Novemberljus

2013-11-25

När det finns så mycket elände att tänka på så är det desto roligare att kunna berätta om något upplyftande. Som Socialistiskt forum på ABF-huset i Stockholm i helgen.

 Den som inte får beröringsångest inför ordet ”socialistiskt” blev väl belönad. Nästan hundra programpunkter att välja bland, välfyllda bokbord och en väldigt varm stämning. Som vanligt var det knökfullt och överbelagt i många salar. Många grånade veteraner, ”klimatkärringar” och andra miljöaktivister. Klimathotet tycks ju mest oroa på vänsterkanten. Eller åtminstone leda till mest nytänkande och aktivitet där. Men där fanns kanske ännu fler unga människor. Den som oroas för bristande politiskt intresse hos ungdomar borde ha sett alla som trängdes i korridorerna.

 Jag lyssnade på en trepartidiskussion (s, v och mp) om behovet av att förnya samhällsanalysen. Vart ska ”reformistiska socialister” gå, undrade Daniel Suhonen lite uppgivet om inte socialdemokratin förmår göra det och prisade analysen i Socialistisk Debatt (nr 204-206, från CMS).

 Årets tema var annars ”Ta språket tillbaka!”: låt dig inte fördummas av dagens nyspråk som är anpassat till dagens politik. I en debatt vågade Roland Paulsen ifrågasätta det slappa tänkandet kring att ”skapa jobb”. Jämför gärna med min artikel i Svenska Dagbladet för ett år sedan som jag hade kallat ”Ska vi verkligen skapa jobb?” Tidningen döpte om det till ”Att skapa nya jobb är inte alltid samhällsnyttigt” och det är inte heller fel. Se  http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/att-skapa-nya-jobb-ar-inte-alltid-samhallsnyttigt_7675520.svd  

 Kortare arbetstid var också uppe – inte minst som ett inslag i en hållbar framtid. Från fackligt håll har intresset också vaknat igen. Djupast intryck på mig gjorde ett sjukvårdsbiträde i publiken som vittnade om hur de anställda slets ut i förtid. Men Kommunals representant Ulrika Lorentzi suckade och menade att för hennes förbund måste högre löner gå före idag. Men detta är en ond cirkel. Med dagens löneklyftor är Kommunals dilemma begripligt. Men det är också så att sedan 40-timmarsveckan infördes har lönerna i Sverige (och konsumtionen) ökat 2-3 gånger. Långtidsutredningen talar om ytterligare en nästan fördubblad privat konsumtion till år 2030. Ändå tycks ”vi inte ha råd” att arbeta mindre. Vad ska då ”rädda världen” från ett ekologiskt sammanbrott?

 Så slutar jag i alla fall med en djup suck. Men det är åtminstone upplyftande att frågorna kan ställas någonstans. Den som vill veta mer kan gå in på ABFs hemsida eftersom flera program filmades.

Christer

Uppoffringar

2013-07-11

När ”den pladdrande klassen” intog Almedalen fäste jag mig vid hur Sveriges Radios reporter försökte nagla fast Gustav Fridolin vid att en hållbar politik måste innebära ”uppoffringar”. Fridolin värjde sig med några fåniga undanflykter men reportern hade nog korn på något viktigt.

 

Det är uppenbart att en hållbar framtid kräver någon form av omställning som kan betyda en ”uppoffring”. Skonsammare teknik är nödvändig men inte tillräcklig. Vi måste också slå av på takten. Börja i den andra änden med frågor om hur mycket vi ska arbeta och tjäna och köpa. En del har fattat det. Jag har inte hört någon seriös debatt om hållbarhet under våren utan att arbetstidsfrågan kommit upp. Avdankade statsministern/partiledaren Göran Persson har bytt fot och önskar att vi hade använt produktivitetsökningen till kortare arbetstid. Men i vårens partiledardebatt talade Reinfeldt och Löfvén i kör om att arbetsvolymen måste öka. Fridolin spjärnar emot kortare arbetstid (i otakt med sitt parti).

 

Men vad är en uppoffring? För det första är det viktigt att skilja mellan en uppoffring från nuläge och från ett framtida läge. Teknisk utveckling ger allt större välstånd. Är det då en uppoffring att inte använda den tekniska utvecklingen till mer prylar, resor osv utan i stället t ex att arbeta mindre?

 

För det andra: en ”busenkel” sammanfattning av min rapport ”Hur vi kan leva hållbart 2030” (från Naturvårdsverket) är att vi kanske kan leva hållbart om 20 år på 1990 års materiella standard men med 2030 års teknik och en arbetsvecka som är förkortad till 30 timmar. Det första betyder en viss bantning jämfört med idag och i så måtto en uppoffring. Är den i så fall värd priset för att ge kommande generationer en hyfsad livsmiljö? Jag skulle vilja höra ansvariga politiker – inte minst Fridolin– ge ett tydligt ja till denna fråga.

