Rundbrev2023
Nerväxt – vad är nu det? – jan 23
Orden är viktiga. För 20 år sedan upprepade statsminister Göran Persson
"tillväxt" 16 gånger i regeringsdeklarationen. För nästa
partikongress var det temat. Bingo för Svenskt Näringsliv – f. d.
Arbetsgivarföreningen – som kampanjat ivrigt för detta (istället för att bara
tjata om sänkta skatter).
Idag, efter 20 år, låter det nästan likadant. Ändå inser allt fler att man
inte kan öka produktionen och använda mer naturresurser och släppa ut mer
avfall. Men tillväxt är ett så tjusigt begrepp. Allt levande växer, barn och
blommor och träd. Språkfilosofer visar att det
förknippas med att gå framåt, uppåt, livet. Men försök att hitta ett lika bra
begrepp för en uthållig, sansad utveckling inom planetens ramar! Det finns
"nerväxt" men hur kul låter det? Neråt, det är döden. Kloka människor
som miljöpartister brottas med att rå på tillväxtbegreppets enormt starka
laddning. En del surrar om grön eller hållbar tillväxt och
liknande oxymoroner – begrepp som motsäger varann.
Några försöker ändå med nerväxt. Jag har själv varit med. Fransmännen var
tidigt ute med décroissance. På
engelska blev det degrowth. En första
konferens hölls i Paris 2008 (och jag var kanske först i Sverige att använda nerväxt
när jag sökte respengar). Idag forskar och skriver många i frågan; det finns en
hel rörelse med sin kärna i Barcelona. Jag fick syn på Giorgos
Kallis bok (på svenska) Nerväxt – en gedigen, lättläst och mycket
sympatisk genomgång av bakgrunden och olika tankar och synpunkter på begreppet.
Han pekar tillbaka på viktiga namn som Rachel Carson med Tyst vår
och Romklubbens Tillväxtens gränser och Herman Daly. Tim Jackson med Välfärd
utan tillväxt. Ett tag hyllades han nästan som en rockstjärna. I Sverige
blev Johan Rockström Sommarpratar-favorit när han talade om Planetens
gränser.
Kallis betonar att nerväxt inte är en konjunktursvacka, en recession. En
ekonomi uppbyggd för tillväxt som sackar kan betyda arbetslöshet, konkurser och
ekonomisk instabilitet. Nerväxt betyder en långsammare genomströmning i
produktionen och noll-ackumulation: ökad produktivitet ska växlas in i kortare
arbetstid, inte användas till ökad produktion. Kanske krymper då BNP men det är
inte syftet. Det är att skona naturen.
Att det går att skapa en stabil ekonomi utan tillväxt har Peter Victor
visat med en modell för Kanada. Michael Malmaeus har upprepat hans studie för
Sverige. Och högre materiell nivå ökar inte vårt välbefinnande, det vi
egentligen söker. Det är väl belagt.
Ändå behövs mer forskning betonar Kallis. För nerväxt handlar inte bara om
ekonomi utan om en annan samhällsstruktur. Han ser nerväxt som en vision
– eller utopi – som omfattar rader av goda förslag som är i svang:
ett jämlikt samhälle som inte exploaterar människor, direktdemokrati,
närproduktion, bankreformer, fria välfärdstjänster och återupprättande av
allmänningar, en uppvärdering av relationer och omsorg.
Kruxet är naturligtvis att kunna genomföra detta (eller en del av det). Hur
får man människor att acceptera att leva på en lägre materiell standard (och
alltså välja mer fritid)? Var finns de politiker som kan införa utjämnande
skatter på arv och förmögenheter som Piketty föreslagit? Som kan införa
drakoniska miljöregler? Besluta om arbetstidsreformer? Är Kallis vision för
nerväxt förenlig med en kapitalistisk ordning? Det finns ju ett berömt yttrande
att det är lättare föreställa sig att världen går
under än att kapitalismen gör det.
