(min text och några favoritbilder)

Nukus är en dammig håla i Centralasien, i en salttäckt öken, iskall på vintern, brännhet på sommaren. Vi flög in med ett gammalt Iljusjinplan som tog nästan två timmar på sig från Tasjkent, huvudstad i Uzbekistan dit Nukus hör idag. Men nästan enda skälet för en turist att söka sig hit är vad som kallats ”Louvren i öknen”, en makalös samling sovjetisk avant-gardekonst. Lika märklig är historien om mannen bakom detta museum, Igor Savitsky. Det handlar om konst och diktaturer.

Man kan börja vid förra sekelskiftet när Ryssland – eller åtminstone dess överklass – hade nära band med Västeuropa. Konstnärerna i Europa, både i väst och öst, sökte sig nya vägar – vi kallar dem impressionister och modernister. Och medan fransmännen fortfarande rynkade på näsan åt Monet fanns det rika ryssar som uppskattade de nya. Därför ägde t ex en samlare i Moskva vid första världskrigets utbrott stora delar av Matisses och Picassos verk. När Sovjetunionen beslagtog alltihop hamnade det mesta på vinden på Eremitaget. Där förblev det gömt tills Leningrad blev Sankt Petersburg igen.

Vid den här tiden sökte sig konstnärerna gärna bort från ateljéerna. Många av dem drogs till Provence och Nordafrika. De skandinaviska målarna lockades till Skagen. Konstnärerna i tsarens Ryssland for också gärna till Frankrike och hämtade inspiration hos till exempel Matisse och Cézanne. Men många lockades också av det fjärran Uzbekistan som ingick i tsarens välde. Här fanns Österns mystik, basarerna, kamelerna, folkdräkterna. Och ljuset.

”The bull” Lysenko                                                             ”Drink to the Dregs” Ufimtsev

”Röd höst” Tansykbayev

”Road construction” Karakhan

Efter den ryska revolutionen flydde många konstnärer från Sovjetunionen – t ex Marc Chagall och Vasilij Kandinsky – medan andra blev kvar och utvecklade konsten i den nya staten. Men från 1932 drogs en snara åt. Nu skulle konsten – liksom litteraturen – ställas i partiets och statens tjänst. Den som inte följde de nya direktiven uteslöts ur gemenskapen, förföljdes och skickades i värsta fall till Sibirien eller sköts. Det här var för övrigt samtidigt som nazisterna förkastade ”Entartete Kunst” och gav sig på konstnärer som Emil Nolde och Paul Klee.

Igor Savitsky föddes 1915 in i överklassen, uppvuxen på den fina Arbatgatan i Moskva, men utbildade sig till elektriker för att låta sig ”proletariseras” i den nya Sovjetstaten. Men han besökte också konstskolor och målandet tog snart överhanden. För att komma undan censur och förföljelse sökte sig många bort till unionens utkanter och Savitsky hamnade på 50-talet i en arkeologisk expedition i Uzbekistan. Där började han med att samla folkliga bruksföremål och konst från regionen, Karakalpakstan, som är en halvt självständig provins i landet. Här finns rika minnen som sträcker sig ända till Kwharezm-väldet som slogs sönder av Djingis-Khan på 1200-talet. Historien är lång i dessa trakter. Han lyckades övertala de regionala myndigheterna att skapa ett museum för samlingarna. Han fortsatte också att måla och bidrog till att utveckla en livaktig uzbekisk konstnärskoloni.

Efter Stalins död minskade förföljelserna även om konsten fortfarande skulle vara nyttig för staten och partiet. Då, på 60-talet, började Savitsky söka upp sina gamla konstnärsvänner i Moskva och deras ättlingar för att samla in vad som inte kunde visas eller säljas. I garderober och på vindar hittade han mängder av målningar. Han hade en del pengar – viggade från de lokala myndigheterna i Karakalpakstan! – och mycket charm och fick namn om sig som ”änkornas vän”. På tredagarsresan tillbaka till Nukus kunde han fylla flera tågkupéer med konst. Den lagrades sedan i museet som utåt sett var ett folklivsmuseum.  Ofta under mycket primitiva förhållanden – i brist på luftfuktare ställde man heta dagar in tråg med vatten i salarna för att skona dukarna. Efter ett par timmar hade vattnet avdunstat.

