Rundbrev 2020
Ingen bot för miljön
2020-11-22 (rundbrev igen – nu blev det tätt mellan varven…)
Coronakrisen är en udda kris. Sverige är ju varken sönderbombat eller förgiftat eller drabbat av massdöd. Produktionsapparaten är intakt och de flesta har jobb och pengar.
Nej, problemet är en lömsk och smittsam sjukdom som hindrar de ”ekonomiskt aktiva” från att arbeta och konsumera och roa sig och då haltar ekonomin. Därför vill staten och kapitalet till nästan varje pris ha upp dem i ”normala banor” (medan vi andra, som kallas riskgrupp, ska hålla oss undan för att inte överbelasta vårdapparaten). Men minsta eftertanke visar att det är just dessa ”normala banor” som skapar alla miljöproblem som i långa loppet är mycket värre än pandemin.
Idag sitter vår statsminister åter framför en blågul fanborg och manar oss gravallvarligt till uppoffringar för att undvika smitta. Men han talar aldrig på samma sätt om uppoffringar för att klara ”klimatkrisen”. Där handlar det bara om teknik. Som dessutom ska ”skapa jobb”.
Men mer jobb är just vad som måste ifrågasättas om vi ska tänka seriöst om hållbarhet. Varför fortsätter vi att trampa i samma banor, att producera allt mer som skapar mer förstörelse? Jag har sagt det förr: vi kan arbeta mindre och ta ut löner mer i balans med vad miljön tillåter oss att konsumera. Det vore inte ens en uppoffring eftersom vi får mer fri tid i utbyte. Det ger inte ekonomisk tillväxt men är det verkligen viktigare än en hållbar framtid?
Jag skriver en essä i Dagens Arena idag om detta.
https://www.dagensarena.se/essa/ett-nytt-satt-att-se-vad-som-ar-bra-och-daligt/
I grunden god
2020-11-17
Rutger Bregman kom in i debatten som en virvelvind för några år sedan med boken ”Utopia för realister”. Där föreslog han basinkomst, 15-timmars arbetsvecka och fri invandring på ett oemotståndligt sätt med grundlig empiri och stort förtroende för människors förmåga och goda vilja att hantera sådana reformer. Nu återvänder han med en ny och tyngre bok om den ännu större frågan om människan är ond eller god. Det mest stimulerande jag läst på åratal!
Bregmans slutsats är lika med den svenska titeln: människan är ”I grunden god”. För att visa att Jean Jacques Rousseau beskriver människan bättre än Thomas Hobbes går han igenom drivor av forskning i de mest skilda ämnen. Det finns ju mycket som motsäger hans tes: krigens vanvett, utrotningsläger och historier från neandertalare och framåt om grymhet, egoism och blodtörstighet. Bregman menar att vi har båda sidorna inom oss och att vi måste bejaka och utveckla de goda sidorna. Då kan världen bli bättre.
Flummigt? Nej, snarare sakligt optimistiskt.
Hobbes och Rousseau var nu skrivbordsfilosofer. Bregman anlitar forskningen och det är imponerande hur mycket den kan säga idag om människans och samhällenas tidiga utveckling. Han beskriver fredliga jägar/samlarsamhällena inriktade på samförstånd: ensam kunde ingen överleva. Först med ”civilisationen” – bosättningar och äganderätten – kom krigen. Och torftigare mat och sjukdomar som härjade när folk trängdes ihop i städer, i nära kontakt med husdjur (någon som hört om covid-19 tusentals år senare?).
Nu envisas vi med ”fernissa-teorier”: bara man skrapar på ytan, som i någon samhällskris, så kommer människans ”sanna” dåliga drag fram. Lika gott att räkna med det från början som Machiavelli föreslår. Bokstavligen skolas vi in i ett visst tänkande: ekonomistudenter blir allt mer egoistiska, ju längre de läser ekonomi. Homo economicus är ju en (tanke)produkt av vår snedvridna syn på människans natur.
