Jag minns hur vi släppte blicken från tavlorna på sommarutställningen i Sörmland och kollade varandra:
– Christer eller?

– Och du är Birger?

– Grattis till din bok! Jag brukar ge bort den istället för blommor när jag är bortbjuden.

Detta (för mig) smickrande första möte med Birger Schlaug var på 00-talet då man ännu kunde tro på en förändring till det bättre. Nu har Birger gjort vad han kallar en slutplädering, ”Vad ska vi ha samhället till?”. Det väcker tankar. Men efter 100 sidor antecknar jag i kanten: när kommer svaren?

Birger Schlaug är ju en välbekant person: mångårigt språkrör för Miljöpartiet, programledare i TV, romanförfattare och en mycket energisk debattör. Han har god insyn och stor erfarenhet av det politiska skeendet. Boken vilar på föredrag och redan publicerade texter eftersom han bloggar sedan tio år. Och han kan kommentera politiken fritt sedan han – som han berättar – ombads lämna det parti han tjänat så länge. Han är inte heller nådig mot sitt gamla parti och citerar bl a några bisarra uttalanden av Per Bolund.

Schlaug har mycket vettig kritik. Han stormar mot ohämmad globalisering och privatisering av infrastruktur och vård och omsorg. Anonyma kapitalintressen på andra sidan jordklotet ska inte äga våra elnät och sjukhus. Elnät är naturliga monopol (liksom vatten och avlopp och postutdelning vill jag tillägga) och bör stanna i samhällets regi. Apoteksreformen var också ett misstag. Han protesterar mot vinster i skolan och läkemedelsindustrin (särskilt när det offentliga betalat forskningen) och banker som skapar pengar (och tar vinsten av det) medan bostäder blir investeringsobjekt. Han går särskilt hårt åt det ensidiga tillväxttänkandet och arbetslinjen – lika omhuldad av socialdemokrater och borgerliga. Han upprörs över den militära upprustningen, alltmer intima NATO-kopplingar och EUs växande beslutsramar. Osv. Man har hört det förut men här är det spetsat med fakta och anekdoter. Och citat av Elin Wägner som är husgudinnan.

Mycket av detta stammar, menar Schlaug, från en ”oblodig statskupp i det tysta” på 80-talet som avskaffade kapitalregleringar och gav bankerna fria händer, sänkte skatter och knöt kronan till EUs valuta. Dessutom avskaffandet, lite senare, av en rad skatter (förmögenhet, arv, fastigheter) som gjort Sverige till ett skatteparadis. Lägg till New Public Management: att förvaltningar och myndigheter måste ”leka butik” (efter Bengt Göransson) genom att köpa och sälja tjänster.

Det här, säger Schlaug, reducerar oss från medborgare till kuggar i en värld där allt handlar om ekonomi och Tillväxt blivit en orubblig överideologi. För visst är det orimligt att Riksdagen har lagstiftat om att klimatåtgärder inte får påverka tillväxten negativt!

Men efter 300 sidor är jag fortfarande brydd. Schlaug efterlyser en ”socialekologisk blandekonomi med medborgarperspektiv”. Det säger inte mig så mycket. För vad ska vi ha det samhället till? Eller ”vad ska vi ha livet till?” som länge var arbetsnamnet för boken.

Jag tänker på hållbarhet. Det handlade först om jorden och naturen. När de med ekonomiska intressen tyckte att det tjatades för mycket om ekologi myntades ”ekonomisk hållbarhet”. Ofta menades fortsatt stabil tillväxt; man krävde något slags balans. Snart nog kom ett tredje ben in i politik och tjänstemannatugget: social hållbarhet. Men vad är det? Jag letade och fann bara snömos. Samtidigt förstod jag att människor i gemen bär på livsritningar som de vill leva upp till. Man talar lite nedlåtande om ”villa, Volvo och vovve” men jag menar att människors viktigaste mål gäller livsmönster som familjebildning och bosättning. Inte att bli rik även om politiken mest handlar om att maxa ekonomin. Det är ju inte ”vad man har livet till” (utom några hajar på Wall Street)!