Savitsky dog 1984. Enligt lokalguiden hade han andats för mycket farliga ångor i konserveringsrummet – i början var han nästan ensam och fick sköta många sysslor. Han hade utsett en lokalt politiskt förankrad kvinna, Marinika Babanazarova, som efterträdare med den delikata uppgiften att hålla ihop samlingarna. Efter perestrojkan spred sig ryktet att här, i en landsortshåla mer än hundra mil från Tasjkent, fanns en märklig konstskatt – den näst största samlingen modern rysk konst i världen. Det gjordes också försiktiga utställningar, bland annat med en konstnär som gjort bilder från sin tid i ett Gulag-läger. För att lugna myndigheterna hävdade man att de beskrev Hitlers koncentrationsläger. Al Gore kom till regionen för att studera vad som kanske är världens största ekologiska katastrof, Aralsjöns tömning – främst orsakad av bomullsodlingen – och fascinerades av samlingarna. Konstvetare och konstsamlare flockades till museet. 85 amerikaner hyrde ett flygplan och flög in – enligt Babanazarova ”med kappsäckar fulla med pengar” – för att försöka shoppa.

Men Babanazarova stod på sig: ingenting fick röras. Det sade hon också till makthavarna i Tasjkent som tycks ha hållit en vacklande linje. Det här är ju mest sovjetisk konst och Uzbekistan är inne i ett nationsbyggande där det är viktigt att distansera sig från sovjetepoken. Att tsaren i praktiken härskade i Centralasien på 1800-talet tycks man ha överseende med idag. Det ryktas också att man ville flytta samlingarna till huvudstaden Tasjkent.

Nu har man ändå låtit bygga ett stort och välutrustat museum i Nukus. För närvarande byggs det ut till tredubbla storleken för att kunna visa mer av samlingarna. Nu är det trångt – här lär finnas 90.000 föremål och målningar. Folklivssamlingarna har fått första våningen, konsten den andra. Ett hörn på första våningen rymmer en ståtlig jurta, det klassiska nomadtältet. På andra våningen trängs tavlorna på väggarna – ram-vid-ram och från tak till golv. Ändå saknar vi flera verk som vi sett på bild. Man är tvungen växla utställning för kunna att visa vad som finns i magasinen.

Men det var ont om besökare. Vi var knappast fler än vakterna. Man berättar att en stor del av budgeten har fått avsättas för att skydda de ovärderliga konstverken. Inträdet är inte så dyrt för medborgare som för turister men människorna i Nukus har nog med att klara sitt uppehälle. Och turisterna är inte fler än att vi nickar igenkännande till varandra. Resebyråerna har så smått börjat lägga in Nukus i sina resor men det räcker inte så långt.

Och det är ganska mycket sovjetstuk över museet. Museishopen ryms i en skrubb. Flickan som sköter den visar på hyllan bakom sig. Där finns ett par vykort och några illustrerade småskrifter, mest på ryska. Det känns som om vi köpte upp vad som fanns.

Även Nukus påminner om sovjettiden men nu byggs nya hotell och gatunätet rustas upp. Huvudgatorna är kantade med moderna hyreshus. De har, enligt guiden, landets president byggt för unga barnfamiljer. Reser man till Nukus ska man naturligtvis också göra en tur till Muynak, en gång fiskeläge vid Aralsjön. Då kom var sjätte fisk i Sovjetunionen härifrån. I Muynak finns ett bygdemuseum med invånarnas minnen av sjön. Ett sjökort visar att den för 50 år sedan var mer än 20 meter djup. Nu är det femton mil till närmaste strand. I sanden ligger några rostiga båtar kvar.

– En gång fanns det 160 fiskebåtar här men de här har vi sparat för turisterna säger värdinnan på museet. 

Fortfarande kvarstår hotet mot samlingarna i detta korrumperade land. Det påstås att den förre presidentens dotter – hon som figurerar i TeliaSoneras smutsiga byk – har konst från uzbekiska museer i sin villa i Schweiz (som hon knappast har någon glädje av eftersom hon tycks befinna sig under husarrest sedan far och dotter brutit totalt). Det senast kända draget är anklagelser för något år sedan att museet skulle ha sålt några tavlor och ersatt dem med kopior. Ingen vet varför dessa anklagelser dykt upp och utomstående betraktar det hela som fullständigt osannolikt. Efter 30 års trogen tjänst har Babanazarova ”uppmanats” att avgå (vilket hon fann för gott att göra). Personalen har stött henne i en gemensam skrivelse vilket ses som oerhört djärvt i ett land som så påtagligt regeras av fruktan.