 

Otaliga debatter har lärt mig att alla kan tänka kortare arbetstid för sig själva (och många gör det gärna) medan man baxnar inför tanken att ändra arbetets ordning eftersom det bryter med ”mer är bättre”-axiomet. Men kortare arbetstid är inte längre bara en mysfråga för stressade livspusslare. Det är lika nödvändigt som bättre teknik för att skapa en hållbar framtid.

 

Sedan går det inte att blunda för att löntagarnas andel av välståndsökningen blivit allt mindre (se SVTs utmärkta film Lönesänkarna; fortfarande tillgänglig på http://www.svtplay.se/video/1031746/lonesankarna). Det är naturligtvis lättare att förhandla om kortare arbetstid när utrymmet är större. Fördelningsfrågor och hållbarhet hör ihop.

---------

Jag vill passa på att puffa för en ny antologi som presenterades i Almedalen, Att svära i kyrkan - Tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet. Mitt bidrag är inte en upprepning av min rapport utan ett förslag att handskas mer konstruktivt med det hittills luddiga begreppet ”social hållbarhet”. Boken kan beställas på nätet (billigt, ner till 50 kr), t ex på Pärspektiv:

http://parspektiv.shop.textalk.se/sv/att-svara-i-kyrkan.html eller

http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9187329042

 

Till slut: att resa runt och föreläsa betyder inte bara att möta en massa människor med högst varierande syn på världen. Jag har också fått se ett Sverige som är lätt att missa från Stockholms horisont. I vintras lärde jag känna Sveg. Häromdagen deltog jag i Smålands Trädagar i Virserum och beundrade den fina konsthallen där.

 

Vad är nästa steg?

2013-04-03

Nu har min rapport ”Hur vi kan leva hållbart 2030” varit ute några månader. Men media har hittills varit ganska tysta (jämfört med ”Keynes barnbarn” för 5 år sedan) och kommentarerna är få (vad jag vet). Vi som tycker att en hållbar utveckling är viktig lurar oss om vi tror att det är en het fråga.

Idag (3/4) sänder ändå OBS i P1 ett inslag av mig. Här är texten:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=503&artikel=5492274

I bästa fall har frågan inte dött utan istället flyttat in i arbetet i företag och förvaltningar och politiken. Att många laddat ner rapporten från Naturvårdsverket kan tyda på det. Det går inte längre att vrida sig ur konflikten mellan hållbarhet och tillväxt även om det fortfarande är svårt att tala klarspråk om den.

Under tiden funderar jag på nästa steg: om det nu, tekniskt sett, går att leva modernt och bekvämt och ändå ”rädda världen” – vilka mekanismer står i vägen för det? Varför tiger de ansvariga politiker som måste veta bättre? Varför sluter man bara avtal om löner, inte arbetstid? Varför går det så oändligt trögt att städa upp i bankkrisen?
Som vanligt tycker jag att Herman Daly formulerar frågorna om pengar och banker briljant; se

http://steadystate.org/nationalize-money-not-banks/

Global Utmaning bjöd också på en spännande eftermiddag för en tid sedan då bl a Michael Kumhof talade om The Chicago Plan som en möjlig bankreform. Vad som står i vägen för en sådan reform förblev dock osagt. Här en länk:

http://www.globalutmaning.se/?page_id=7741

Så här i deklarationstider, när exakta inkomstsiffror för vanligt folk dimper ner i brevlådan, kan man få för sig att även världens ekonomi är välordnad och transparent. Nya rapporter visar något helt annat. Den informella ekonomin blomstrar överallt. Bankerna i USA fortsätter att mygla – ostraffat därför att de betraktas som ”too big too jail” (alltså inte ”fail”).

http://www.svd.se/naringsliv/branscher/bank-och-fastighet/usas-bankjatte-jp-morgan-far-sylvass-kritik_8035354.svd

Filmen Smutsiga pengar (sänd av SVT tyvärr inte tillgänglig där) visar på länkarna mellan maffian och City i London. James Henry från Tax Justice Network beskrev nyligen i Stockholm hur multinationella företag skattefuskar med hjälp av skatteparadis och slipade bankmän.

Hur ska en så laglös värld kunna bli rättvisare? De globala välståndsklyftorna är ju hårresande och numera inser de flesta också att löneskillnaderna nationellt är orimliga. Men tillväxt för alla på en begränsad planet kan aldrig lösa vara en lösning. ”Fattigdomsbekämpning” behövs men när ska vi också börja tala om ”rikedomsbekämpning”?

Några tips om hur man kan gå vidare?

