Vårblommor i all ära men vår betyder också att att jag börjar spana efter den där särskilda gröna nyansen i allt som växer, den som visar att nässlorna är på gång. Kirskål och hundkäx har också bråttom upp men nässlorna är intressantast.

Jag tror att människor spanat så i alla tider för nässlor måste ha varit en gudagåva efter en lång, mörk och vitaminbefriad vinter. Nutritionister talar sig varma för näringsinnehållet; vårens gröna toppskott är sprängfyllda med vitaminer och mineraler.

För mig handlar det om mycket mer än den rituella vårliga nässelsoppan. Den får man förstås inte missa även om nässlorna kan tyckas spela spikens roll i det berömda soppreceptet. Men vill man ha maten grön, bildligt och bokstavligt, finns inget bättre. Nässlor är ”som spenat men mer aromatiskt” – en utmärkt variant när det står spenat i receptet. Mer behöver man egentligen inte veta för att börja pröva sig fram. Under åren har jag hittat nässelrecept för risotto, pesto, timbaler, sufflé, hummus, plättar, pasta, bröd, nässelris, smoothie, te, vin (populärt i England, till och med kommersiellt), nässelmajonnäs och mycket mer. Allt detta har vi inte prövat men slänger gärna ner lite blad i fisksoppan. Och lättstuvade nässlor passar som en grönsak till det mesta. Recepten finns på nätet.

Med så mycket gott i matväg är jag beredd att hoppa över nässlans alla hälsobringande egenskaper enligt folkmedicinen. De är kända sedan antiken och behandlas utförligt på nätet och i många seriösa vetenskapliga uppsatser – för och emot. Jag går också förbi att man kan utvinna fibrer ur stjälkarna eftersom det verkar omständligt. Det har gett namnet åt nättelduk som enligt ordboken är en mjuk och fin lärftliknande vävnad. Det lär inte ha gjorts i Sverige sedan 1700-talet. I Tyskland däremot användes nässelfiber i kläder så sent som under andra världskriget. Utvuxna nässlor som får förmultna i en hink vatten är också ett stärkande och skyddande gödselvatten för växterna. I Frankrike är det så populärt att företagen som tillverkar bekämpningsmedel lobbat igenom ett förbud mot att sprida kunskapen om hur man gör!

Men tillbaks till vårens nässlor. Jag är en ganska motvillig trädgårdsslav. Därför uppskattar jag särskilt nässlor för allt jag slipper göra: inte gräva, inte så, inte gödsla, inte vattna eller rensa landen. Nässlorna kommer i alla fall och jag behöver bara skörda. Och de fortsätter att växa, helt oberoende av moderna konsumtionsnycker som föreskriver exotiska råvaror som måste inhandlas på marknadsekonomiska villkor och därmed ge ekonomisk tillväxt. Nässlornas tillväxt är en ren ekosystemtjänst.

Så när ljuset återvänder och saven stiger i träden och kroppen och man känner att man bara måste komma ut ur vinteridet – då är nässlor ett bra skäl för sådana som jag som vill ha någon praktisk anledning att gå ut. För värdet med nässlor är inte heller bara att äta dem. Det är också att komma ut och trampa runt i markerna. Att kisa upp mot vårsolen mellan tagen. Att plocka nässlor motverkar också vår bekvämlighetskultur – att de flesta rör sig alldeles för litet för att bevara hälsa och välbefinnande som programledaren Kalle Zackari Wahlström tjatade om på SVT i serien Gympaläraren som handlade om att få skolungdomar att röra på sig mer.

Att plocka nässlor är en "win-win-win"-syssla med "double dividends" för att tala ekonomiska. Eller på ren svenska: bra på alla sätt.

Hur gör man?

Nässlor växer gärna på lite aviga ställen; i stan på impediment och ”bakgårdar”. Man bör inte plocka nära vägar med mycket trafik eller där hundar lyfter på benen eller kring gödselhögar (som kan vara alltför näringsrika). Har man väl hittat en plats så kan man var ganska säker på att de  återkommer där nästa år (och man kan ju lägga på minnet alla ställen där nässlorna står höga senare på sommaren). Försök komma ut när nässlorna fortfarande är låga och har täta bladbuketter, innan de ränt i höjden (men då kan man klippa toppskotten). Om du är på egen mark så kan du också slå av dem så kommer nya fräscha skott. Skörda med sax och riktiga gummihandskar; de tunna som vårdpersonalen använder duger inte.

