Rundbrev2023

Nerväxt – vad är nu det? – jan 23

Orden är viktiga. För 20 år sedan upprepade statsminister Göran Persson "tillväxt" 16 gånger i regeringsdeklarationen. För nästa partikongress var det temat. Bingo för Svenskt Näringsliv – f. d. Arbetsgivarföreningen – som kampanjat ivrigt för detta (istället för att bara tjata om sänkta skatter).

Idag, efter 20 år, låter det nästan likadant. Ändå inser allt fler att man inte kan öka produktionen och använda mer naturresurser och släppa ut mer avfall. Men tillväxt är ett så tjusigt begrepp. Allt levande växer, barn och blommor och träd. Språkfilosofer visar att det förknippas med att gå framåt, uppåt, livet. Men försök att hitta ett lika bra begrepp för en uthållig, sansad utveckling inom planetens ramar! Det finns "nerväxt" men hur kul låter det? Neråt, det är döden. Kloka människor som miljöpartister brottas med att rå på tillväxtbegreppets enormt starka laddning. En del surrar om grön eller hållbar tillväxt och liknande oxymoroner – begrepp som motsäger varann.

Några försöker ändå med nerväxt. Jag har själv varit med. Fransmännen var tidigt ute med décroissance. På engelska blev det degrowth. En första konferens hölls i Paris 2008 (och jag var kanske först i Sverige att använda nerväxt när jag sökte respengar). Idag forskar och skriver många i frågan; det finns en hel rörelse med sin kärna i Barcelona. Jag fick syn på Giorgos Kallis bok (på svenska) Nerväxt – en gedigen, lättläst och mycket sympatisk genomgång av bakgrunden och olika tankar och synpunkter på begreppet.

Han pekar tillbaka på viktiga namn som Rachel Carson med Tyst vår och Romklubbens Tillväxtens gränser och Herman Daly. Tim Jackson med Välfärd utan tillväxt. Ett tag hyllades han nästan som en rockstjärna. I Sverige blev Johan Rockström Sommarpratar-favorit när han talade om Planetens gränser.

Kallis betonar att nerväxt inte är en konjunktursvacka, en recession. En ekonomi uppbyggd för tillväxt som sackar kan betyda arbetslöshet, konkurser och ekonomisk instabilitet. Nerväxt betyder en långsammare genomströmning i produktionen och noll-ackumulation: ökad produktivitet ska växlas in i kortare arbetstid, inte användas till ökad produktion. Kanske krymper då BNP men det är inte syftet. Det är att skona naturen.

Att det går att skapa en stabil ekonomi utan tillväxt har Peter Victor visat med en modell för Kanada. Michael Malmaeus har upprepat hans studie för Sverige. Och högre materiell nivå ökar inte vårt välbefinnande, det vi egentligen söker. Det är väl belagt. Ändå behövs mer forskning betonar Kallis. För nerväxt handlar inte bara om ekonomi utan om en annan samhällsstruktur. Han ser nerväxt som en vision – eller utopi – som omfattar rader av goda förslag som är i svang: ett jämlikt samhälle som inte exploaterar människor, direktdemokrati, närproduktion, bankreformer, fria välfärdstjänster och återupprättande av allmänningar, en uppvärdering av relationer och omsorg.

Kruxet är naturligtvis att kunna genomföra detta (eller en del av det). Hur får man människor att acceptera att leva på en lägre materiell standard (och alltså välja mer fritid)? Var finns de politiker som kan införa utjämnande skatter på arv och förmögenheter som Piketty föreslagit? Som kan införa drakoniska miljöregler? Besluta om arbetstidsreformer? Är Kallis vision för nerväxt förenlig med en kapitalistisk ordning? Det finns ju ett berömt yttrande att det är lättare föreställa sig att världen går under än att kapitalismen gör det.

Orden är viktiga. Idag har "hållbart" kapats av reklamfolket och av kapitalet (och politikerna) som vill se mer gruvor och stålverk. Tillväxten har blivit oekonomisk – den leder inte till bättre samhälle. Kanske borde ordet laddas om: är inte tillväxt i rika länder som en ohämmad cancer? Men ge mig också ett bättre ord för det goda rättvisa samhället som bevarar planeten för våra barnbarn!

