Att läsa Piketty är en upplevelse eftersom han både bjuder in och bjuder till: han tar upp alla frågor du haft (och några till) och anstränger sig sedan att beskriva och förklara och resonera tills hans budskap är glasklart. Samtidigt är han ödmjuk nog att säga att detta är bara början och inbjuder till mycket grundligare studier. Dessutom har han ett befriande sätt att lyfta fram storleksordningar och översiktsvärden som gör saker begripliga även om han också vänder på alla stenar på de 600 sidorna.

Pikettys framställning handlar om människor, rika och fattiga, men han fokuserar på de rika. Att dessa sedan agerar via företag och finansiella institutioner är underförstått. Istället för att hacka på fuskande företag och fifflande banker tycks han vilja säga att makten trots allt ligger hos de som äger tillgångarna. Däremot är han moralisk i så måtto att han värderar vad han ser utifrån vad som är etiskt rimligt och bra för samhället. 

I boken fokuserar han på några enkla begrepp och jämförelsetal:

– mängden kapital i samhället som jämförs med (netto)nationalinkomsten (eller NNI vilket är ungefär detsamma som bruttonationalprodukten, BNP; skillnaden kan vara 10%). Idag är kapitalet ungefär 4-6 större än nationalinkomsten. Hälften utgörs av fastigheter, hälften finansiellt kapital. Definitionen av kapital enkel: allt som kan handlas på en marknad. Därmed utesluter han ”humankapital” (men gör ändå en analys av den amerikanska södern före inbördeskriget där slavarna utgjorde en tredjedel av kapitalet).

– avkastningen på kapital som i genomsnitt och över överskådlig historisk tid uppgått till 4-5 % per år

– den ekonomiska tillväxten som växlat, globalt från 1-2 procent fram till 1913; sedan 4-5 % under andra halvan av 1900-talet för att mot sekelskiftet falla tillbaka. Piketty svävar lite här eftersom tillväxt avser nationalinkomsten dvs total output. Tillväxten motsvarar i stort sett löneförändringarna även om lönernas andel av nationalinkomsten minskat sedan 1970.

Eftersom kapitalet ökar fortare än tillväxten/lönerna kommer kapitalägarnas inkomster att dra ifrån. Detta är bokens huvudbudskap och varning: en sådan utveckling är moraliskt ohållbar och kan dessutom leda till svåra spänningar i samhället. Detta förstärks av att även löneklyftorna tenderar att öka (och Piketty pulvriserar alla meritokratiska förklaringar som hävdar att superlönerna är befogade därför att några är så duktiga; snarare beror de på en fartblindhet där de privilegierade sätter löner åt varandra). Piketty visar också att superlönerna i USA i huvudsak går till näringslivet – artister och sportstjärnor står bara för 5 % av den högst avlönade tusendelen.

Mycket av framställningen handlar om fördelningen av inkomster och kapital och särskilt villkoren för den rikaste tiondelen, hundradelen eller tusendelen jämfört med resten. Här är några siffror:

Av kapitalet äger idag i Europa den högsta procenten en fjärdedel och den högsta tiondelen ca 60 % och medelklassen (nästa 40 %) 35 %. Resten (50 %) saknar i princip kapital (5 %). Av arbetsinkomsterna tar i europeiska länder den högsta tiondelen 25 %. ”Medelklassen” tar 45 % och resten (50 %) får 30 %.

I USA är ojämlikheten ännu större. Av kapitalet äger den högsta procenten drygt en tredjedel och den högsta tiondelen 70 %. Den högsta tiondelen lyfter hälften av de totala inkomsterna (arbete och kapital) och, för att ytterligare illustrera snedfördelningen: bara den högsta tusendelen tar 7-8 % av inkomsterna medan halva befolkningen med lägst inkomst lyfter 20 %. Faktum är att tillväxten i USA de senaste 30 åren varit extremt ojämnt fördelad: 60 % har gått till den rikaste hundradelen. För 90 % av amerikanarna har tillväxten varit mindre än 0,5 procent per år. Även om snedfördelningen inte är lika stor hos oss i Sverige och i Europa borde det väcka tvivel om att tillväxt är så viktigt i samhället.