Den som vill kan ju nöja sig med en liten påse till middagens soppa men är jag igång fyller jag hellre en rejäl matkasse (minst). Väl hemma ska de sköljas av. Förväll i kokande vatten några minuter, tills de är mjuka. Låt dem rinna av i ett durkslag (vattnet kan användas för flera förvällningar men sedan brukar jag slänga överskottet; andra hävdar att det kan användas som degspad – eller att vattna blommorna!). De nässlor jag inte använder direkt fryser jag in för vintern. Hela eller hackade (för hand eller i food processor; storfräsarna använder köttkvarn). Med plastpåsar i avklippta mjölkkartonger får jag fyrkantiga paket som är lätta att stuva i frysen. Ett annat tips är att krama små bollar av de förvällda nässlorna och en-och-en-frysa på en plåt; förvara dem i en plastpåse och ta fram så mycket som behövs för tillfället. Det är svårt att ge mängduppgifter för bladgrönsaker men jag räknar med 150-200 gram avrunna förvällda nässlor för en soppa för två.

Många talar om hur lätt och bra det är att torka nässlor men jag har inte kommit dit. De kan tas som ren hälsodryck, som te eller som tillsats i bröd och många rätter. Nässlor är inte bara goda utan också nyttiga men man kan inte lita på allt som står på nätet. I alla former är de utan tvekan en mycket bra källa för vissa vitaminer (särskilt K) och en rad mineralämnen, inte minst järn. Färska nässlor är också oerhört C-vitaminrika; 100 gram motsvarar tre apelsiner. Men så äter man dem knappast och efter förvällningen finns bara en bråkdel kvar enligt Livsmedelsverkets analyser. Men detsamma gäller spenat och andra bladgrönsaker (och verket har lovat kontrollmäta nässlor nästa gång!). Man talar också om risken för höga halter av nitrat – särskilt på ladugårdsbackar och liknande platser – som omvandlas till nitrit i kroppen. Men många grönsaker, särskilt spenat och andra bladgrönsaker, innehåller höga halter nitrat och charkuterier innehåller mycket nitrit. Var försiktig med barn under ett år.

Vårblommor i all ära men vår betyder också att att jag börjar spana efter den där särskilda gröna nyansen i allt som växer, den som visar att nässlorna är på gång. Kirskål och hundkäx har också bråttom upp men nässlorna är intressantast.

Jag tror att människor spanat så i alla tider för nässlor måste ha varit en gudagåva efter en lång, mörk och vitaminbefriad vinter. Nutritionister talar sig varma för näringsinnehållet; vårens gröna toppskott är sprängfyllda med vitaminer och mineraler.

För mig handlar det om mycket mer än den rituella vårliga nässelsoppan. Den får man förstås inte missa även om nässlorna kan tyckas spela spikens roll i det berömda soppreceptet. Men vill man ha maten grön, bildligt och bokstavligt, finns inget bättre. Nässlor är ”som spenat men mer aromatiskt” – en utmärkt variant när det står spenat i receptet. Mer behöver man egentligen inte veta för att börja pröva sig fram. Under åren har jag hittat nässelrecept för risotto, pesto, timbaler, sufflé, hummus, plättar, pasta, bröd, nässelris, smoothie, te, vin (populärt i England, till och med kommersiellt), nässelmajonnäs och mycket mer. Allt detta har vi inte prövat men slänger gärna ner lite blad i fisksoppan. Och lättstuvade nässlor passar som en grönsak till det mesta. Recepten finns på nätet.

Med så mycket gott i matväg är jag beredd att hoppa över nässlans alla hälsobringande egenskaper enligt folkmedicinen. De är kända sedan antiken och behandlas utförligt på nätet och i många seriösa vetenskapliga uppsatser – för och emot. Jag går också förbi att man kan utvinna fibrer ur stjälkarna eftersom det verkar omständligt. Det har gett namnet åt nättelduk som enligt ordboken är en mjuk och fin lärftliknande vävnad. Det lär inte ha gjorts i Sverige sedan 1700-talet. I Tyskland däremot användes nässelfiber i kläder så sent som under andra världskriget. Utvuxna nässlor som får förmultna i en hink vatten är också ett stärkande och skyddande gödselvatten för växterna. I Frankrike är det så populärt att företagen som tillverkar bekämpningsmedel lobbat igenom ett förbud mot att sprida kunskapen om hur man gör!