Bregman har ett särskilt gott öga till den socialpsykologiska forskningen som hade en höjdpunkt i spåren av andra världskriget när man såg ganska mörkt på människans väsen. Som fängelseexperimentet på Stanford-universitetet där vanliga studenter förvandlades till sadistiska fångvaktare nästan över natten. Eller Milgrams elstötsexperiment där försökspersoner fick ge livsfarliga elstötar för att hjälpa ”offren” att lära sig bättre. Försöken har i 50 år tolkats som belägg för hur lätt människor böjer sig för auktoriteter. Bregman går till protokollen och finner märkliga beteenden hos försöksledningen. Den var tvungen att tubba ”fångvaktarna” att bli så brutala och att pressa utdelarna av (”fejkade”) elstötar hårt att fortsätta. Annars vägrade många De var för goda.
Till den här epoken hör också William Goldings roman ”Flugornas herre” om de strandsatta pojkarna som utvecklar ett skräckvälde. Den tolkades allmänt som en högst sannolik historia. När Golding fick Nobelpriset 1982 talar Svenska Akademien om hur ”den realistiska berättarkonstens åskådlighet […] belyser mänskliga villkor i dagens värld”. Bregman berättar istället en sann historia om sex strandsatta pojkar som överlevde 15 månader på en Söderhavsö. De återfanns i bästa välmåga och hade organiserat sin tillvaro på ett mycket socialt och rättvist sätt. Åter: varför tror vi bara på det otäcka, negativa när det välfungerande också finns där?
Även Jared Diamond granskas kritiskt. Han gjorde Påskön till en bild av hur världen gräver sin egen undergång genom en rovdrift på sina naturtillgångar. Påsköborna påstås ha vanskött sin ö genom att hugga ner alla träd för att kunna resa sina stenstatyer – liksom vi spyr ut växthusgaser mot bättre vetande. Men sjöfararnas sanna reserapporter visar inte på någon utsvulten kannibalistisk folkspillra utan ett högst välmående folk. Förfallet senare skapades helt av utomstående.
Så här kan man ösa länge ur boken. Om Pygmalioneffekten: visa dina elever att du har stora förväntningar på dem och de presterar också bättre. Om soldaters motvilja mot att verkligen avfyra sina vapen (till officerarnas förtvivlan). Om varför soldater egentligen kämpar – inte för Partiet eller Fosterlandet utan för Kamratskapet. Om snabb-domesticering av silverrävar som antyder att social förmåga, inte styrka, är viktigast även för människans överlevnad.
Man behöver inte köpa allt Bregman skriver men han har en enastående överblick. Han är lättläst, journalistiskt driven men ändå saklig. Det här blir en klassiker!
Christer
(kortversion av en recension på min hemsida. Se sanne.one/Christer_Sanne/Bregman.html. Opublicerad – frilansarens spelrum blir allt mindre. Men kanske är detta att publicera överspelat? Då blir ju texten ofta inlåst utom för en utvald grupp. Förslag, någon?)
Dagens stora miljönyhet!
2020-09-11
Regeringen (och stödpartierna) har beslutat om mer biobränslen i bensin och diesel. Det beskrivs som ”regeringens viktigaste styrmedel för att minska utsläppen av växthusgaser och nå Sveriges klimatmål”. Om det är sant är det förfärligt!
Vi har hört många stolta deklarationer om att följa Parisavtalet och bli allt miljövänligare. Då måste vi släppa ut mindre koldioxid i atmosfären. Men biobränslen släpper ut lika mycket koldioxid som fossila bränslen; några källor säger t o m mer eftersom de är komplicerade att tillverka. Och naturen skiljer inte på om koldioxidmolekylerna kommer från fossila eller biologiska källor; klimateffekten är densamma. Om vi inte har bättre styrmedel är vi verkligen illa ute.
Biobränslen kommer mest från skogen (om de nu inte görs av palmolja eller vete eller majs eller någon annan utmärkt mat) och sedan barnsben har vi fått höra att skogen både ger och tar. Först bränner vi den och sedan suger träden upp koldioxiden igen i ett evigt kretslopp. I princip är det rätt. Men tyvärr tar det kanske hundra år innan en nedhuggen skogsmark börjar ta tillbaka koldioxiden. Och vi har inte hundra år på oss att lösa klimatkrisen.
För övrigt finns det bättre sätt att minska utsläppen, t ex att köra mindre och/eller i en lämplig bil. Men häromdagen visade SVT att den tredje mest sålda bilen i Sverige är Volvo XC60 laddhybrid. Det är en SUV som väger 2,3 ton. Det är också den mest sålda klimatbonusbilen i landet tack vare att regeringen för en tid sedan lättade på kraven så att Volvos-suvarna kvalade in under utsläppsgränsen. Klimatbonusen kostar statskassan 124.000 kr per bil. Andra familjebilar har hälften så stora utsläpp i bensindrift.