Vi tycks också vara på väg mot ökad ojämlikhet i Europa. Inte bara genom att kapitalavkastningen växer snabbare än lönerna; Piketty menar också att många inte behöver hela sin kapitalavkastning för att leva väl; det man inte konsumerar för ackumuleras därför som nytt kapital som ökar avkastningen ytterligare osv. Detta gäller dock inte gemene man som bara har pengar på ett bankkonto. Sådana ger som bekant dålig avkastning. För att komma upp i den genomsnittliga avkastningen måste man spela i en högre division, med aktier och andra finansiella tillgångar. Och ju större kapital, desto mer rådgivning och hjälp kan man kosta på sig. Därför blir avkastningen procentuellt ofta störst för de rikaste – Piketty visar mycket elegant att amerikanska universitets fonder ger högre avkastning (procentuellt) ju större de är. Harvard betalar 100 miljoner dollar i förvaltningskostnad, en nätt slant för finansexperterna men en struntsumma jämfört med universitetets 30 miljarder dollar i fonder.

Pikettys bok är framför allt en historisk översikt som sveper från 1700-talet till 2100. 1700-talet tack vare att Frankrike införde en radikal skattepolitik efter franska revolutionen som avkastat en utmärkt statistik. Kort sagt visar han att kvoten kapital/nationalinkomst var ganska konstant, cirka 6-7, fram till första världskriget (1914) även om innehållet i kapitalet skiftade, från huvudsakligen land till industrikapital och fastigheter.

Världskrigen och mellankrigstiden ledde sedan till en väldig kapitalförstöring så att kvoten halverades (jag följer Pikettys exempel med avrundade siffror; detaljerna och variationer mellan länder beskrivs i boken). Efter 1945 följde några decennier av välfärdsbygge med fortsatt låg kvot. Men sedan 1980-talet – läs Friedman-Reagan-Thatcher-epoken– har den stigit kraftigt och ligger nu nästan i nivå med ”la Belle Epoque” före 1914.

Rikedomens fördelning har också ändrats kraftigt. I det gamla samhället ägde överklassen – den högsta procenten eller två före 1900-talet – ungefär 90 % av kapitalet. Hundra år senare har den fått dela med sig till en besutten medelklass. Som vi säg ovan har de rikaste ”bara” 60 % (i USA 60 %) varav nästan hälften ägs av den rikaste hundradelen. Medelklassen (de 40 % därunder) har ca 35 % (i USA 25 %) och resten fortfarande nästan inget kapital. Medelklassens förmögenhet består mest i form av fastigheter; den vanliga föreställningen att en stor del av kapitalet numera skulle vara kollektivt ägt i pensionsfonder har inget stöd i Pikettys material.

Före 1913 bestod en del av kapitalet – 1 á 2 gånger nationalinkomsten av totalt 6 á 7 gånger – i Storbritannien och Frankrike av tillgångar i andra länder. Europa ägde världen i viss mån. Idag är farhågorna snarare de omvända: vem kommer att äga oss i framtiden? Piketty pekar för det första på att idag finns inga sådana snedbalanser. Sånär som på någon enstaka procent ägs varje lands tillgångar av dess invånare. Och alla offentliga oljefonder (som t ex den norska) äger fortfarande bara 1,5 % av världens rikedomar; lika mycket äger världens miljardärer. Däremot svävar Piketty lite på målet om framtiden. Å ena sidan menar han att faran för att de – eller Kina – ska ta över världen på kort sikt är våldsamt överdriven. Å andra sidan finns det inga motkrafter som förhindrar att dessa andelar kan bli flera gånger större om 15-20 år. Men då är det kanske främst miljardärerna som äger oss.

Många läsare av Piketty tycks ha störts av de utförliga referenserna till klassisk litteratur som beskriver levnadsförhållandena i den gamla tiden; mest Balzac och Jane Austen. Men han betonar att den tidens författare inte tvekade att beskriva sina figurers ekonomiska förhållanden eftersom deras läsare också var väl förtrogna med hur stort kapital man behövde för att leva ett anständigt liv (med en räcka tjänare av olika slag) för 200 år sedan – enligt Austen krävdes någonstans kring 20-30 gånger medelinkomsten.