Vågar man ändå hoppas att konstskatter som bestått när revolutioner förgått ska klara sig än en gång?

Christer Sanne

Faktaruta Uzbekistan

Uzbekistan är det folkrikaste av de fem ”-stan-länderna” i Centralasien som helt oväntat och oplanerat blev självständiga när Sovjetunionen föll samman för 25 år sedan. Skillnaden i styret blev dock liten. Samme kommunist som varit Moskvas man i delrepubliken, Islam Karimov, blev nu president. Korruptionen bestod och förtrycket tycks om något ha förvärrats. Landet har usla placeringar på alla ”värsta-staten”-listor. Den ekologiskt ohållbara bomullsodlingen som Moskva hade krävt fortsätter, om än något bantad. Regimens rykte fläckades av att den tvingade skolbarn, studenter och statsanställda ut på fälten i skördetiden.

Karimov (som dog hösten 2016) gick en balansgång mellan de islamistiska krafterna och önskan att skapa en sekulär stat. För att gå de troende tillmötes lät han bygga moskéer och restaurera minnesmärken. Men det är ont om slöjor och gott om sprit och man ser med stor skepsis på teokratin/gudsväldet i Iran. Och medan Västkällor bara betonat förtrycket och kleptokratin så såg många uzbeker Karimov som en landsfader som byggde bostäder åt unga familjer och reste runt landet för att lyssna på och rätta till människors problem, likt goda furstar ska ha gjort i alla tider.

Den nye presidenten. President Shavkat Mirziyoyev var tidigare premiärminister. Han har under sitt första år släppt några politiska fångar och lättat på tvångsarbetet på bomullsfälten men förtrycket består ändå. Många har lämnat landet varav några gått med i IS och uzbeker ligger bakom terrordåden det senaste året i New York, S:t Petersburg och Istanbul förutom Stockholm.

(min text och några favoritbilder)

Nukus är en dammig håla i Centralasien, i en salttäckt öken, iskall på vintern, brännhet på sommaren. Vi flög in med ett gammalt Iljusjinplan som tog nästan två timmar på sig från Tasjkent, huvudstad i Uzbekistan dit Nukus hör idag. Men nästan enda skälet för en turist att söka sig hit är vad som kallats ”Louvren i öknen”, en makalös samling sovjetisk avant-gardekonst. Lika märklig är historien om mannen bakom detta museum, Igor Savitsky. Det handlar om konst och diktaturer.

Man kan börja vid förra sekelskiftet när Ryssland – eller åtminstone dess överklass – hade nära band med Västeuropa. Konstnärerna i Europa, både i väst och öst, sökte sig nya vägar – vi kallar dem impressionister och modernister. Och medan fransmännen fortfarande rynkade på näsan åt Monet fanns det rika ryssar som uppskattade de nya. Därför ägde t ex en samlare i Moskva vid första världskrigets utbrott stora delar av Matisses och Picassos verk. När Sovjetunionen beslagtog alltihop hamnade det mesta på vinden på Eremitaget. Där förblev det gömt tills Leningrad blev Sankt Petersburg igen.

Vid den här tiden sökte sig konstnärerna gärna bort från ateljéerna. Många av dem drogs till Provence och Nordafrika. De skandinaviska målarna lockades till Skagen. Konstnärerna i tsarens Ryssland for också gärna till Frankrike och hämtade inspiration hos till exempel Matisse och Cézanne. Men många lockades också av det fjärran Uzbekistan som ingick i tsarens välde. Här fanns Österns mystik, basarerna, kamelerna, folkdräkterna. Och ljuset.

”The bull” Lysenko                                                             ”Drink to the Dregs” Ufimtsev

”Röd höst” Tansykbayev

”Road construction” Karakhan

Efter den ryska revolutionen flydde många konstnärer från Sovjetunionen – t ex Marc Chagall och Vasilij Kandinsky – medan andra blev kvar och utvecklade konsten i den nya staten. Men från 1932 drogs en snara åt. Nu skulle konsten – liksom litteraturen – ställas i partiets och statens tjänst. Den som inte följde de nya direktiven uteslöts ur gemenskapen, förföljdes och skickades i värsta fall till Sibirien eller sköts. Det här var för övrigt samtidigt som nazisterna förkastade ”Entartete Kunst” och gav sig på konstnärer som Emil Nolde och Paul Klee.

