Inte hopplös

I veckan som gick skrev jag ett rundbrev som samlade ihop alla mina dystra tankar om framtiden. Gun-Britt Sundström hade samma slags tankar i Söndagsintervjun och det har med rätta uppmärksammats. Idag skriver Björn Wiman en mycket tänkvärd krönika i DN om att vi ändå måste hysa hopp. Men inte med några "hurtiga slogans". Han citerar Vaclav Havel om att "hopp inte är detsamma som optimism … utan förvissningen om att något är betydelsefullt, oberoende av hur det slutar". Lars Svendsen hade ungefär samma budskap i sitt Sommarprogram i somras. Jag fick också flera kommenterar på mitt rundbrev om att vi (och jag) måste fortsätta att kämpa för en bättre framtid.

Men den fråga jag ständigt brottas med är om ska man peka ut "fossilbaroner" eller fega politiker (som Staffan Laestadius i samma DN) som skyldiga. Eller om man ska vända blicken mot oss själva som inte vill ge upp vår bekvämlighet och lyxiga konsumtion? Och väljer de politiker som snarare "lovar guld än gröna skogar" (för att vända på en gammal slogan från Miljöpartiet)?

Jag skrev för mycket länge sedan en bok kallad "Hur mycket arbete behövs?" där jag räknar ut att vi kan öka vår levnadsstandard men ändå skära ner arbetstiden till 30 timmar i veckan. Redan för 25 år sedan, vid sekelskiftet 2000, tack vare en ökad produktivitet! Ingen har sagt att jag räknade fel. Däremot ansåg särskilt ekonomer och politiker att frågan var knasig och obegriplig. Jag såg ett hopp om en bättre framtid. Det gör jag fortfarande: vi skulle kunna unna oss mer fritid och samtidigt rädda miljön. Det är mitt hopp som jag tjatat om sedan dess.