelsen med livet. Mer är inte bättre på den inkomstnivå som de flesta länder i Europa kan uppvisa.
Det kan vara en bra utgångspunkt när vi betraktar världens två överskuggande utmaningar. För det första att en miljard människor hungrar varje dag. För det andra att samtidigt exploateras naturresurserna på ett helt ohållbart sätt. Redan idag skulle det behövas 1½ jordklot för att vi inte skulle tära på jordens naturkapital. Dessutom hotar överexploateringen av naturresurser att vi ge oss ett varmare klimat.
Det här beror främst på att en annan miljard människor, de rikaste, lever flott. De flesta av dem bor i Europa, i USA och sedan spridda som rika enklaver i många länder. Att befolkningen ökar är också problematiskt för de fattiga länder där det sker, men det verkligt stora globala hotet mot en hållbar framtid är ”konsumtionsexplosionen”.
Europa kan inte lösa världens problem men för att nå ett one-planet living (som engelsmännen säger) måste de redan rika hålla igen på sin konsumtion eller trappa ner. Vi ska inte motsätta oss – och kan inte förhindra – att de fattiga i världen lyfter sig i standard så att de får mat, bostäder, skolor, sjukhus osv. Det är vad Europa kan göra inom sin rådighet för att ge de fattiga i världen större möjlighet att förbättra sin levnadsstandard. Och det kan vi göra utan större uppoffringar.
Jämförelsen här ovan mellan Europa och andra delar av världen är naturligtvis oerhört grov men jag tar fasta på den i alla fall. I Europa finns också en tradition av samhällelig planlösning. Den franska revolutionen inspirerade med sina stolta nyckelord: frihet, jämlikhet och broderskap. Bismarck införde sociala trygghetsförsäkringar. Arbetarrörelsen har varit stark och medverkat till att skapa välfärdsstater som inkluderade alla medborgare. Det är därför inte en slump att olika internationella jämförelser visar att ett antal europeiska stater är de bästa att leva i idag.
Det ska också medges att Europa har en förfärande historia med inbördes krig, ofta religiöst inspirerade, kolonialism och Förintelsen. Men senare tid har Europa också visat hur nationalstater kan ge upp en del av sin självständighet för att uppnå gemensamma mål som i EU. Och vi har tagit på oss vissa kostnader för att dämpa miljöskadorna av produktionen. Vi beskattar fossila bränslen och vi kräver utsläppsrätter för koldioxid. Det sista är i praktiken inte så mycket värt som broms men det är ändå ett principiellt åtagande som andra länder, t ex USA och Kina, vägrat ta på sig.
Nu behöver vi inte vara med i kapplöpningen med de andra som växer snabbare – Kina, Indien, Brasilien, Turkiet osv. Det finns också mycket kritiskt att säga om dessa upphinnarländers utveckling. Många lever politiskt farligt och osäkert. Den ekonomiska tillväxten tycks göra många ”snuskigt rika” (för att anknyta till den pakistanske författaren Moshin Hamid) men fattigdomen består. Kina har enligt Forbes lista 168 dollarmiljardärer samtidigt som nästan två hundra miljoner kineser fortfarande är extremt fattiga. Därför jäser missnöjet med de sociala klyftorna i Kina. I Bangladesh handlar en aktuell konflikt om att textilarbetarna kräver fördubblade löner (och för att ge perspektiv på inkomstklyftan i världen: det handlar om att gå från 300 till 450 kr – per månad!).
Dessutom är miljöskadorna oerhörda i dessa länder. Koldioxidutsläppen – med global inverkan – må vara måttliga (även om kinesernas utsläpp per capita idag är jämförbara med svenskarnas) men lokalt har man rökgaser och orenat vatten, tömda vattenreservoarer, skövlade skogar och mangrovestränder och koraller osv. Ganska snart måste länderna ta tag i sina miljöproblem för att de hotar medborgarnas hälsa – bygga reningsverk och rena avloppen och ta hand om gifter från produktionen. Allt sådant som på det hela taget görs i Europa. Det kostar vi på oss och andra kommer att behöva göra det och då blir konkurrensvillkoren lite mer jämbördiga.
Vi kan hålla igen för att på det hela taget har vi en godtagbar levnadsstandard i Europa – förvisso inte för alla grupper i alla länder men i genomsnitt och tillräckligt för att kunna göra alla delaktiga genom en rättvisare fördelning. Vi skulle kunna slå av på takten, unna oss mer fritid så som arbetarna kämpat sig till det tidigare i historien. Sedan 40-timmarsvecka blev norm har konsumtionen mer än fördubblats. Ändå unnar vi oss inte kortare arbetstid; de steg som tagits i den riktningen har varit små och prekära.
Men är det möjligt att sakta ner, att lämna kapplöpningsbanan, och välja en egen väg? Säger inte våra ledare att vi tvärtom måste jobba ännu hårdare för att hänga med i konkurrensen? Kommer vi inte att bli akterseglade förlorare, Europa som ett super-Skansen med våra historiska städer, slott, vingårdar, katedraler och kulturlandskap, för rika asiater och andra att komma och begapa? Kommer inte kapitalet att överge Europa för mer lönsamma investeringar på andra håll?
Frågan är om det verkligen handlar om att vinna eller försvinna. Kan vi inte behålla excellens och frontteknik utan att samtidigt slita ut oss i en meningslös standardjakt? Är det möjligt att leva sida vid sida där vi européer ser andra bli våra likar i levnadsstandard, snarare än som medtävlare?
Det är den ena frågan. En lika viktig är om vi förmår göra den mentala omställningen att välja den lugnare och hållbarare vägen i en värld och en kulturell omgivning som hetsar framåt. Kan européerna vila på sina lagrar, leva i och för det vi har i stället för att jaga efter mer? Vårt historiska och kulturella arv är inte bara ett turistmål att exploatera utan minst lika mycket en viktig tillgång för våra egna liv.
För att skapa en hållbar värld borde vi sträva efter ett leva upp till en devis som tillskrivits vad jag håller för en sann europé, filosofen Ludwig Wittgenstein:
''I framtiden kommer människan kanske att visa sin storhet inte genom vad hon gör, utan genom vad hon avstår från att göra”