I det gamla samhället spelade också arv en mycket stor roll, inte bara i romanerna – vars vanligaste tema är hur göra ett gott (äktenskaps)parti – utan också i verkligheten.  Piketty räknar med att 20-25 % av alla inkomster kom från arv. Den andelen sjönk sedan kraftigt – som lägst till 5 % i mitten av 1900-talet. För första gången i historien kunde man då i toppen av samhället leva lika gott på lön som på arv. Många föreställde sig också att den godtyckliga ojämlikheten med ärvd förmögenhet tillhörde gångna tider. Det var fel. Ärvda pengar är snart lika viktiga som de var på Balzacs och Austens tid.

Pikettys förslag för framtiden är enkla men inte så enkla att de bara kan avfärdas som utopiska vilket många gjort. 1900-talets stora innovation var, menar han, den progressiva inkomstskatten. Tillsammans med arvs-, gåvo- och förmögenhetsskatter gav den underlag för välfärdsstaten. 2000-talet behöver på samma sätt en progressiv kapitalskatt. Inte för att bekosta välfärdsstaten – den kan bara ge några få procent av BNP – utan för att behärska förmögenhetsklyftorna och undvika en urholkning av demokratin som de kan leda till. De rika måste förmås att betala till samhället efter sin förmåga.

För att bli effektiv måste en sådan skatt få en bred uppslutning – helst global men även Europa skulle duga. Annars flyttar kapitalet bara runt, precis som idag. Det är påfallande, påpekar Piketty, hur lite vi vet om kapitalet idag. Fast egendom har alltid varit nogsamt registrerad men finanskapitalet är undflyende. Skattemyndigheterna har visserligen blivit mer aktiva – särskilt de amerikanska; de europeiska är fortfarande väldigt undfallande – genom att kräva insyn i bankerna i Schweiz och Luxemburg och i renodlade skatteparadis (och genom att straffa myglande banker). Piketty menar att detta måste ske mycket mer intensivt; det krävs en kartläggning av allt kapital för att överhuvudtaget veta vilken politik man ska kunna föra. Hur skevt det är idag illustrerar han med att Frankrikes rikaste, Liliane Bettencourt, brukar inkomstdeklarera för 5 miljoner euro eller en tiotusendel av hennes förmögenhet (som bör ge 150 miljoner i avkastning). Om det är svårt att beskatta höga inkomster så är det ganska meningslöst att lägga på höga skattesatser (t ex 98 %). I stället behövs en skatt på kapitalet. Och för en sådan behövs en ordentlig kartläggning. Och det kräver kraftfulla politiska åtgärder.

Rimligen går man fram i steg. Först genom att få data om förmögenheterna, även om skattesatsen blir mycket låg; ungefär som en registeravgift. Sedan, när man vet hur landet ligger, kan man överväga vilken skattesats som är lämplig. Små förmögenheter bör hållas utanför. Och det är nettoförmögenheten som ska beskattas – alltså för en villaägare husets värde minus lånen – vilket förefaller rimligare än en ren fastighetsskatt.

En kapitalskatt hänger också nära ihop med statsskulderna om vilka det skrivits spaltkilometer. Men Piketty ger det ett nytt perspektiv. Av ett totalt kapital motsvarande 6-7 nationalinkomster motsvarar det offentliga kapitalet ungefär en nationalinkomst. Samtidigt är statsskulden ungefär lika stor, dvs statens nettoförmögenhet är noll. Att man hamnat i skuld kan bero på särskilda omständigheter; Storbritannien hade t ex en stor statsskuld efter andra världskriget (liksom efter Napoleonkrigen 1815). En annan självklar förklaring är att man inte drivit in tillräckligt mycket skatter för att klara utgifterna. I stället har man lånat. De rika lånar hellre ut sitt kapital än betalar skatt. Eller köper upp statlig egendom genom privatisering. Men ränteutgifterna är betungande; i Storbritannien var de länge högre än utgifterna för undervisningen och det blev skolan och universiteten, och i förlängningen landets utveckling lidande av.