Men det saknas ett samlande begrepp för detta det viktigaste! Schlaug, som är inskolad till att se politiskt på världen, betonar att människan är flerdimensionell: biologisk, kulturell, social. Samtidigt beskriver han henne som en kugge, något av ett offer, ”marinerad” med en konsumistisk livsstilspropaganda idag. Jag väljer att tro att de mångsidiga livsritningarna överlevt och att kalla det social hållbarhet, som pendang till ekologisk hållbarhet. Båda sträcker sig ju över generationer. I antologin ”Att svära i kyrkan” utvecklar jag detta i en ”hållbarhetslök” med detta sociala som mål innerst. Sedan ekonomin, dock inte som mål utan medel, och ytterst ekologin som sätter villkoren. Ingen målkonflikt utan tre lager för respektive mål, medel och villkor. Och människor som aktörer, subjekt, medan Schlaugs formel mer gör dem till objekt i politiken.

På samma sätt bär nationer på självbilder som de försöker leva upp till: vad vi tror på och vilka vi vill vara. Det är inte ofta man ser en sådan sammanhållen politisk helhetsbild. Kanske är kungens trontal till riksdagen ett bra exempel. Det är social hållbarhet på nationell nivå (som också kan vara ren krishantering). Och det är kanske ”vad vi ska ha samhället till”: att vårda den sociala hållbarheten (fast man får se upp med ovälkomna livsmönster!).

”Liberal” är också en favoritterm – liberalism som frihet för människor men inte frihet för kapital. Schlaug ser det som en position mellan statlig klåfingrighet och kapitalistisk girighet. Kanske är det ändå en lite bedagad position. Den hade större giltighet när vi t ex hade en monolitisk vårdapparat. Och Storebror Staten tycktes spionera på oss. Idag är det snarare privata teknikföretag som samlar och säljer data om oss. Många frågar efter en kraftfullare stat för att ställa saker tillrätta. Men staten har retirerat från sin gamla roll – kan ”frihet under ansvar” verkligen skapa ett hållbart skogsbruk? – när den inte rentav lierat sig med kapitalet.

Schlaug efterlyser gång på gång omställning och systemkritik men hittar mest svek och undfallenhet. Varför är det så svårt att gå i hans riktning? Varför har det enda parti som stått för de kloka förslagen inte blivit störst? Kanske kunde han ha varit lite tydligare men han pekar aldrig ut kapitalismen – eller för den delen makthungriga sossar – på frågan vad som står i vägen. Som gammal politikerräv betonar han att politiken alltid har två sidor. Opinionsbildning måste alltid vara med. Det är ett slags finrum för visionerna men alla har ju inte samma visioner. Den andra sidan är det politiska hantverket där man ska mangla fram lösningar ihop med andra som kanske har andra åsikter och mål.

Vågar man då ha något hopp? Schlaug talar om att det är ”osannolikt” att det ska gå väl. Jag har också blivit allt oroligare allteftersom vi passerar alla brytpunkter där utsläppskurvorna borde ha vänt ner. Den resterande koldioxidbudgeten krymper. Företag jorden runt har hoppat på hållbarhetståget verbalt men det är inte särskilt trovärdigt. Möjlighetsfönstret kanske inte är stängt men det är väldigt litet. Men Schlaug svänger som en pendel: det finns inget hopp men vi måste ändå hoppas. För vad är alternativen?

Jag tänker på den nyligen bortgångne Gunnar Adler Karlssons eftermäle. Han såg tidigt att det barkade fel med försörjningen för miljarder människor. Det fick honom att lägga fram allt mer desperata förslag. Upplyst despoti?

Schlaug är alldeles för mycket demokrat för att landa där. Han åkallar Elin Wägner och jämför med ”kvinnosakskvinnorna”. Deras kamp hade dåliga odds men de gav inte upp. Han tvivlar ändå, om det meningsfulla i att fortsätta att skriva, debattera, försöka övertala och jag förstår honom. Vi kan båda fråga oss ”varför jag skriver detta?” Gör det världen bättre? Å andra sidan: kan man låta bli? Vad är det för hållning? Den här boken har väckt många tankar. Nu är det jag som säger:

– Grattis till boken, Birger! Låt den inte bli sista ordet!

