Luttrade
världsförbättrare brukar säga att världen troligen går under innan kapitalismen
gör det. Därför blir jag nyfiken på Ulrike Hermanns "Kapitalismens
slut" som lär ha slagit stort i Tyskland. Och hon skriver rappt, i korta
meningar laddade med djärva påståenden. Tyvärr blir jag ändå lite besviken.
Sakligt sett har hon
helt rätt, i mina ögon. Min tyske vän sade genast att "hon säger precis
det som du alltid har sagt": så här kan vi inte hålla på med ständig
tillväxt – vi måste ändra livsstil eftersom vi lever på en ändlig planet.
Bokens underrubrik är "Myten om en grön tillväxt" och hon gör rent
hus med en rad tekniska och ekonomiska hugskott: att fånga in koldioxiden är
hopplöst, glöm kärnkraften, sol och vind är opålitliga, det blir för dyrt att
lagra elen eller att hämta "öken-el" från Sahara, skogen räcker inte,
cement måste ge koldioxid, det blir ont om metaller för omställningen. Framför
allt betonar hon rekyleffekten: att alla tekniska framsteg för att
effektivisera leder i längden bara till att vi använder mer resurser. Det är
ett obehagligt faktum. Därför väljer de flesta att blunda för det. Jag brukar
tala om att jaga sin egen svans i miljöpolitiken.
Detta beskriver hon
med eftertryck och det är bokens största förtjänst: Tyskland kan inte få
tillräckligt med energi till en rimlig kostnad och måste därför skruva ner sin
ekonomi. Rejält. Inkomsterna måste ner kraftigt och arbetstiden kanske
halveras. Det blir inte mycket bilar och nästan inget flyg, knappast några nya
bostäder, en bantad kemiindustri, magert med biffar osv. Det är en "överlevnadsekonomi"
efter mönster av Storbritannien som klarade andra världskriget med en radikal
ransonering. Då föreskrev staten vad som skulle tillverkas och fördelade
resurser och arbetskraft. Engelsmännen fogade sig inte bara, de gillade
systemet. Och det hade många positiva effekter. För första gången kunde alla
äta sig mätta. Hälsoläget blev bättre. En känsla av gemenskap uppstod och
bäddade för den välfärdsstat som skapades efter kriget.
Men
"kapitalismens slut"? Som forskare och debattör har jag svårt för
Hermanns många lösa begrepp och lättvindiga förklaringar.
"Kapitalism" blir något slags gudaväsen som skänker välstånd. Om
hungersnöden i Norden på 1860-talet påstår hon t ex att "kapitalismen
övervann svälten". Å andra sidan sägs kaos vänta, obönhörligen, om
tillväxten uteblir (och man försummat guden?). Men det finns många länder utan
tillväxt som inte klappat ihop. Här glappar det. Liksom när hon ska förklara
kapitalismens uppkomst men ägnar sig åt den industriella revolutionen: hur
fiffiga spinnare snickrade revolutionerande textilmaskiner ("med
fickknivar") och James Watt mekade med sin ångmaskin på Adam Smith's universitet. Varför då inte ge tekniken erkännande?
Hon lyfter fram hur Marx och Engels häpnade och beundrade
"produktivkrafternas utveckling". Senare har ju staten, snarare än
kapitalet, varit avgörande för både internet och solpaneler och vaccin. Och
svälten kom vi undan tack vare nya brukningsmetoder och bättre utsäde. Kapitalet
kom in senare och är ingen magisk kraft.
Kapitalismen tog inte
heller slut i Storbritannien. Däremot delades villkoren på den tiden lika för
alla. George Orwell sade profetiskt att "En lady i en Rolls Royce gör lika
stor skada på britternas kampvilja som tyskarnas bombplan".
Jag uppskattar ändå
Hermanns djärvhet att tala klarspråk. En "överlevnadsekonomi" är inte
politiskt genomförbar idag menar hon. Jag tänker att en bitter
ransoneringsmedicin kräver ett samförstånd mellan ledare och ledda. Någon
politiker – Jens Stoltenberg? – har sagt att "vi kan lösa klimatfrågan
idag men då vet vi inte hur vi ska bli omvalda imorgon". Så var är den
ledare som går före? 2000-talets Churchill som vågar tala om "blod, svett
och tårar" för en bättre framtid?