Jag avundas inte Per Bolund som försökte försvara denna ordning i SVT. Frågan är hur länge Sverige ska låtsas göra något seriöst för klimatet. (https://www.svt.se/nyheter/inrikes/nya-bonusregler-gynnade-nastan-bara-volvo-suv-ar)
Christer
Arbetets tid för evigt?
2020-05-19
Idag är en helt vanlig dag men för precis 25 år sedan jag försvarade min avhandling på Nordplan. Den handlar om arbetstidsfrågans historia i Sverige: hur en idé förfaller och en utveckling går i stå. Och vi stampar fortfarande på samma fläck. ”Försvara” förresten: de som borde förklarat sig var ändå inte på plats.
I brant sammanfattning var 8-timmarsdagen en brännande fråga redan för hundra år sedan, 1918. Sverige stod på randen av en revolution så de styrande gav med sig den gången, åtminstone för de militanta industriarbetarna.
Sedan, när landet blev rikare, hyvlades arbetstiden av lite i taget. Under de gyllene åren efter andra världskriget sågs det som naturligt när det fanns löneutrymme. Ledighet är välfärd. På 70-talet kom vi ner till 40 veckotimmar. Men sedan var det stopp. De 8 timmarna var som huggna i sten; det var alltid lättare att förlänga semestern en vecka i taget. Partierna och facket fortsatte ändå att tala om kortare arbetstid. Målet var 6-timmarsdag (eller 30-timmarsvecka) vid sekelskiftet. Men luften hade gått ur rörelsen – särskilt LO – och 1989 slog en statlig utredning igen locket, till synes definitivt. Vi levde i ”Arbetets tid” så det fick avhandlingen heta.
Det är här jag blir kritisk. Min bondförnuftiga tanke har alltid varit att man jobbar för att tillgodose sina behov men sedan blir man lyckligare av att vara ledig. Martin Hägglund tolkar Marx just så i ”This Life”: vår verkliga rikedom är vår fritt tillgängliga tid. Keynes ser också fri tid som målet. Men jag lyckades aldrig slå fast varför det blev stopp. Vi blev ju bara rikare, då som nu. Idag är vi dubbelt som rika som när vi nådde 40 timmar (även om det är ojämnt fördelat) så varför inte 20 timmar idag?
Den statliga utredningen talar om att vi måste ha tillväxt (men det kunde vi haft med kortare arbetstid, bara lite långsammare). Tillväxten, sade man behövdes för att förse oss med alla de sociala tjänster som staten lovat oss (fast där biter man sig i svansen; det är inte en fråga om ekonomins omfång utan om skattesatser). Men det finns ingen fråga där de styrandes åsikt skiljer sig så mycket från folkets åsikter: 58 % är för 6-timmarsdag mot 17 % för riksdagsledamöterna.
Andra talar om konsumtionens förförelse – att vi fått smak på mycket mer och därför inte vill jobba mindre. Det är dock fel; de flesta säger i enkäter att de hellre vill ha kortare arbetstid än högre lön. Någon hört en facklig representant säga det?
En tredje förklaring – som naturligtvis inte rymdes i avhandlingen – är att vi som arbetande/konsumenter helt enkelt är redskap för kapitalets förmerande. ”Pawns” säger man på engelska: schackbönder, viljelösa brickor i någon annans spel.
Efter 25 år har vi nu både klimatkris och corona-pandemi. En bisats i avhandlingen handlar om att vi borde jobba mindre för att dämpa konsumtionen för att ”rädda världen”. Det har jag sedan dess tjatat om i otaliga föreläsningar och texter. Utan större framgång – idag vill man hellre tala om hur tekniken ska frälsa oss. Hur skulle kapitalet annars kunna förmera sig? Kortare arbetstid är inte på modet även om några av dem som jobbat hemifrån under pandemin vittnar om att de fått ett nytt perspektiv både på sitt arbetes värde och konsumtionens intighet. De starkaste signalerna är ändå att ekonomin ska sparkas igång så fort som möjligt. Staten öser pengar över företagen för att vi ska kunna köpa bilar och flyga ”efteråt”. Och jobba som alltid. Inte dela på jobben utan fullt ös mot stupet!