Jag minns hur vi släppte blicken från tavlorna på sommarutställningen i Sörmland och kollade varandra:
– Christer eller?

– Och du är Birger?

– Grattis till din bok! Jag brukar ge bort den istället för blommor när jag är bortbjuden.

Detta (för mig) smickrande första möte med Birger Schlaug var på 00-talet då man ännu kunde tro på en förändring till det bättre. Nu har Birger gjort vad han kallar en slutplädering, ”Vad ska vi ha samhället till?”. Det väcker tankar. Men efter 100 sidor antecknar jag i kanten: när kommer svaren?

Birger Schlaug är ju en välbekant person: mångårigt språkrör för Miljöpartiet, programledare i TV, romanförfattare och en mycket energisk debattör. Han har god insyn och stor erfarenhet av det politiska skeendet. Boken vilar på föredrag och redan publicerade texter eftersom han bloggar sedan tio år. Och han kan kommentera politiken fritt sedan han – som han berättar – ombads lämna det parti han tjänat så länge. Han är inte heller nådig mot sitt gamla parti och citerar bl a några bisarra uttalanden av Per Bolund.

Schlaug har mycket vettig kritik. Han stormar mot ohämmad globalisering och privatisering av infrastruktur och vård och omsorg. Anonyma kapitalintressen på andra sidan jordklotet ska inte äga våra elnät och sjukhus. Elnät är naturliga monopol (liksom vatten och avlopp och postutdelning vill jag tillägga) och bör stanna i samhällets regi. Apoteksreformen var också ett misstag. Han protesterar mot vinster i skolan och läkemedelsindustrin (särskilt när det offentliga betalat forskningen) och banker som skapar pengar (och tar vinsten av det) medan bostäder blir investeringsobjekt. Han går särskilt hårt åt det ensidiga tillväxttänkandet och arbetslinjen – lika omhuldad av socialdemokrater och borgerliga. Han upprörs över den militära upprustningen, alltmer intima NATO-kopplingar och EUs växande beslutsramar. Osv. Man har hört det förut men här är det spetsat med fakta och anekdoter. Och citat av Elin Wägner som är husgudinnan.

Mycket av detta stammar, menar Schlaug, från en ”oblodig statskupp i det tysta” på 80-talet som avskaffade kapitalregleringar och gav bankerna fria händer, sänkte skatter och knöt kronan till EUs valuta. Dessutom avskaffandet, lite senare, av en rad skatter (förmögenhet, arv, fastigheter) som gjort Sverige till ett skatteparadis. Lägg till New Public Management: att förvaltningar och myndigheter måste ”leka butik” (efter Bengt Göransson) genom att köpa och sälja tjänster.

Det här, säger Schlaug, reducerar oss från medborgare till kuggar i en värld där allt handlar om ekonomi och Tillväxt blivit en orubblig överideologi. För visst är det orimligt att Riksdagen har lagstiftat om att klimatåtgärder inte får påverka tillväxten negativt!

Men efter 300 sidor är jag fortfarande brydd. Schlaug efterlyser en ”socialekologisk blandekonomi med medborgarperspektiv”. Det säger inte mig så mycket. För vad ska vi ha det samhället till? Eller ”vad ska vi ha livet till?” som länge var arbetsnamnet för boken.

Jag tänker på hållbarhet. Det handlade först om jorden och naturen. När de med ekonomiska intressen tyckte att det tjatades för mycket om ekologi myntades ”ekonomisk hållbarhet”. Ofta menades fortsatt stabil tillväxt; man krävde något slags balans. Snart nog kom ett tredje ben in i politik och tjänstemannatugget: social hållbarhet. Men vad är det? Jag letade och fann bara snömos. Samtidigt förstod jag att människor i gemen bär på livsritningar som de vill leva upp till. Man talar lite nedlåtande om ”villa, Volvo och vovve” men jag menar att människors viktigaste mål gäller livsmönster som familjebildning och bosättning. Inte att bli rik även om politiken mest handlar om att maxa ekonomin. Det är ju inte ”vad man har livet till” (utom några hajar på Wall Street)!

