Inget klimat för klimatet!

Planeten körs i botten och ingen lyfter ett finger för att sätta stopp. Politikerna duckar och folk fortsätter att leva som om inga gränser fanns. Det är oerhört nedslående. Vi släpper ut mer växthusgaser än någonsin. Jorden blir bara varmare; vi har redan nått vad som kallas målet men egentligen är ett tak på 1,5 grader och skulle gälla vid nästa sekelskifte. Allt fler drabbas av "naturkatastrofer" som inte är naturliga utan förvärrats av utsläppen.

Jag är mycket pessimistisk, liksom så många andra (t ex Gun-Britt Sundström i P1 Söndagsintervjun 23 november) Jag begriper inte varför man ska fästa sig vid EUs sifferexercis för utsläpp med procenttal och årtal – den följs ju aldrig av några konkreta åtgärder för hur målen ska nås. Visar de sig svåra att nå ändrar man dem bara (vilket även KD vill nu). Ekonomisk tillväxt är på modet hos alla våra svenska partiledare, om än med lite olika motiv: Svantesson för att "vi måste bli rikare", Dadgostar för välfärdens skull, Amanda Lind: "jag är inte tillväxtfientlig" osv. Ändå vet de – och vi – att tillväxt alltid kräver mer naturresurser och drabbar miljön.

"Klimatet för klimatet" är alltså uselt. Det har vi tröttnat på. Idag ska man unna sig och visa upp sig. Resandet blommar upp igen efter pandemin och "flygskam" anses löjligt. Media söker nya fräscha klickvänliga ämnen och svartlistar ordet "klimat"; välkända miljöreportrar ger upp. Mötet i Belem blev en "bad cop" (Jonas Sjöstedt).

I bakgrunden finns naturligtvis Trump och hans hämningslösa gäng – Vance-Kirk-Yarvin...– med sina groteska utspel, sitt smädande och förnekande. Jag minns hur "klimatförnekare" sågs som lite udda för säg 30 år sedan. Vi hade några som skapade en del oro på KTH men de var så oerhört modesta! Nu har vi även i Sverige en konservativ, nationalistisk och populistisk skock i Trumps fotspår. Även om vågorna inte är lika höga här.

På den tiden var det lite nördigt att tala om hållbarhet. Ändå är det en ödesfråga och jag hoppades att den en gång skulle hamna i politiskt fokus. Men när det hände så blev det också fel eftersom högern och vänstern valde varsin sida: vänstern vill gå vidare medan högern vill bromsa ambitionerna. Och män och kvinnor har också börjat tänka olika om miljön.

Det här är verkligen nattsvart. Jag är lika villrådig som Gun-Britt Sundström. Världen går väl inte under för att Parisavtalet spricker. Den blir bara svårare att leva i. Det vet vi. Ändå vägrar vi att ändra vårt sätt att leva. Politikerna intalar oss att vi inte behöver göra det (för att vi ska rösta på dem igen) och Black Week frestar oss. Men vi har valt dessa politiker och vi flyter med i den överflödande konsumtionen. Det går inte att skylla på någon annan. Eller, med Jonas Gardells, ord:

"I alla tider har människan varit beredd att offra sig själv för att barn och barnbarn ska få det lite bättre. Vi är den första generation som har gjort precis tvärtom."

I novembermörkret

Christer