Orden är viktiga. Idag har "hållbart" kapats av reklamfolket och
av kapitalet (och politikerna) som vill se mer gruvor och stålverk. Tillväxten
har blivit oekonomisk – den leder inte till bättre samhälle. Kanske borde ordet
laddas om: är inte tillväxt i rika länder som en ohämmad cancer? Men ge mig
också ett bättre ord för det goda rättvisa samhället som bevarar planeten för
våra barnbarn!
Christer
TraumaZone – Feb 23
Tidningarna
flaggar ständigt för "vårens-tio-viktigaste-strömningsserier". Men
vem orkar fler TV-serier med sina fabricerade historier? Varför inte kolla
verkligheten? Som i TraumaZone på Youtube? Det är BBC's filmares samlade berättelse i 7 avsnitt om
Sovjet/Ryssland 1985-99: en mosaik av politik och vardagsliv, vedervärdiga
arbetsplatser och lyxkrogar, land och stad, superrika och trashankar,
rymdstationer och höskrindor, gangstrar och socialarbetare. Ömsint och blodigt,
grymt och gulligt i snabba klipp med korta bitska kommentarer. Kameran hoppar
mellan Kiev och Vladivostok, Georgien och Murmansk – allt var ju Sovjet en
gång. Två misslyckade krig – lärde dom sig ingenting inför Ukraina? Politiken
beskriver hur Gorbatjov puttas bort av Jeltsin. Som blir alltmer oregerlig. Och
ohämmad; vi ser hur han nyper sina kvinnliga medarbetare i baken på väg upp på
podiet. I slutscenerna dribblar därför oligarkerna (som nu hade plundrat
landet) bort honom för en ny favorit: Putin. Om man kan tro filmen så grep han inte
makten; snarare blev han uppsatt där, som det unga, fräscha löftet. Att han
sedan blivit allt mer kejserlig är en annan historia.
Hela serien har
underrubriken "Hur det kändes att leva genom kollapsen av kommunism – och
demokrati". Det sista kommer som ett lite spefullt tillägg:
"demokrati" blev, menar filmarna, ett skällsord på 90-talet, efter
allt elände som reformerna medförde för gemene man.
Vi får oss till
livs en historia där de flesta av oss bara sett osammanhängande notiser. Som vi
dessutom glömt eller kanske aldrig förstått. Ryssarna fick stå ut med ett
otroligt elände. Ett plågat folk. Kanske förklarar det dagens nihilism och
uppgivenhet. Och likgiltighet för kriget i Ukraina.
Christer – tacksam
för att höra hemma i Sverige!
Blomflugekungen – Mars 23
Fredrik Sjöberg är i mina
ögon en av Sverige bästa essäister: mångkunnig, infallsrik och dessutom ofta
rolig. Prisad av DN, en påtaglig tillgång för SvD. I hans senaste bok figurerar
en uppstoppad sjöelefant i Bukarest som leder in honom på vidunderliga och
roande krumsprång. Men oftast skriver han om litteratur. I en understreckare ur SvD
(från 2020-02-16)
går han till rätta med en bok av tre "miljömuppar". Så kallar Sjöberg
genomgående alla som bekymrar sig om miljön – ett slags tjuvnyp som sänker
honom i mina ögon.
Den texten står han
tydligen fast vid och jag häpnar för här framträder en ren klimatförnekare.
Visst vill han fasa ut fossila bränslen för det "kan … vara den
dominerande faktorn bakom uppvärmningen av klimatet. Personligen tvivlar jag på
det men det kan vara så". Alltså två gånger "kan" där IPCC och
nästan alla säger "är". Krig i spåren av en utfasning "oroar mig
mer än alla klimatlarm." och "De senare är, som vi snart ska se,
sällan tillförlitliga".
Sjöbergs genombrottsbok
Flugfällan kretsar kring hans insektsamlande; han kallar sig också entomolog
och forskare. Han får frågor om larmrapporterna om färre insekter (och andra
vilda djur) men tror inte på dem. De är "ovederhäftiga" och gör "normalt
sett sansade människor livrädda" när de tas upp av "lika obildade som
sensationslystna journalister". I majestätisk upphöjdhet förklarar han att
"Miljödebatten intresserar mig inte längre. Den är alldeles för
känslomässig".