Igor Savitsky föddes 1915 in i överklassen, uppvuxen på den fina Arbatgatan i Moskva, men utbildade sig till elektriker för att låta sig ”proletariseras” i den nya Sovjetstaten. Men han besökte också konstskolor och målandet tog snart överhanden. För att komma undan censur och förföljelse sökte sig många bort till unionens utkanter och Savitsky hamnade på 50-talet i en arkeologisk expedition i Uzbekistan. Där började han med att samla folkliga bruksföremål och konst från regionen, Karakalpakstan, som är en halvt självständig provins i landet. Här finns rika minnen som sträcker sig ända till Kwharezm-väldet som slogs sönder av Djingis-Khan på 1200-talet. Historien är lång i dessa trakter. Han lyckades övertala de regionala myndigheterna att skapa ett museum för samlingarna. Han fortsatte också att måla och bidrog till att utveckla en livaktig uzbekisk konstnärskoloni.

Efter Stalins död minskade förföljelserna även om konsten fortfarande skulle vara nyttig för staten och partiet. Då, på 60-talet, började Savitsky söka upp sina gamla konstnärsvänner i Moskva och deras ättlingar för att samla in vad som inte kunde visas eller säljas. I garderober och på vindar hittade han mängder av målningar. Han hade en del pengar – viggade från de lokala myndigheterna i Karakalpakstan! – och mycket charm och fick namn om sig som ”änkornas vän”. På tredagarsresan tillbaka till Nukus kunde han fylla flera tågkupéer med konst. Den lagrades sedan i museet som utåt sett var ett folklivsmuseum.  Ofta under mycket primitiva förhållanden – i brist på luftfuktare ställde man heta dagar in tråg med vatten i salarna för att skona dukarna. Efter ett par timmar hade vattnet avdunstat.

Savitsky dog 1984. Enligt lokalguiden hade han andats för mycket farliga ångor i konserveringsrummet – i början var han nästan ensam och fick sköta många sysslor. Han hade utsett en lokalt politiskt förankrad kvinna, Marinika Babanazarova, som efterträdare med den delikata uppgiften att hålla ihop samlingarna. Efter perestrojkan spred sig ryktet att här, i en landsortshåla mer än hundra mil från Tasjkent, fanns en märklig konstskatt – den näst största samlingen modern rysk konst i världen. Det gjordes också försiktiga utställningar, bland annat med en konstnär som gjort bilder från sin tid i ett Gulag-läger. För att lugna myndigheterna hävdade man att de beskrev Hitlers koncentrationsläger. Al Gore kom till regionen för att studera vad som kanske är världens största ekologiska katastrof, Aralsjöns tömning – främst orsakad av bomullsodlingen – och fascinerades av samlingarna. Konstvetare och konstsamlare flockades till museet. 85 amerikaner hyrde ett flygplan och flög in – enligt Babanazarova ”med kappsäckar fulla med pengar” – för att försöka shoppa.

Men Babanazarova stod på sig: ingenting fick röras. Det sade hon också till makthavarna i Tasjkent som tycks ha hållit en vacklande linje. Det här är ju mest sovjetisk konst och Uzbekistan är inne i ett nationsbyggande där det är viktigt att distansera sig från sovjetepoken. Att tsaren i praktiken härskade i Centralasien på 1800-talet tycks man ha överseende med idag. Det ryktas också att man ville flytta samlingarna till huvudstaden Tasjkent.

Nu har man ändå låtit bygga ett stort och välutrustat museum i Nukus. För närvarande byggs det ut till tredubbla storleken för att kunna visa mer av samlingarna. Nu är det trångt – här lär finnas 90.000 föremål och målningar. Folklivssamlingarna har fått första våningen, konsten den andra. Ett hörn på första våningen rymmer en ståtlig jurta, det klassiska nomadtältet. På andra våningen trängs tavlorna på väggarna – ram-vid-ram och från tak till golv. Ändå saknar vi flera verk som vi sett på bild. Man är tvungen växla utställning för kunna att visa vad som finns i magasinen.