De rika länderna är alltså rika, det är staten i de rika länderna som är (relativt sett) fattig. Det kan lösas med svångremspolitik; det är det sämsta alternativet men tillämpas idag i Europa. Historiskt är inflationsmetoden vanligast: eftersom skulden är nominell – uttryckt i pengar – så kan man medvetet minska pengarnas värde. Ibland har det framställts som en rättvis metod eftersom det sägs drabba de som har pengar, de rika. Men Piketty visar att det är en mycket orättvis metod: de riktigt rika har oftast sitt kapital i reala värden som stiger med inflationen. Kvar blir urholkade pengar på banken eller pensioner för de flesta. Historien förskräcker; Piketty lägger till detta den orättvisa fördelningen av bördan. Det är därför högre kapitalskatter för de rika behövs.

Det finns något gammalmodigt över Pikettys ambition att åter se människorna i samhället och deras relationer. Samtidigt är hans resultat oerhört viktiga. De har redan påverkat den politiska debatten. Många ekonomer tycks dock vilja gå runt dem eller t o m förneka dem vilket i sin tur kan hänga ihop med att han ger akademiska ekonomer några rejäla kängor. Jag skulle önska att de hellre fördjupade debatten kring frågor där Piketty är ganska ytlig, t ex varför avkastningen på kapital tycks fortsätta att vara så hög att klyftorna växer mellan löntagare och kapitalägare, trots de låga räntorna. Det vore illa om boken bara blev en sommarfluga. De som oroar sig över de transnationella företagens framfart (och regeringarna som förhandlar om TTIP, handelsavtalet som sätter företagsintressen över allmänintresset), eller Kinas tillväxt, eller miljö- och hållbarhetsfrågor – där Piketty är mycket vag – borde också införliva hans människoperspektiv med sådana frågor.

Att läsa Piketty är en upplevelse eftersom han både bjuder in och bjuder till: han tar upp alla frågor du haft (och några till) och anstränger sig sedan att beskriva och förklara och resonera tills hans budskap är glasklart. Samtidigt är han ödmjuk nog att säga att detta är bara början och inbjuder till mycket grundligare studier. Dessutom har han ett befriande sätt att lyfta fram storleksordningar och översiktsvärden som gör saker begripliga även om han också vänder på alla stenar på de 600 sidorna.

Pikettys framställning handlar om människor, rika och fattiga, men han fokuserar på de rika. Att dessa sedan agerar via företag och finansiella institutioner är underförstått. Istället för att hacka på fuskande företag och fifflande banker tycks han vilja säga att makten trots allt ligger hos de som äger tillgångarna. Däremot är han moralisk i så måtto att han värderar vad han ser utifrån vad som är etiskt rimligt och bra för samhället. 

I boken fokuserar han på några enkla begrepp och jämförelsetal:

– mängden kapital i samhället som jämförs med (netto)nationalinkomsten (eller NNI vilket är ungefär detsamma som bruttonationalprodukten, BNP; skillnaden kan vara 10%). Idag är kapitalet ungefär 4-6 större än nationalinkomsten. Hälften utgörs av fastigheter, hälften finansiellt kapital. Definitionen av kapital enkel: allt som kan handlas på en marknad. Därmed utesluter han ”humankapital” (men gör ändå en analys av den amerikanska södern före inbördeskriget där slavarna utgjorde en tredjedel av kapitalet).

– avkastningen på kapital som i genomsnitt och över överskådlig historisk tid uppgått till 4-5 % per år

– den ekonomiska tillväxten som växlat, globalt från 1-2 procent fram till 1913; sedan 4-5 % under andra halvan av 1900-talet för att mot sekelskiftet falla tillbaka. Piketty svävar lite här eftersom tillväxt avser nationalinkomsten dvs total output. Tillväxten motsvarar i stort sett löneförändringarna även om lönernas andel av nationalinkomsten minskat sedan 1970.