Sedan hugger han in på en
bok från två Chalmersforskare och en sociolog. Han citerar några ganska
flummiga meningar – det tycker jag också – och skåpar på så sätt ut alla
"miljömuppar" med klatschiga formuleringar som för tanken till
Andreas Cervenka. Det är inte så svårt för det finns
ju gott om överdrifter. Resten av texten ägnas åt att dra en linje mellan
"skeptiker" – kloka, eftertänksamma människor som han själv – och
"klimatförnekare" vilket han beskriver som ett invektiv.
Men vad är han själv? På
vilket sätt skiljer Sjöberg sig från den famösa Elsa Widding från SD som
intervjuas i DN igår (2023-03-03). Vad betyder hans åsikter
för SD? Sjöberg köper inte forskarrapporterna men vi får aldrig veta på vilket
sätt klimatlarmen är otillförlitliga. Istället glider han över till den
biologiska utarmningen som faktiskt är en annan fråga (även om båda i grunden
beror på en global överexploatering). Det är lite slappt. Än så länge är ju
mycket oklart om artutrotningen men växthuseffekten är genomstuderad. Widding
förefaller bara faktaresistent och fylld av lösryckta tankespillror: "Det
här kommer att lösa sig … 2,7 grader, är det verkligen en kris? Det blir lite
varmare … för oss kommer det ju bara att bli bra".
Det står naturligtvis
Sjöberg fritt att gå runt miljödebatten (men märkligt med tanke på hans genuina
intresse och stora kunskaper om naturen). Men det här sättet att så tvivel utan
att egentligen påstå något har blivit typiskt för de "klimatmotståndare"
som betalas för att bromsa åtgärder för klimatet. Vad kan då Sjöbergs överlägsna nålstick
betyda för Widdings – och andras – grodor? Han gillar inte hur miljödebatten
ser ut men ser inget skäl att engagera sig. Låt dom bara hållas! Han går hellre
ut med sin håv. Om det nu finns några blomflugor kvar.
Christer Sanne
Samma mynt – Juni 23
Miljö och ekonomi har länge levt skilda liv i debatten. Men nu stormar de mot
varandra som riddare med fällda lansar. Både i världen i stort och i hushållen.
Vem kommer att kasta den andre ur sadeln?
Jag blir glad och
förbluffad att EU ställer upp tuffa miljömål. "Fit for 55" är
verkligen radikalt: på 7 år ska utsläppen mer än halveras! Särskilt som EU
också hotar med sanktioner mot den som inte följer kraven. Sverige är inte
längre ett ledarland för miljön. Tvärtom borde vi skämmas för regeringens sätt
att motsätta sig EUs krav, som när det börjar brännas för det svenska
skogsbruket.
Där kommer pengarna in.
Den (påstått) lönsamma förstörelsen av den svenska skogen är bara ett exempel.
Forskarkåren manar alltmer desperat att vi måste minska utsläppen. Istället
ökar de, efter en dipp under pandemin. Mest skrämmande är kanske att haven hittills
skyddat klimatet genom att buffra koldioxiden. Den utvägen är snart förverkad.
Och ekonomin tar fart, "återgår till normalläge",
"blomstrar", enligt det ekonomiska språkbruket. Oljebolagen (och
Norge) prospekterar för en utvinning som ligger skyhögt över vad Parisavtalet
2015 tål. Flygbolagen beställer hundratals nya flygplan – t ex Ryanair 150 och
Air India 470! – som kommer att flyga i minst 30 år. Ingen vill rucka på den
lönsamma ordningen. Tanken på "hållbarhet" är kapad av näringslivet
men betyder då nya gruvor, nya kraftverk, nya smältverk. Bara "BAU" – business as usual!
Men om pengar och miljö är
två sidor av samma mynt – vilken sida väljer politiken? Idag kan företag stämma
stater som försöker driva på miljö- och hälsofrågor. Fortfarande lägger sig
staten platt för alla som viftar med löften om tillväxt. Snacket går – många
låtsas redan flyga i elflygplan som inte finns – men
klarar EU att stå emot kapitalet och medlemsstaterna när det krisar?