Men det saknas ett samlande begrepp för detta det viktigaste! Schlaug, som är inskolad till att se politiskt på världen, betonar att människan är flerdimensionell: biologisk, kulturell, social. Samtidigt beskriver han henne som en kugge, något av ett offer, ”marinerad” med en konsumistisk livsstilspropaganda idag. Jag väljer att tro att de mångsidiga livsritningarna överlevt och att kalla det social hållbarhet, som pendang till ekologisk hållbarhet. Båda sträcker sig ju över generationer. I antologin ”Att svära i kyrkan” utvecklar jag detta i en ”hållbarhetslök” med detta sociala som mål innerst. Sedan ekonomin, dock inte som mål utan medel, och ytterst ekologin som sätter villkoren. Ingen målkonflikt utan tre lager för respektive mål, medel och villkor. Och människor som aktörer, subjekt, medan Schlaugs formel mer gör dem till objekt i politiken.

På samma sätt bär nationer på självbilder som de försöker leva upp till: vad vi tror på och vilka vi vill vara. Det är inte ofta man ser en sådan sammanhållen politisk helhetsbild. Kanske är kungens trontal till riksdagen ett bra exempel. Det är social hållbarhet på nationell nivå (som också kan vara ren krishantering). Och det är kanske ”vad vi ska ha samhället till”: att vårda den sociala hållbarheten (fast man får se upp med ovälkomna livsmönster!).

”Liberal” är också en favoritterm – liberalism som frihet för människor men inte frihet för kapital. Schlaug ser det som en position mellan statlig klåfingrighet och kapitalistisk girighet. Kanske är det ändå en lite bedagad position. Den hade större giltighet när vi t ex hade en monolitisk vårdapparat. Och Storebror Staten tycktes spionera på oss. Idag är det snarare privata teknikföretag som samlar och säljer data om oss. Många frågar efter en kraftfullare stat för att ställa saker tillrätta. Men staten har retirerat från sin gamla roll – kan ”frihet under ansvar” verkligen skapa ett hållbart skogsbruk? – när den inte rentav lierat sig med kapitalet.

Schlaug efterlyser gång på gång omställning och systemkritik men hittar mest svek och undfallenhet. Varför är det så svårt att gå i hans riktning? Varför har det enda parti som stått för de kloka förslagen inte blivit störst? Kanske kunde han ha varit lite tydligare men han pekar aldrig ut kapitalismen – eller för den delen makthungriga sossar – på frågan vad som står i vägen. Som gammal politikerräv betonar han att politiken alltid har två sidor. Opinionsbildning måste alltid vara med. Det är ett slags finrum för visionerna men alla har ju inte samma visioner. Den andra sidan är det politiska hantverket där man ska mangla fram lösningar ihop med andra som kanske har andra åsikter och mål.

Vågar man då ha något hopp? Schlaug talar om att det är ”osannolikt” att det ska gå väl. Jag har också blivit allt oroligare allteftersom vi passerar alla brytpunkter där utsläppskurvorna borde ha vänt ner. Den resterande koldioxidbudgeten krymper. Företag jorden runt har hoppat på hållbarhetståget verbalt men det är inte särskilt trovärdigt. Möjlighetsfönstret kanske inte är stängt men det är väldigt litet. Men Schlaug svänger som en pendel: det finns inget hopp men vi måste ändå hoppas. För vad är alternativen?

Jag tänker på den nyligen bortgångne Gunnar Adler Karlssons eftermäle. Han såg tidigt att det barkade fel med försörjningen för miljarder människor. Det fick honom att lägga fram allt mer desperata förslag. Upplyst despoti?

Schlaug är alldeles för mycket demokrat för att landa där. Han åkallar Elin Wägner och jämför med ”kvinnosakskvinnorna”. Deras kamp hade dåliga odds men de gav inte upp. Han tvivlar ändå, om det meningsfulla i att fortsätta att skriva, debattera, försöka övertala och jag förstår honom. Vi kan båda fråga oss ”varför jag skriver detta?” Gör det världen bättre? Å andra sidan: kan man låta bli? Vad är det för hållning? Den här boken har väckt många tankar. Nu är det jag som säger:

– Grattis till boken, Birger! Låt den inte bli sista ordet!