Eftersom kapitalet ökar fortare än tillväxten/lönerna kommer kapitalägarnas inkomster att dra ifrån. Detta är bokens huvudbudskap och varning: en sådan utveckling är moraliskt ohållbar och kan dessutom leda till svåra spänningar i samhället. Detta förstärks av att även löneklyftorna tenderar att öka (och Piketty pulvriserar alla meritokratiska förklaringar som hävdar att superlönerna är befogade därför att några är så duktiga; snarare beror de på en fartblindhet där de privilegierade sätter löner åt varandra). Piketty visar också att superlönerna i USA i huvudsak går till näringslivet – artister och sportstjärnor står bara för 5 % av den högst avlönade tusendelen.

Mycket av framställningen handlar om fördelningen av inkomster och kapital och särskilt villkoren för den rikaste tiondelen, hundradelen eller tusendelen jämfört med resten. Här är några siffror:

Av kapitalet äger idag i Europa den högsta procenten en fjärdedel och den högsta tiondelen ca 60 % och medelklassen (nästa 40 %) 35 %. Resten (50 %) saknar i princip kapital (5 %). Av arbetsinkomsterna tar i europeiska länder den högsta tiondelen 25 %. ”Medelklassen” tar 45 % och resten (50 %) får 30 %.

I USA är ojämlikheten ännu större. Av kapitalet äger den högsta procenten drygt en tredjedel och den högsta tiondelen 70 %. Den högsta tiondelen lyfter hälften av de totala inkomsterna (arbete och kapital) och, för att ytterligare illustrera snedfördelningen: bara den högsta tusendelen tar 7-8 % av inkomsterna medan halva befolkningen med lägst inkomst lyfter 20 %. Faktum är att tillväxten i USA de senaste 30 åren varit extremt ojämnt fördelad: 60 % har gått till den rikaste hundradelen. För 90 % av amerikanarna har tillväxten varit mindre än 0,5 procent per år. Även om snedfördelningen inte är lika stor hos oss i Sverige och i Europa borde det väcka tvivel om att tillväxt är så viktigt i samhället.

Vi tycks också vara på väg mot ökad ojämlikhet i Europa. Inte bara genom att kapitalavkastningen växer snabbare än lönerna; Piketty menar också att många inte behöver hela sin kapitalavkastning för att leva väl; det man inte konsumerar för ackumuleras därför som nytt kapital som ökar avkastningen ytterligare osv. Detta gäller dock inte gemene man som bara har pengar på ett bankkonto. Sådana ger som bekant dålig avkastning. För att komma upp i den genomsnittliga avkastningen måste man spela i en högre division, med aktier och andra finansiella tillgångar. Och ju större kapital, desto mer rådgivning och hjälp kan man kosta på sig. Därför blir avkastningen procentuellt ofta störst för de rikaste – Piketty visar mycket elegant att amerikanska universitets fonder ger högre avkastning (procentuellt) ju större de är. Harvard betalar 100 miljoner dollar i förvaltningskostnad, en nätt slant för finansexperterna men en struntsumma jämfört med universitetets 30 miljarder dollar i fonder.

Pikettys bok är framför allt en historisk översikt som sveper från 1700-talet till 2100. 1700-talet tack vare att Frankrike införde en radikal skattepolitik efter franska revolutionen som avkastat en utmärkt statistik. Kort sagt visar han att kvoten kapital/nationalinkomst var ganska konstant, cirka 6-7, fram till första världskriget (1914) även om innehållet i kapitalet skiftade, från huvudsakligen land till industrikapital och fastigheter.

Världskrigen och mellankrigstiden ledde sedan till en väldig kapitalförstöring så att kvoten halverades (jag följer Pikettys exempel med avrundade siffror; detaljerna och variationer mellan länder beskrivs i boken). Efter 1945 följde några decennier av välfärdsbygge med fortsatt låg kvot. Men sedan 1980-talet – läs Friedman-Reagan-Thatcher-epoken– har den stigit kraftigt och ligger nu nästan i nivå med ”la Belle Epoque” före 1914.