Att pengar och miljö finns
på samma mynt gäller också för hushållen. Trots skenande el/ränte/mat-priser
så tycks mångas ekonomi må ganska bra. Tidningarna är fyllda med reseannonser.
Många tjänade bra under pandemin och "the travel
bug" kliar igen. Krogarna på min gata bygger ännu större uteplatser
för sommaren. Några störtköper kläder (men returnerar
en tredjedel, ett stort svinn i sig). Politiker – från höger och vänster –
lovar att vi ska kunna leva på samma sätt i framtiden.
Men rent ut sagt har vi
det för bra för att klara miljön. I Sverige kan på sin höjd de fattiga anses
leva hållbart. Jag vet inte vad man ska göra åt det. Egentligen borde man inte
lyfta högre lön än man kan konsumera på ett ansvarigt sätt för men hur skulle
det se ut? Vad gör man om lönen är högre? Högre skatter som Andrev Walden skämtallvarligt föreslår
(i DN) för att avlöna tjänster som vi skurit bort i samhället? Min egen käpphäst är att kräva kortare arbetstid istället
för högre lön. Men vem tar första steget till det? Vad kan förmå facket eller
något politiskt parti att lämna "BAU" och
tillväxtspåret?
Christer Sanne
Överlagt mord? – Juli 23
Jag tänker på Sverige som ett hyggligt land även
om jag ofta är kritisk. Inte minst för att vi låtsas vara miljövänliga och
sikta på en hållbar utveckling när vi egentligen bara klampar på i samma
slösaktiga livsstil. Det har varit mitt fokus som jag skrivit massor om.
Men Tidöavtalet fick mig ur balans. Det var det
värsta jag läst på länge och tvingade mig vidga perspektivet. Sverige skulle
inte längre vara ett hyggligt land utan bli Europas mest ovälkomnande land för
flyktingar. Istället för sol och vind skulle vi satsa på den dyraste,
farligaste och minst tillgängliga energiproduktionen (kärnkraft). Etc.
Nu fortsätter regeringen i samma stil.
Utbildningsministern retar gallfeber på den akademiska världen genom att
förkorta mandatperioden i högskolornas styrelser utan att egentligen tala om
varför. Johan Forssell klampar fram som kombinerad utrikeshandel- och
biståndsminister genom att helt frankt förklara att "handel och bistånd …/är/… två sidor av
samma mynt" (DN 6/6). De som arbetat med bistånd har kanske känt det men
ingen ansvarig har sagt det så oförbehållsamt.
Lika klumpigt har
Forssell skurit ner forskningsmedel mitt i pågående ansökningsprocess. Hela den
akademiska världen är upprörd: "inkompetent och arrogant",
"häpnadsväckande och respektlöst" skriver t ex Ida Östenberg (DN 4/7)
Regeringen vill
också reformera mediastödet. Svenska Dagbladet brukar
få allra mest, därnäst en rad väl etablerade tidningar som Göteborgsposten och
Uppsala Nya Tidning. Så förblir det nog men kulturministern har också trummat
för att lokalpressen ska få mer stöd för att stimulera lokala debatter. Men det
ska ske inom en given totalsumma, inte som tidigare i form av ett
rättighetsbidrag för den som uppfyller kraven.
Den här frågan har hamnat lite i skuggan. Men den
är livsviktig för att på så sätt skulle man kunna strypa en helt annan kategori
tidningar: de rikstäckande idéburna "småtidningarna". De som
oförtrutet driver sina politiska och kulturella frågor, som lyfter fram det som
rundas av standardtidningarna (nästan genomgående borgerliga), som släpper fram
udda idéer och allt som inte ryms i de smala åsiktskorridorerna. Jag tänker på
tidningar som ETC, Syre, Ordfront, Miljömagasinet, Feministiskt Perspektiv,
Landets Fria, Flamman, flera tidningar med religiös inriktning osv.