Men det var ont om besökare. Vi var knappast fler än vakterna. Man berättar att en stor del av budgeten har fått avsättas för att skydda de ovärderliga konstverken. Inträdet är inte så dyrt för medborgare som för turister men människorna i Nukus har nog med att klara sitt uppehälle. Och turisterna är inte fler än att vi nickar igenkännande till varandra. Resebyråerna har så smått börjat lägga in Nukus i sina resor men det räcker inte så långt.

Och det är ganska mycket sovjetstuk över museet. Museishopen ryms i en skrubb. Flickan som sköter den visar på hyllan bakom sig. Där finns ett par vykort och några illustrerade småskrifter, mest på ryska. Det känns som om vi köpte upp vad som fanns.

Även Nukus påminner om sovjettiden men nu byggs nya hotell och gatunätet rustas upp. Huvudgatorna är kantade med moderna hyreshus. De har, enligt guiden, landets president byggt för unga barnfamiljer. Reser man till Nukus ska man naturligtvis också göra en tur till Muynak, en gång fiskeläge vid Aralsjön. Då kom var sjätte fisk i Sovjetunionen härifrån. I Muynak finns ett bygdemuseum med invånarnas minnen av sjön. Ett sjökort visar att den för 50 år sedan var mer än 20 meter djup. Nu är det femton mil till närmaste strand. I sanden ligger några rostiga båtar kvar.

– En gång fanns det 160 fiskebåtar här men de här har vi sparat för turisterna säger värdinnan på museet. 

Fortfarande kvarstår hotet mot samlingarna i detta korrumperade land. Det påstås att den förre presidentens dotter – hon som figurerar i TeliaSoneras smutsiga byk – har konst från uzbekiska museer i sin villa i Schweiz (som hon knappast har någon glädje av eftersom hon tycks befinna sig under husarrest sedan far och dotter brutit totalt). Det senast kända draget är anklagelser för något år sedan att museet skulle ha sålt några tavlor och ersatt dem med kopior. Ingen vet varför dessa anklagelser dykt upp och utomstående betraktar det hela som fullständigt osannolikt. Efter 30 års trogen tjänst har Babanazarova ”uppmanats” att avgå (vilket hon fann för gott att göra). Personalen har stött henne i en gemensam skrivelse vilket ses som oerhört djärvt i ett land som så påtagligt regeras av fruktan.

Vågar man ändå hoppas att konstskatter som bestått när revolutioner förgått ska klara sig än en gång?

Christer Sanne

Faktaruta Uzbekistan

Uzbekistan är det folkrikaste av de fem ”-stan-länderna” i Centralasien som helt oväntat och oplanerat blev självständiga när Sovjetunionen föll samman för 25 år sedan. Skillnaden i styret blev dock liten. Samme kommunist som varit Moskvas man i delrepubliken, Islam Karimov, blev nu president. Korruptionen bestod och förtrycket tycks om något ha förvärrats. Landet har usla placeringar på alla ”värsta-staten”-listor. Den ekologiskt ohållbara bomullsodlingen som Moskva hade krävt fortsätter, om än något bantad. Regimens rykte fläckades av att den tvingade skolbarn, studenter och statsanställda ut på fälten i skördetiden.

Karimov (som dog hösten 2016) gick en balansgång mellan de islamistiska krafterna och önskan att skapa en sekulär stat. För att gå de troende tillmötes lät han bygga moskéer och restaurera minnesmärken. Men det är ont om slöjor och gott om sprit och man ser med stor skepsis på teokratin/gudsväldet i Iran. Och medan Västkällor bara betonat förtrycket och kleptokratin så såg många uzbeker Karimov som en landsfader som byggde bostäder åt unga familjer och reste runt landet för att lyssna på och rätta till människors problem, likt goda furstar ska ha gjort i alla tider.

Den nye presidenten. President Shavkat Mirziyoyev var tidigare premiärminister. Han har under sitt första år släppt några politiska fångar och lättat på tvångsarbetet på bomullsfälten men förtrycket består ändå. Många har lämnat landet varav några gått med i IS och uzbeker ligger bakom terrordåden det senaste året i New York, S:t Petersburg och Istanbul förutom Stockholm.