Rikedomens fördelning har också ändrats kraftigt. I det gamla samhället ägde överklassen – den högsta procenten eller två före 1900-talet – ungefär 90 % av kapitalet. Hundra år senare har den fått dela med sig till en besutten medelklass. Som vi säg ovan har de rikaste ”bara” 60 % (i USA 60 %) varav nästan hälften ägs av den rikaste hundradelen. Medelklassen (de 40 % därunder) har ca 35 % (i USA 25 %) och resten fortfarande nästan inget kapital. Medelklassens förmögenhet består mest i form av fastigheter; den vanliga föreställningen att en stor del av kapitalet numera skulle vara kollektivt ägt i pensionsfonder har inget stöd i Pikettys material.

Före 1913 bestod en del av kapitalet – 1 á 2 gånger nationalinkomsten av totalt 6 á 7 gånger – i Storbritannien och Frankrike av tillgångar i andra länder. Europa ägde världen i viss mån. Idag är farhågorna snarare de omvända: vem kommer att äga oss i framtiden? Piketty pekar för det första på att idag finns inga sådana snedbalanser. Sånär som på någon enstaka procent ägs varje lands tillgångar av dess invånare. Och alla offentliga oljefonder (som t ex den norska) äger fortfarande bara 1,5 % av världens rikedomar; lika mycket äger världens miljardärer. Däremot svävar Piketty lite på målet om framtiden. Å ena sidan menar han att faran för att de – eller Kina – ska ta över världen på kort sikt är våldsamt överdriven. Å andra sidan finns det inga motkrafter som förhindrar att dessa andelar kan bli flera gånger större om 15-20 år. Men då är det kanske främst miljardärerna som äger oss.

Många läsare av Piketty tycks ha störts av de utförliga referenserna till klassisk litteratur som beskriver levnadsförhållandena i den gamla tiden; mest Balzac och Jane Austen. Men han betonar att den tidens författare inte tvekade att beskriva sina figurers ekonomiska förhållanden eftersom deras läsare också var väl förtrogna med hur stort kapital man behövde för att leva ett anständigt liv (med en räcka tjänare av olika slag) för 200 år sedan – enligt Austen krävdes någonstans kring 20-30 gånger medelinkomsten.

I det gamla samhället spelade också arv en mycket stor roll, inte bara i romanerna – vars vanligaste tema är hur göra ett gott (äktenskaps)parti – utan också i verkligheten.  Piketty räknar med att 20-25 % av alla inkomster kom från arv. Den andelen sjönk sedan kraftigt – som lägst till 5 % i mitten av 1900-talet. För första gången i historien kunde man då i toppen av samhället leva lika gott på lön som på arv. Många föreställde sig också att den godtyckliga ojämlikheten med ärvd förmögenhet tillhörde gångna tider. Det var fel. Ärvda pengar är snart lika viktiga som de var på Balzacs och Austens tid.

Pikettys förslag för framtiden är enkla men inte så enkla att de bara kan avfärdas som utopiska vilket många gjort. 1900-talets stora innovation var, menar han, den progressiva inkomstskatten. Tillsammans med arvs-, gåvo- och förmögenhetsskatter gav den underlag för välfärdsstaten. 2000-talet behöver på samma sätt en progressiv kapitalskatt. Inte för att bekosta välfärdsstaten – den kan bara ge några få procent av BNP – utan för att behärska förmögenhetsklyftorna och undvika en urholkning av demokratin som de kan leda till. De rika måste förmås att betala till samhället efter sin förmåga.