Christer

TraumaZone – Feb 23

Tidningarna flaggar ständigt för "vårens-tio-viktigaste-strömningsserier". Men vem orkar fler TV-serier med sina fabricerade historier? Varför inte kolla verkligheten? Som i TraumaZone på Youtube? Det är BBC's filmares samlade berättelse i 7 avsnitt om Sovjet/Ryssland 1985-99: en mosaik av politik och vardagsliv, vedervärdiga arbetsplatser och lyxkrogar, land och stad, superrika och trashankar, rymdstationer och höskrindor, gangstrar och socialarbetare. Ömsint och blodigt, grymt och gulligt i snabba klipp med korta bitska kommentarer. Kameran hoppar mellan Kiev och Vladivostok, Georgien och Murmansk – allt var ju Sovjet en gång. Två misslyckade krig – lärde dom sig ingenting inför Ukraina? Politiken beskriver hur Gorbatjov puttas bort av Jeltsin. Som blir alltmer oregerlig. Och ohämmad; vi ser hur han nyper sina kvinnliga medarbetare i baken på väg upp på podiet. I slutscenerna dribblar därför oligarkerna (som nu hade plundrat landet) bort honom för en ny favorit: Putin. Om man kan tro filmen så grep han inte makten; snarare blev han uppsatt där, som det unga, fräscha löftet. Att han sedan blivit allt mer kejserlig är en annan historia.

Hela serien har underrubriken "Hur det kändes att leva genom kollapsen av kommunism – och demokrati". Det sista kommer som ett lite spefullt tillägg: "demokrati" blev, menar filmarna, ett skällsord på 90-talet, efter allt elände som reformerna medförde för gemene man.

Vi får oss till livs en historia där de flesta av oss bara sett osammanhängande notiser. Som vi dessutom glömt eller kanske aldrig förstått. Ryssarna fick stå ut med ett otroligt elände. Ett plågat folk. Kanske förklarar det dagens nihilism och uppgivenhet. Och likgiltighet för kriget i Ukraina.

Christer – tacksam för att höra hemma i Sverige!

Blomflugekungen – Mars 23

Fredrik Sjöberg är i mina ögon en av Sverige bästa essäister: mångkunnig, infallsrik och dessutom ofta rolig. Prisad av DN, en påtaglig tillgång för SvD. I hans senaste bok figurerar en uppstoppad sjöelefant i Bukarest som leder in honom på vidunderliga och roande krumsprång. Men oftast skriver han om litteratur. I en understreckare ur SvD (från 2020-02-16) går han till rätta med en bok av tre "miljömuppar". Så kallar Sjöberg genomgående alla som bekymrar sig om miljön – ett slags tjuvnyp som sänker honom i mina ögon.

Den texten står han tydligen fast vid och jag häpnar för här framträder en ren klimatförnekare. Visst vill han fasa ut fossila bränslen för det "kan … vara den dominerande faktorn bakom uppvärmningen av klimatet. Personligen tvivlar jag på det men det kan vara så". Alltså två gånger "kan" där IPCC och nästan alla säger "är". Krig i spåren av en utfasning "oroar mig mer än alla klimatlarm." och "De senare är, som vi snart ska se, sällan tillförlitliga".

Sjöbergs genombrottsbok Flugfällan kretsar kring hans insektsamlande; han kallar sig också entomolog och forskare. Han får frågor om larmrapporterna om färre insekter (och andra vilda djur) men tror inte på dem. De är "ovederhäftiga" och gör "normalt sett sansade människor livrädda" när de tas upp av "lika obildade som sensationslystna journalister". I majestätisk upphöjdhet förklarar han att "Miljödebatten intresserar mig inte längre. Den är alldeles för känslomässig".