En skönare maj är välkommen!
Christer
Kommunistforskning?
2020-03-19
Det kostar pengar att forska. Men när löntagarfonderna slaktades på 90-talet fanns plötsligen pengar över och MISTRA – Stiftelsen för miljöstrategisk forskning – skapades och fick några miljarder och tio år att sätta sprätt på dem. 25 år senare har man faktiskt mer i kassan än när man började och finansierar ett brett spektrum av miljöforskning. Men vad är det för forskning man stöder? Vilken framtid berättar den om? Jenny Andersson och Erik Westholm ställer mycket kritiska frågor i boken ”Slaget om framtiden”.
De backar först ända till 60- och 70-talens framtidsstudier, internationellt och i Sverige. ”Tillväxtens gränser” från Romklubben blev en sensationell väckarklocka om att vi måste ändra kurs för att undvika ekologisk kollaps genom global överbefolkning och överkonsumtion. I Sverige bildades Sekretariatet för framtidsstudier. Det lyfts fram som föredömligt eftersom man demokratiskt ställde alternativ mot varandra och visade visa vilka vägval samhället stod inför – hur vi kunde ”välja framtid”.
Men omsorgen om planeten och miljön kom snabbt i konflikt med den ekonomiska tillväxten. Makthavarna sökte utvägar att medla – som Brundtlandkommissionen på 80-talet – utan större framgång. Perspektivet vreds från ett välfärdssamhälle till ett konkurrenssamhälle, där det blev viktigt att tävla mellan länder i teknikutveckling för att gynna tillväxten.
Det här, menar författarna, blev också Mistras melodi. Forskarna förväntades bli nyttiga och leverera lösningar som gynnade ”framsteget”. Det sades uttryckligen att de ska gå i ”ledband” mot gemensamma mål. ”Samverka” med näringsliv och myndigheter för att ”främja innovationer som ska säkerställa landets ställning som industrination”.
Det ger inte mycket plats för fri och ifrågasättande forskning. Samhällsvetenskap handlar ju ofta om aktörer och processer, makt och kunskapssyn, etik och moral. Men Mistras styrelseordförande säger rent ut att ”Den som vill syssla med kritisk forskning får gå någon annanstans”. En VD i ett stort skogsföretag är ännu mer oförblommerad: ”Hur mycket tillväxtforskning och hur mycket kommunistforskning blir det om vi har med samhällsvetare?”
Boken beskriver hur en framtidsstudie om skogen ”kapas” av skogsnäringen, t ex genom utformningen av forskningsprojekt och valet av forskare. På så vis definieras också vad som är ”relevant” kunskap medan andra perspektiv trycks undan som ”ovälkommen kunskap”. Jag brukar själv tala om ”cognitio non grata”. Mitt exempel, från ett helt annat håll, är att de flesta löntagare faktiskt säger att de hellre vill arbeta kortare tid än ha högre lön. Vem har hört talas om det i den politiska debatten?
Det här låter som en ganska nedslående utveckling, från djärvt ifrågasättande till slätkammad medhårsforskning. Kanske överdriver författarna lite. Johan Rockström och andra framstående svenska forskare har visat att de kan säga ifrån även om de får medel från Mistra. Det finns glapp i systemet och utrymme för kritiska tankar på institutioner, bland anslagsfördelare och redaktörer. På så vis har jag lyckats med att vara kritisk, även i tryck, hela livet och ändå lyfta lön varje månad. Och jag ser, med förtjusning, en hel generation kritiska forskare och utredare ute på myndigheter och verk som tjatar om att den politik de ålagts att sköta inte leder till de mål som riksdagen beslutat om. Det är lovande!
Giftig kunskap och en domesticerad demokrati
2020-02-02
Jag har fastnat för ett svartsynt citat av Richard Heinberg:
”När man väl förstår överbefolkningen, flyktingkrisen, resursförbrukningen, klimatförändringarna och krafterna bakom samhällets kollaps så kan man inte sluta förstå de sakerna, och varje tanke därefter kommer att färgas av det.”