För att bli effektiv måste en sådan skatt få en bred uppslutning – helst global men även Europa skulle duga. Annars flyttar kapitalet bara runt, precis som idag. Det är påfallande, påpekar Piketty, hur lite vi vet om kapitalet idag. Fast egendom har alltid varit nogsamt registrerad men finanskapitalet är undflyende. Skattemyndigheterna har visserligen blivit mer aktiva – särskilt de amerikanska; de europeiska är fortfarande väldigt undfallande – genom att kräva insyn i bankerna i Schweiz och Luxemburg och i renodlade skatteparadis (och genom att straffa myglande banker). Piketty menar att detta måste ske mycket mer intensivt; det krävs en kartläggning av allt kapital för att överhuvudtaget veta vilken politik man ska kunna föra. Hur skevt det är idag illustrerar han med att Frankrikes rikaste, Liliane Bettencourt, brukar inkomstdeklarera för 5 miljoner euro eller en tiotusendel av hennes förmögenhet (som bör ge 150 miljoner i avkastning). Om det är svårt att beskatta höga inkomster så är det ganska meningslöst att lägga på höga skattesatser (t ex 98 %). I stället behövs en skatt på kapitalet. Och för en sådan behövs en ordentlig kartläggning. Och det kräver kraftfulla politiska åtgärder.

Rimligen går man fram i steg. Först genom att få data om förmögenheterna, även om skattesatsen blir mycket låg; ungefär som en registeravgift. Sedan, när man vet hur landet ligger, kan man överväga vilken skattesats som är lämplig. Små förmögenheter bör hållas utanför. Och det är nettoförmögenheten som ska beskattas – alltså för en villaägare husets värde minus lånen – vilket förefaller rimligare än en ren fastighetsskatt.

En kapitalskatt hänger också nära ihop med statsskulderna om vilka det skrivits spaltkilometer. Men Piketty ger det ett nytt perspektiv. Av ett totalt kapital motsvarande 6-7 nationalinkomster motsvarar det offentliga kapitalet ungefär en nationalinkomst. Samtidigt är statsskulden ungefär lika stor, dvs statens nettoförmögenhet är noll. Att man hamnat i skuld kan bero på särskilda omständigheter; Storbritannien hade t ex en stor statsskuld efter andra världskriget (liksom efter Napoleonkrigen 1815). En annan självklar förklaring är att man inte drivit in tillräckligt mycket skatter för att klara utgifterna. I stället har man lånat. De rika lånar hellre ut sitt kapital än betalar skatt. Eller köper upp statlig egendom genom privatisering. Men ränteutgifterna är betungande; i Storbritannien var de länge högre än utgifterna för undervisningen och det blev skolan och universiteten, och i förlängningen landets utveckling lidande av.

De rika länderna är alltså rika, det är staten i de rika länderna som är (relativt sett) fattig. Det kan lösas med svångremspolitik; det är det sämsta alternativet men tillämpas idag i Europa. Historiskt är inflationsmetoden vanligast: eftersom skulden är nominell – uttryckt i pengar – så kan man medvetet minska pengarnas värde. Ibland har det framställts som en rättvis metod eftersom det sägs drabba de som har pengar, de rika. Men Piketty visar att det är en mycket orättvis metod: de riktigt rika har oftast sitt kapital i reala värden som stiger med inflationen. Kvar blir urholkade pengar på banken eller pensioner för de flesta. Historien förskräcker; Piketty lägger till detta den orättvisa fördelningen av bördan. Det är därför högre kapitalskatter för de rika behövs.

Det finns något gammalmodigt över Pikettys ambition att åter se människorna i samhället och deras relationer. Samtidigt är hans resultat oerhört viktiga. De har redan påverkat den politiska debatten. Många ekonomer tycks dock vilja gå runt dem eller t o m förneka dem vilket i sin tur kan hänga ihop med att han ger akademiska ekonomer några rejäla kängor. Jag skulle önska att de hellre fördjupade debatten kring frågor där Piketty är ganska ytlig, t ex varför avkastningen på kapital tycks fortsätta att vara så hög att klyftorna växer mellan löntagare och kapitalägare, trots de låga räntorna. Det vore illa om boken bara blev en sommarfluga. De som oroar sig över de transnationella företagens framfart (och regeringarna som förhandlar om TTIP, handelsavtalet som sätter företagsintressen över allmänintresset), eller Kinas tillväxt, eller miljö- och hållbarhetsfrågor – där Piketty är mycket vag – borde också införliva hans människoperspektiv med sådana frågor.