Men tillbaks till vårens nässlor. Jag är en ganska motvillig trädgårdsslav. Därför uppskattar jag särskilt nässlor för allt jag slipper göra: inte gräva, inte så, inte gödsla, inte vattna eller rensa landen. Nässlorna kommer i alla fall och jag behöver bara skörda. Och de fortsätter att växa, helt oberoende av moderna konsumtionsnycker som föreskriver exotiska råvaror som måste inhandlas på marknadsekonomiska villkor och därmed ge ekonomisk tillväxt. Nässlornas tillväxt är en ren ekosystemtjänst.

Så när ljuset återvänder och saven stiger i träden och kroppen och man känner att man bara måste komma ut ur vinteridet – då är nässlor ett bra skäl för sådana som jag som vill ha någon praktisk anledning att gå ut. För värdet med nässlor är inte heller bara att äta dem. Det är också att komma ut och trampa runt i markerna. Att kisa upp mot vårsolen mellan tagen. Att plocka nässlor motverkar också vår bekvämlighetskultur – att de flesta rör sig alldeles för litet för att bevara hälsa och välbefinnande som programledaren Kalle Zackari Wahlström tjatade om på SVT i serien Gympaläraren som handlade om att få skolungdomar att röra på sig mer.

Att plocka nässlor är en "win-win-win"-syssla med "double dividends" för att tala ekonomiska. Eller på ren svenska: bra på alla sätt.

Hur gör man?

Nässlor växer gärna på lite aviga ställen; i stan på impediment och ”bakgårdar”. Man bör inte plocka nära vägar med mycket trafik eller där hundar lyfter på benen eller kring gödselhögar (som kan vara alltför näringsrika). Har man väl hittat en plats så kan man var ganska säker på att de  återkommer där nästa år (och man kan ju lägga på minnet alla ställen där nässlorna står höga senare på sommaren). Försök komma ut när nässlorna fortfarande är låga och har täta bladbuketter, innan de ränt i höjden (men då kan man klippa toppskotten). Om du är på egen mark så kan du också slå av dem så kommer nya fräscha skott. Skörda med sax och riktiga gummihandskar; de tunna som vårdpersonalen använder duger inte.

Den som vill kan ju nöja sig med en liten påse till middagens soppa men är jag igång fyller jag hellre en rejäl matkasse (minst). Väl hemma ska de sköljas av. Förväll i kokande vatten några minuter, tills de är mjuka. Låt dem rinna av i ett durkslag (vattnet kan användas för flera förvällningar men sedan brukar jag slänga överskottet; andra hävdar att det kan användas som degspad – eller att vattna blommorna!). De nässlor jag inte använder direkt fryser jag in för vintern. Hela eller hackade (för hand eller i food processor; storfräsarna använder köttkvarn). Med plastpåsar i avklippta mjölkkartonger får jag fyrkantiga paket som är lätta att stuva i frysen. Ett annat tips är att krama små bollar av de förvällda nässlorna och en-och-en-frysa på en plåt; förvara dem i en plastpåse och ta fram så mycket som behövs för tillfället. Det är svårt att ge mängduppgifter för bladgrönsaker men jag räknar med 150-200 gram avrunna förvällda nässlor för en soppa för två.

Många talar om hur lätt och bra det är att torka nässlor men jag har inte kommit dit. De kan tas som ren hälsodryck, som te eller som tillsats i bröd och många rätter. Nässlor är inte bara goda utan också nyttiga men man kan inte lita på allt som står på nätet. I alla former är de utan tvekan en mycket bra källa för vissa vitaminer (särskilt K) och en rad mineralämnen, inte minst järn. Färska nässlor är också oerhört C-vitaminrika; 100 gram motsvarar tre apelsiner. Men så äter man dem knappast och efter förvällningen finns bara en bråkdel kvar enligt Livsmedelsverkets analyser. Men detsamma gäller spenat och andra bladgrönsaker (och verket har lovat kontrollmäta nässlor nästa gång!). Man talar också om risken för höga halter av nitrat – särskilt på ladugårdsbackar och liknande platser – som omvandlas till nitrit i kroppen. Men många grönsaker, särskilt spenat och andra bladgrönsaker, innehåller höga halter nitrat och charkuterier innehåller mycket nitrit. Var försiktig med barn under ett år.