Många av dessa nischtidningar har så liten upplaga
att de ofta hängt på gärdsgården för att få mediestöd. Deras få prenumerationer
räcker inte långt och de flesta är obekväma med annonser. I några förväntas
skribenterna skriva gratis (jag vet för jag har medverkat med hundra artiklar
under åren). Jag antar att många skribenter gör några hundår. Samtidigt är de
här tidningarna en fantastisk plantskola för nya journalister.
Det är dyrt att ge ut tidningar och en del får
idag ett stort stöd (ETC lyfter sådär 20 miljoner, Syre 5 miljoner). Men
förslaget är att krympa bidragen till nischtidningar successivt från 130 till
23 miljoner! Samtidigt skulle Bonniers och Schibsted fortsätta att lyfta
500-600 miljoner varje år. Det måste betraktas som ett överlagt mord på en hel
genre! Kanske skulle det passa några. Vi skulle få en slätstruken och
disciplinerad debatt i några rikstidningar, kanske ett halvt dussin, där
chefredaktören är en pålitlig "portvakt" som kan förpassa alla
avvikande, nya, fräscha och fräcka idéer till papperskorgen.
Naturligtvis
räcker inte det för en levande debatt på riksplanet. Och bloggar och
"sociala medier" i all ära – jag tror att tidningar behövs. Men att
lägga lock på debatten kanske också är en del av Tidöavtalet?
Christer Sanne
Bauerskog och baggböleri Okt
Detta var Bauerskogen – för mig en sagoskog där man anar
tomtar och troll. Vi åker dit med glada förväntningar om trattkantareller och
möter en syn som skakade mig mer än tusen ord. Detta är en våldtäkt på naturen:
Vi är sommarboende i Bergslagen, i
gränslandet mellan jordbruksbygd och skog. För 40 år sedan kunde vi fylla
korgarna med trattkantareller nästan var som helst. Sedan avverkades en skog
och svampen försvann där. Och en skog till. Och en till. Det var tråkigt men vi
förstod att skogen måste brukas och markägaren få sitt.
I år hade turen också kommit till
"vår" skog, bakom huset. Nu står den ändå kvar men är glesare. Från
badrumsfönstret kan vi fortfarande glädjas åt hur morgonsolen lyser upp raka
röda furustammar. Men att gå ut i denna skog, som nästan var som en park, är
inte längre kul. En skördare – en maskin på sådär 25-50 ton – har kört härs och
tvärs och glesat ut träden. Efter sig har den lämnat djupa spår. Sedan snubblar
man på drivor av "grot" och kapade småträd
som "stod i vägen".
Men varför måste man förstöra just Bauerskogen?
Här fanns naturvärden av det slag som Skogsstyrelsen menar "inte går att
återskapa under överskådlig tid". Teoretiskt är skogsbruket i Sverige hårt
reglerat. Men många har skrivit om missbruk och mygel och korruption. Om hårt
knutna järntrianglar av olika intressen, en styrd och ensidig forskning och en
ganska intolerant och machobetonad kåranda. Lisa Röstlunds bok Skogslandet ger
en utmärkt och upprörande beskrivning.
Hon (och andra) visar också att man inte
bara ska skylla på giriga markägare. De talar med rätta om dåliga virkespriser
och tuffa villkor för de som äger och sköter maskinerna. De verkliga vinnarna tycks
som vanligt vara "dom däruppe" – massa-och pappersindustrin i Sverige
som dessutom är mycket gynnad av staten. Den brukar brösta sig med att den
skapar välståndet i Sverige men blundar för vad den ödelägger. Och det är
verkligen inget nytt. På 1800-talet härjade träpatronerna och gjorde fabulösa
vinster. Sågverket i Baggböle, ägt av en rik göteborgare, blev ökänt för att mygla
till sig virke från kronoskogarna. Andra uppköpare från söder lurade bönder att
sälja sin skog billigt. Baggböleri kallades det. Nu är vi där igen på
2000-talet.
Christer Sanne
Kapitalismens slut – Nov 23
Luttrade världsförbättrare brukar säga att världen
troligen går under innan kapitalismen gör det. Därför blir jag nyfiken på
Ulrike Hermanns "Kapitalismens slut" som lär ha slagit stort i
Tyskland. Och hon skriver rappt, i korta meningar laddade med djärva
påståenden. Tyvärr blir jag ändå lite besviken.