Soliga vårhälsningar
Christer

Novemberljus

2013-11-25

När det finns så mycket elände att tänka på så är det desto roligare att kunna berätta om något upplyftande. Som Socialistiskt forum på ABF-huset i Stockholm i helgen.

 Den som inte får beröringsångest inför ordet ”socialistiskt” blev väl belönad. Nästan hundra programpunkter att välja bland, välfyllda bokbord och en väldigt varm stämning. Som vanligt var det knökfullt och överbelagt i många salar. Många grånade veteraner, ”klimatkärringar” och andra miljöaktivister. Klimathotet tycks ju mest oroa på vänsterkanten. Eller åtminstone leda till mest nytänkande och aktivitet där. Men där fanns kanske ännu fler unga människor. Den som oroas för bristande politiskt intresse hos ungdomar borde ha sett alla som trängdes i korridorerna.

 Jag lyssnade på en trepartidiskussion (s, v och mp) om behovet av att förnya samhällsanalysen. Vart ska ”reformistiska socialister” gå, undrade Daniel Suhonen lite uppgivet om inte socialdemokratin förmår göra det och prisade analysen i Socialistisk Debatt (nr 204-206, från CMS).

 Årets tema var annars ”Ta språket tillbaka!”: låt dig inte fördummas av dagens nyspråk som är anpassat till dagens politik. I en debatt vågade Roland Paulsen ifrågasätta det slappa tänkandet kring att ”skapa jobb”. Jämför gärna med min artikel i Svenska Dagbladet för ett år sedan som jag hade kallat ”Ska vi verkligen skapa jobb?” Tidningen döpte om det till ”Att skapa nya jobb är inte alltid samhällsnyttigt” och det är inte heller fel. Se  http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/att-skapa-nya-jobb-ar-inte-alltid-samhallsnyttigt_7675520.svd  

 Kortare arbetstid var också uppe – inte minst som ett inslag i en hållbar framtid. Från fackligt håll har intresset också vaknat igen. Djupast intryck på mig gjorde ett sjukvårdsbiträde i publiken som vittnade om hur de anställda slets ut i förtid. Men Kommunals representant Ulrika Lorentzi suckade och menade att för hennes förbund måste högre löner gå före idag. Men detta är en ond cirkel. Med dagens löneklyftor är Kommunals dilemma begripligt. Men det är också så att sedan 40-timmarsveckan infördes har lönerna i Sverige (och konsumtionen) ökat 2-3 gånger. Långtidsutredningen talar om ytterligare en nästan fördubblad privat konsumtion till år 2030. Ändå tycks ”vi inte ha råd” att arbeta mindre. Vad ska då ”rädda världen” från ett ekologiskt sammanbrott?

 Så slutar jag i alla fall med en djup suck. Men det är åtminstone upplyftande att frågorna kan ställas någonstans. Den som vill veta mer kan gå in på ABFs hemsida eftersom flera program filmades.

Christer

Uppoffringar

2013-07-11

När ”den pladdrande klassen” intog Almedalen fäste jag mig vid hur Sveriges Radios reporter försökte nagla fast Gustav Fridolin vid att en hållbar politik måste innebära ”uppoffringar”. Fridolin värjde sig med några fåniga undanflykter men reportern hade nog korn på något viktigt.

 

Det är uppenbart att en hållbar framtid kräver någon form av omställning som kan betyda en ”uppoffring”. Skonsammare teknik är nödvändig men inte tillräcklig. Vi måste också slå av på takten. Börja i den andra änden med frågor om hur mycket vi ska arbeta och tjäna och köpa. En del har fattat det. Jag har inte hört någon seriös debatt om hållbarhet under våren utan att arbetstidsfrågan kommit upp. Avdankade statsministern/partiledaren Göran Persson har bytt fot och önskar att vi hade använt produktivitetsökningen till kortare arbetstid. Men i vårens partiledardebatt talade Reinfeldt och Löfvén i kör om att arbetsvolymen måste öka. Fridolin spjärnar emot kortare arbetstid (i otakt med sitt parti).

 

Men vad är en uppoffring? För det första är det viktigt att skilja mellan en uppoffring från nuläge och från ett framtida läge. Teknisk utveckling ger allt större välstånd. Är det då en uppoffring att inte använda den tekniska utvecklingen till mer prylar, resor osv utan i stället t ex att arbeta mindre?

 

För det andra: en ”busenkel” sammanfattning av min rapport ”Hur vi kan leva hållbart 2030” (från Naturvårdsverket) är att vi kanske kan leva hållbart om 20 år på 1990 års materiella standard men med 2030 års teknik och en arbetsvecka som är förkortad till 30 timmar. Det första betyder en viss bantning jämfört med idag och i så måtto en uppoffring. Är den i så fall värd priset för att ge kommande generationer en hyfsad livsmiljö? Jag skulle vilja höra ansvariga politiker – inte minst Fridolin– ge ett tydligt ja till denna fråga.

