Frimärken, går det lika bra som Yugioh-kort? Nja – man behöver ju kompisar att samla med också. Till slut hittade de kreativa barnen en egen lösning. Christer Sanne skriver på Läsarnas om att hitta alternativ till leksaksbranschens senaste påfund.

Christer Sanne 

Jag avskyr barns önskelistor till jul och födelsedagar eftersom de bara avspeglar leksaks- och nöjesbranschens senaste påfund. Jag gör allt för att hitta på något annat. Ibland blir det bra, ibland inte. Helst skulle jag ju ge tid och kärlek men det är svårt att paketera.

Nu gäller Yugioh-kort – en efterföljare till Pokemon, ett slags action-spelkort med fantasifigurer. Korten går att spela med men inget barn jag känner har lyckats förklara reglerna. Barnen spelar ändå och klarar det, har jag förstått, tack vare en genial specialklausul som säger att när något är obegripligt – för korten är på engelska – räknas inte det kortet. Tänk om vuxna kunde gå runt problem lika lätt!

Korten bär man, under några år, alltid med sig, diskuterar livligt på rasterna, värderar och byter. Precis som alla barn gjort med sina kort ända sedan det låg fotbollspelare och filmstjärnor i tablettaskarna på 40-talet.

Eller sedan man samlade frimärken. För det är inte så stor skillnad. Yugioh-korten är häftigare medan frimärken är mer lärorika. Men korten är helt kommersiella – och dyra! Frimärkena var åtminstone till att börja med en restprodukt som man plockade från brev.

Så lärde jag mig redan som barn att bedöma brev, efter frimärkena. Den blicken har jag fortfarande kvar och smarta avsändare som söker uppmärksamhet förstår värdet av frimärken framför frankeringsmaskiner.

Frimärken kan också vara fascinerande konstverk i dockskåpsformat. Tyvärr har profitintresset tagit över Postens utgivning vilket är avtändande. Det förstärks av en del bisarra utgåvor, som bottennappet för några år sedan med Disney-inspirerade bananer.

Profitintresset har också lett till att antalet nya frimärken fördubblas vart 20 år vilket är absurt i epostens tid.

Och alldeles för många har valörer som inte är aktuella för brev inom Sverige. I stället väntas samlare köpa Postens samlarutgåvor för nästan 700 kronor per år. Löjligt nog får man då frimärkena uppsatta på färdiga ark att bara sätta in i pärmen. Vad blev det då av samlandet?

Mot alla odds försökte jag ändå att introducera frimärken till barnbarnet. Han ordnade och strukturerade först på alla ledder och med stort intresse, precis som han gjorde med Pokemon och Yugioh. Men i längden var det förstås dömt att misslyckas:

– Jo, det är nog roligt med frimärken men du förstår, morfar, att ingen annan håller på med det …

Morfar förstod. Och tröstar sig med hur konstruktivt barn ändå kan möta kommersialiseringen. Nu har kompisarna ritat sin egen action-kortlek. Rektor, lärarna och klasskamrater avbildas med stor fantasi och inlevelse som figurer:

– Det blev så dyrt annars.

Frimärken, går det lika bra som Yugioh-kort? Nja – man behöver ju kompisar att samla med också. Till slut hittade de kreativa barnen en egen lösning. Christer Sanne skriver på Läsarnas om att hitta alternativ till leksaksbranschens senaste påfund.

Christer Sanne 

Jag avskyr barns önskelistor till jul och födelsedagar eftersom de bara avspeglar leksaks- och nöjesbranschens senaste påfund. Jag gör allt för att hitta på något annat. Ibland blir det bra, ibland inte. Helst skulle jag ju ge tid och kärlek men det är svårt att paketera.

Nu gäller Yugioh-kort – en efterföljare till Pokemon, ett slags action-spelkort med fantasifigurer. Korten går att spela med men inget barn jag känner har lyckats förklara reglerna. Barnen spelar ändå och klarar det, har jag förstått, tack vare en genial specialklausul som säger att när något är obegripligt – för korten är på engelska – räknas inte det kortet. Tänk om vuxna kunde gå runt problem lika lätt!

Korten bär man, under några år, alltid med sig, diskuterar livligt på rasterna, värderar och byter. Precis som alla barn gjort med sina kort ända sedan det låg fotbollspelare och filmstjärnor i tablettaskarna på 40-talet.

Eller sedan man samlade frimärken. För det är inte så stor skillnad. Yugioh-korten är häftigare medan frimärken är mer lärorika. Men korten är helt kommersiella – och dyra! Frimärkena var åtminstone till att börja med en restprodukt som man plockade från brev.

Så lärde jag mig redan som barn att bedöma brev, efter frimärkena. Den blicken har jag fortfarande kvar och smarta avsändare som söker uppmärksamhet förstår värdet av frimärken framför frankeringsmaskiner.

Frimärken kan också vara fascinerande konstverk i dockskåpsformat. Tyvärr har profitintresset tagit över Postens utgivning vilket är avtändande. Det förstärks av en del bisarra utgåvor, som bottennappet för några år sedan med Disney-inspirerade bananer.

Profitintresset har också lett till att antalet nya frimärken fördubblas vart 20 år vilket är absurt i epostens tid.

Och alldeles för många har valörer som inte är aktuella för brev inom Sverige. I stället väntas samlare köpa Postens samlarutgåvor för nästan 700 kronor per år. Löjligt nog får man då frimärkena uppsatta på färdiga ark att bara sätta in i pärmen. Vad blev det då av samlandet?

Mot alla odds försökte jag ändå att introducera frimärken till barnbarnet. Han ordnade och strukturerade först på alla ledder och med stort intresse, precis som han gjorde med Pokemon och Yugioh. Men i längden var det förstås dömt att misslyckas:

– Jo, det är nog roligt med frimärken men du förstår, morfar, att ingen annan håller på med det …

Morfar förstod. Och tröstar sig med hur konstruktivt barn ändå kan möta kommersialiseringen. Nu har kompisarna ritat sin egen action-kortlek. Rektor, lärarna och klasskamrater avbildas med stor fantasi och inlevelse som figurer:

– Det blev så dyrt annars.