Sakligt sett har hon helt rätt, i mina ögon. Min
tyske vän sade genast att "hon säger precis det som du alltid har
sagt": så här kan vi inte hålla på med ständig tillväxt – vi måste ändra
livsstil eftersom vi lever på en ändlig planet. Bokens underrubrik är
"Myten om en grön tillväxt" och hon gör rent hus med en rad tekniska
och ekonomiska hugskott: att fånga in koldioxiden är hopplöst, glöm
kärnkraften, sol och vind är opålitliga, det blir för dyrt att lagra elen eller
att hämta "öken-el" från Sahara, skogen räcker inte, cement måste ge
koldioxid, det blir ont om metaller för omställningen. Framför allt betonar hon
rekyleffekten: att alla tekniska framsteg för att effektivisera leder i längden
bara till att vi använder mer resurser. Det är ett obehagligt faktum. Därför
väljer de flesta att blunda för det. Jag brukar tala om att jaga sin
egen svans i miljöpolitiken.
Detta beskriver hon med eftertryck och det är
bokens största förtjänst: Tyskland kan inte få tillräckligt med energi till en
rimlig kostnad och måste därför skruva ner sin ekonomi. Rejält. Inkomsterna
måste ner kraftigt och arbetstiden kanske halveras. Det blir inte mycket bilar
och nästan inget flyg, knappast några nya bostäder, en bantad kemiindustri,
magert med biffar osv. Det är en
"överlevnadsekonomi" efter mönster av Storbritannien som klarade
andra världskriget med en radikal ransonering. Då föreskrev staten vad som
skulle tillverkas och fördelade resurser och arbetskraft. Engelsmännen fogade
sig inte bara, de gillade systemet. Och det hade många positiva effekter. För
första gången kunde alla äta sig mätta. Hälsoläget blev bättre. En känsla av
gemenskap uppstod och bäddade för den välfärdsstat som skapades efter kriget.
Men "kapitalismens slut"? Som forskare
och debattör har jag svårt för Hermanns många lösa begrepp och lättvindiga
förklaringar. "Kapitalism" blir något slags gudaväsen som skänker
välstånd. Om hungersnöden i Norden på 1860-talet påstår hon t ex att
"kapitalismen övervann svälten". Å andra sidan sägs kaos vänta,
obönhörligen, om tillväxten uteblir (och man försummat guden?). Men det finns
många länder utan tillväxt som inte klappat ihop. Här glappar det. Liksom när
hon ska förklara kapitalismens uppkomst men ägnar sig åt den industriella
revolutionen: hur fiffiga spinnare snickrade revolutionerande textilmaskiner
("med fickknivar") och James Watt mekade med sin ångmaskin på Adam Smith's universitet. Varför då inte ge tekniken erkännande?
Hon lyfter fram hur Marx och Engels häpnade och beundrade
"produktivkrafternas utveckling". Senare har ju staten, snarare än
kapitalet, varit avgörande för både internet och solpaneler och vaccin. Och
svälten kom vi undan tack vare nya brukningsmetoder och bättre utsäde. Kapitalet
kom in senare och är ingen magisk kraft.
Kapitalismen tog inte heller slut i
Storbritannien. Däremot delades villkoren på den tiden lika för alla. George
Orwell sade profetiskt att "En lady i en Rolls Royce gör lika stor skada
på britternas kampvilja som tyskarnas bombplan".
Jag uppskattar ändå Hermanns djärvhet att tala
klarspråk. En "överlevnadsekonomi" är inte politiskt genomförbar idag
menar hon. Jag tänker att en bitter ransoneringsmedicin kräver ett samförstånd
mellan ledare och ledda. Någon politiker – Jens Stoltenberg? – har sagt att
"vi kan lösa klimatfrågan idag men då vet vi inte hur vi ska bli omvalda
imorgon". Så var är den ledare som går före? 2000-talets Churchill som
vågar tala om "blod, svett och tårar" för en bättre framtid?
Christer