[Onsdag/2017-11-15/ ] idag hålls en ”nationell verkstad för hållbara livsstilar” i Umeå. Men vad är en hållbar livsstil? Frågar man arrangörerna – där Naturvårdsverket ingår – så ska den handla om det globala målet 12, ”Hållbar konsumtion och produktion”. Vad innebär det? Och är livsstil verkligen bara konsumtion?
De globala målen för hållbar utveckling är – för att citera UNDPs hemsida – sjutton ”fantastiska saker som världens ledare har förbundit sig att uppnå till år 2030”. Här finns ungefär samma mål som de tidigare s k Milleniemålen: att avskaffa fattigdomen och hungern, att erbjuda hälsa och utbildning för alla osv. De är självklara mål för allt bistånd som utgått de senaste 50 åren. Eftersom över 1300 miljoner människor fortfarande är extremt fattiga och 800 miljoner lider av kronisk hunger så är vi långtifrån där.
Resten av målen tar upp andra aspekter av utveckling: klimat, ekosystem, jämlikhet och jämställdhet osv. Men eftersom de målen ska tillfredsställa alla länders önskemål blir de ofta väldigt vagt formulerade. För mål 12 används begrepp som ”att hantera … bättre, att främja …, att uppmuntra…. Och man vill ”säkerställa att alla är medvetna om vad som behövs för att leva i harmoni med naturen”.
Det är pinsamt tydligt, här och för flera andra mål, hur man tassat kring de stora avgörande frågorna och duckar för att ställa några konkreta krav som någon kan ha någon invändning emot.
Det är inte heller svårt att förstå att ”världens ledare har förbundit sig” till de globala målen när dessa t ex talar om vikten av ekonomisk tillväxt.
Det skorrar illa för tillväxten i de rika länderna har ju inte alls utplånat fattigdomen i världen, den har framför allt skapat en hyperkonsumtion för de mest gynnade. Och ju mer vi producerar och konsumerar, desto längre kommer vi från en hållbar värld. Vår konsumtion i Sverige är så stor att det skulle krävas 4,2 jordklots resurser om alla skulle ha lika mycket. För några år sedan var det ”bara” 3,7 så vår utveckling går bakåt.
De globala målen ligger också ljusår ifrån forskarnas bild av vad som behövs. Johan Rockström och hans kolleger använder ju ett helt annat språk. För dem handlar det om vad vi kan tillåta oss att göra: hur mycket vi har kvar att bränna av de fossila förråden innan Parisavtalet – en annan haussad pappersprodukt i det globala samfundet – definitivt har havererat. Alla som följer detta vet att det är inte mycket kvar. Fortsätter vi som nu – och ingen talar för något annat – så hamnar vi snarare i +3° än avtalets 2° eller helst 1,5°. Forskarna har stakat ut gränser men de globala målen säger inte ett ord om vilka tvingande regler som borde gälla för företag och människor för att nå Parisavtalets mål eller de globala målen.
Här är två skilda världar med en djup klyfta mellan politisk retorik och forskningen. Det är ju inte världens eller Sveriges ekonomi som behöver växa. Det är de fattiga, de utan hem och vatten och toaletter och skola och sjukvård som måste få chansen att konsumera mer. Men då måste vi andra, som har vad vi behöver, hålla igen eftersom jordens resurser är begränsade.
Måste inte en ”verkstad för hållbara livsstilar” förhålla sig till detta: hur man ska banta från 4,2-livsstilen? Mål 12 skrapar bara på ytan. Det kommer aldrig att räcka. Vi behöver en annan livsstil som sätter gränser ska för hur vi reser, äter, bor osv. och samtidigt visar på andra positiva möjligheter.
Nu talar nästan varje parti om att ”satsa på miljön”. Löfven talar stolt om ”den största klimat och miljöbudgeten i svensk historia”. Fi vill t o m ”storsatsa” genom att plussa på 10 miljarder. Och så vidare. Jag är rädd att de är helt fel ute. Sverige blir inte hållbart med mer cykelbanor eller laddstolpar eller upprustade spår eller ens en mesig flygskatt. Vi kan inte satsa oss till en hållbar utveckling, vi måste sansa oss. Och den första livsstilsförändringen borde vara att se över hur mycket vi arbetar.
Det finns två skäl. För det första tycks väldigt många längta efter en lugnare livsstil med mer fri tid. Vi har trots allt, i genomsnitt, blivit dubbelt så rika sedan vi införde 40-timmarsveckan tack vare att produktiviteten varje år ökar med sådär 2 procent. Vi producerar 2 procent mer med samma arbetsinsats. Och lönerna stiger så att människor kan efterfråga allt som produceras: resa längre, äta mer kött och köpa tyngre bilar och större hus.
För det andra har vi ett val mellan guld och gröna skogar eftersom denna resurskrävande livsstil också ger mer utsläpp. Smart teknik kan dämpa den i någon mån men inte tillräckligt för att minska utsläppen totalt. Vill vi ha en renare värld borde vi minska arbetet i takt med den ökade avkastningen. Man kan se det som en rulltrappa som drar oss uppåt genom den ökade produktiviteten. Den ska vi ta vara på. Men samtidigt måste vi kliva nerför rulltrappan genom att förkorta arbetstiden i samma takt för att inte hamna ännu högre upp i det heta klimatet.
Så mer fri tid betyder inte bara en mer tillfredsställande livsstil. Det kan också betyda ett hållbarare samhälle. Många talar idag om att samhället behöver en ny berättelse som ersätter den gamla utslitna om Sverige som välfärdsland. Mer fri tid och en mindre materiell livsstil kan vara en bra utgångspunkt för en sådan ny berättelse. Det borde en ”nationell verkstad om hållbara livsstilar” handla om.