 

Otaliga debatter har lärt mig att alla kan tänka kortare arbetstid för sig själva (och många gör det gärna) medan man baxnar inför tanken att ändra arbetets ordning eftersom det bryter med ”mer är bättre”-axiomet. Men kortare arbetstid är inte längre bara en mysfråga för stressade livspusslare. Det är lika nödvändigt som bättre teknik för att skapa en hållbar framtid.

 

Sedan går det inte att blunda för att löntagarnas andel av välståndsökningen blivit allt mindre (se SVTs utmärkta film Lönesänkarna; fortfarande tillgänglig på http://www.svtplay.se/video/1031746/lonesankarna). Det är naturligtvis lättare att förhandla om kortare arbetstid när utrymmet är större. Fördelningsfrågor och hållbarhet hör ihop.

---------

Jag vill passa på att puffa för en ny antologi som presenterades i Almedalen, Att svära i kyrkan - Tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet. Mitt bidrag är inte en upprepning av min rapport utan ett förslag att handskas mer konstruktivt med det hittills luddiga begreppet ”social hållbarhet”. Boken kan beställas på nätet (billigt, ner till 50 kr), t ex på Pärspektiv:

http://parspektiv.shop.textalk.se/sv/att-svara-i-kyrkan.html eller

http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9187329042

 

Till slut: att resa runt och föreläsa betyder inte bara att möta en massa människor med högst varierande syn på världen. Jag har också fått se ett Sverige som är lätt att missa från Stockholms horisont. I vintras lärde jag känna Sveg. Häromdagen deltog jag i Smålands Trädagar i Virserum och beundrade den fina konsthallen där.

 

Vad är nästa steg?

2013-04-03

Nu har min rapport ”Hur vi kan leva hållbart 2030” varit ute några månader. Men media har hittills varit ganska tysta (jämfört med ”Keynes barnbarn” för 5 år sedan) och kommentarerna är få (vad jag vet). Vi som tycker att en hållbar utveckling är viktig lurar oss om vi tror att det är en het fråga.

Idag (3/4) sänder ändå OBS i P1 ett inslag av mig. Här är texten:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=503&artikel=5492274

I bästa fall har frågan inte dött utan istället flyttat in i arbetet i företag och förvaltningar och politiken. Att många laddat ner rapporten från Naturvårdsverket kan tyda på det. Det går inte längre att vrida sig ur konflikten mellan hållbarhet och tillväxt även om det fortfarande är svårt att tala klarspråk om den.

Under tiden funderar jag på nästa steg: om det nu, tekniskt sett, går att leva modernt och bekvämt och ändå ”rädda världen” – vilka mekanismer står i vägen för det? Varför tiger de ansvariga politiker som måste veta bättre? Varför sluter man bara avtal om löner, inte arbetstid? Varför går det så oändligt trögt att städa upp i bankkrisen?
Som vanligt tycker jag att Herman Daly formulerar frågorna om pengar och banker briljant; se

http://steadystate.org/nationalize-money-not-banks/

Global Utmaning bjöd också på en spännande eftermiddag för en tid sedan då bl a Michael Kumhof talade om The Chicago Plan som en möjlig bankreform. Vad som står i vägen för en sådan reform förblev dock osagt. Här en länk:

http://www.globalutmaning.se/?page_id=7741

Så här i deklarationstider, när exakta inkomstsiffror för vanligt folk dimper ner i brevlådan, kan man få för sig att även världens ekonomi är välordnad och transparent. Nya rapporter visar något helt annat. Den informella ekonomin blomstrar överallt. Bankerna i USA fortsätter att mygla – ostraffat därför att de betraktas som ”too big too jail” (alltså inte ”fail”).

http://www.svd.se/naringsliv/branscher/bank-och-fastighet/usas-bankjatte-jp-morgan-far-sylvass-kritik_8035354.svd

Filmen Smutsiga pengar (sänd av SVT tyvärr inte tillgänglig där) visar på länkarna mellan maffian och City i London. James Henry från Tax Justice Network beskrev nyligen i Stockholm hur multinationella företag skattefuskar med hjälp av skatteparadis och slipade bankmän.

Hur ska en så laglös värld kunna bli rättvisare? De globala välståndsklyftorna är ju hårresande och numera inser de flesta också att löneskillnaderna nationellt är orimliga. Men tillväxt för alla på en begränsad planet kan aldrig lösa vara en lösning. ”Fattigdomsbekämpning” behövs men när ska vi också börja tala om ”rikedomsbekämpning”?

Några tips om hur man kan gå vidare?

Soliga vårhälsningar
Christer