Han kallar det ”giftig kunskap”. Jag tolkar det som att man blir märkt av sitt vetande och jag hör till de märkta. Jag brukar runda själva klimatfrågan – och se mer till vad den betyder i samhället – men två uppgifter om klimatet skrämmer mig:
Temperaturen stiger på land och vi tuggar om klimatmål hit och dit. Men hur många vet att haven hittills har absorberat 90 % av den instängda energin från solen? Vi lever alltså på lånad tid. När haven blir varmare ebbar den möjligheten ut och problemen hopas. Förstörda koraller är bara början.
Och mer: sedan 1960-talet – i min vuxna tid! – har skidsäsongen i Alperna krympt 38 dagar! Krisen är redan här. Följderna för turistnäringen är enorma. Samtidigt framträder de nakna intressena allt tydligare, som på klimatmötet i Madrid eller i brändernas Australien. Oljebolagen lobbar hårdare än någonsin mot energiomställningen.
Media har svårt att hantera giftig kunskap. ”Sommarfjärilar” skrev jag i höstas om deras fladdriga intresse för miljöfrågor. I DN bekräftar två journalister (Dopping/Ljunggren 20-01-18) att ”Medierna skildrar verkligheten på ett sätt som ska hålla vårt intresse uppe”… ”Det som är nytt, hittills okänt och uppseendeväckande prioriteras framför analys.”. Därför varvas larmrapporter med löften om nya tekniklösningar: el-flygplan och konstgjort kött och tusen andra idéer. Silicon Valley i kubik. Kul och fascinerande kan man tycka. Dopping/Ljunggren föreslår ”folkbildning” för att begripa medieflödet rätt men vem ska stå för den? Vem drar upp de långa linjerna?
När media och politiken vurmar för sådana här tekniklösningar anar jag också ett underliggande budskap att allt ska ordna sig och vi kan leva vidare som hittills. Inga uppoffringar vid horisonten; sådana ger inga röster.
Det tror jag inte på. Man kan räkna ut på baksidan av ett kuvert att det krävs något helt annat för halverade utsläpp på x år eller y procent mindre bilåkande. För det måste vi ”ställa om” till en mer sparsam livsstil med färre prylar, tätare boende, mindre resor osv. Vi borde tala mindre om att satsa och mer om att sansa oss inför framtiden.
Min favoritidé för omställning är att vi ska jobba mindre (för pengar) och ha mer fritid, för varandra, för våra älsklingsprojekt osv. Det vore inte ens en uppoffring utan en välfärdsvinst. Det löser inte alla problem men samtidigt är det naivt att tro att vi ska kunna jobba mer, producera mer och ändå bli hållbara.
Dagens politiska framtidsvisioner är inte heller upplyftande i perspektivet hållbar framtid. ”Demokrati-försvars-branschen” kallas idag en ström av böcker med titlar kring ”How Will Capitalism/Democracy End/Die?”. Lars Anell beskriver några i en läsvärd essä (länk nedan). Att Trump redan tagit ödesdigra steg mot att avskaffa det demokratiska statsskicket i USA har vi hört förr (och Polen och Ungern går i samma riktning). En annan aspekt av demokratin handlar om företagsintressena. I Washington har de länge styrt men nu har det tagit skamlösa proportioner. Även i det neoliberala Europa: ”Allt tyder på att kapitalismen trivs och frodas i samvaro med en domesticerad demokrati.” skriver Anell, så länge den går i företagens ledband. ”Förr existerade marknaden inom en demokratiskt organiserad social och ekonomisk kontext. Nu är stater lokaliserade i marknader som de inte har makt att kontrollera.” Staten har blivit ”marknadskonform” menar Angela Merkel. Det anmärkningsvärda är att besluten som lett till detta och till de växande ekonomiska klyftorna har skett i demokratisk ordning. Väljarna i den framgångsrika medelklassen med goda löner och trygga jobb tycks inte missnöjda med denna ordning (och bryr sig inte mycket om vad som händer på samhällets botten).
Men då blir inte mycket gjort åt klimatkrisen. Den domesticerade demokratins uppgift är att upprätthålla den gällande ordningen, inte att lösa våra överskuggande problem. Vi behöver fatta obekväma demokratiska beslut om en omställning men vad vi ser är ett politiskt käbbel helt oberört av den giftiga kunskapen.
https://www.dagensarena.se/essa/ta-inte-demokratin-given/