Sedan hugger han in på en bok från två Chalmersforskare och en sociolog. Han citerar några ganska flummiga meningar – det tycker jag också – och skåpar på så sätt ut alla "miljömuppar" med klatschiga formuleringar som för tanken till Andreas Cervenka. Det är inte så svårt för det finns ju gott om överdrifter. Resten av texten ägnas åt att dra en linje mellan "skeptiker" – kloka, eftertänksamma människor som han själv – och "klimatförnekare" vilket han beskriver som ett invektiv.

Men vad är han själv? På vilket sätt skiljer Sjöberg sig från den famösa Elsa Widding från SD som intervjuas i DN igår (2023-03-03). Vad betyder hans åsikter för SD? Sjöberg köper inte forskarrapporterna men vi får aldrig veta på vilket sätt klimatlarmen är otillförlitliga. Istället glider han över till den biologiska utarmningen som faktiskt är en annan fråga (även om båda i grunden beror på en global överexploatering). Det är lite slappt. Än så länge är ju mycket oklart om artutrotningen men växthuseffekten är genomstuderad. Widding förefaller bara faktaresistent och fylld av lösryckta tankespillror: "Det här kommer att lösa sig … 2,7 grader, är det verkligen en kris? Det blir lite varmare … för oss kommer det ju bara att bli bra".

Det står naturligtvis Sjöberg fritt att gå runt miljödebatten (men märkligt med tanke på hans genuina intresse och stora kunskaper om naturen). Men det här sättet att så tvivel utan att egentligen påstå något har blivit typiskt för de "klimatmotståndare" som betalas för att bromsa åtgärder för klimatet. Vad kan då Sjöbergs överlägsna nålstick betyda för Widdings – och andras – grodor? Han gillar inte hur miljödebatten ser ut men ser inget skäl att engagera sig. Låt dom bara hållas! Han går hellre ut med sin håv. Om det nu finns några blomflugor kvar.

Christer Sanne

Samma mynt – Juni 23
Miljö och ekonomi har länge levt skilda liv i debatten. Men nu stormar de mot varandra som riddare med fällda lansar. Både i världen i stort och i hushållen. Vem kommer att kasta den andre ur sadeln?

Jag blir glad och förbluffad att EU ställer upp tuffa miljömål. "Fit for 55" är verkligen radikalt: på 7 år ska utsläppen mer än halveras! Särskilt som EU också hotar med sanktioner mot den som inte följer kraven. Sverige är inte längre ett ledarland för miljön. Tvärtom borde vi skämmas för regeringens sätt att motsätta sig EUs krav, som när det börjar brännas för det svenska skogsbruket.

Där kommer pengarna in. Den (påstått) lönsamma förstörelsen av den svenska skogen är bara ett exempel. Forskarkåren manar alltmer desperat att vi måste minska utsläppen. Istället ökar de, efter en dipp under pandemin. Mest skrämmande är kanske att haven hittills skyddat klimatet genom att buffra koldioxiden. Den utvägen är snart förverkad. Och ekonomin tar fart, "återgår till normalläge", "blomstrar", enligt det ekonomiska språkbruket. Oljebolagen (och Norge) prospekterar för en utvinning som ligger skyhögt över vad Parisavtalet 2015 tål. Flygbolagen beställer hundratals nya flygplan – t ex Ryanair 150 och Air India 470! – som kommer att flyga i minst 30 år. Ingen vill rucka på den lönsamma ordningen. Tanken på "hållbarhet" är kapad av näringslivet men betyder då nya gruvor, nya kraftverk, nya smältverk. Bara "BAU" – business as usual!

Men om pengar och miljö är två sidor av samma mynt – vilken sida väljer politiken? Idag kan företag stämma stater som försöker driva på miljö- och hälsofrågor. Fortfarande lägger sig staten platt för alla som viftar med löften om tillväxt. Snacket går – många låtsas redan flyga i elflygplan som inte finns – men klarar EU att stå emot kapitalet och medlemsstaterna när det krisar?

Att pengar och miljö finns på samma mynt gäller också för hushållen. Trots skenande el/ränte/mat-priser så tycks mångas ekonomi må ganska bra. Tidningarna är fyllda med reseannonser. Många tjänade bra under pandemin och "the travel bug" kliar igen. Krogarna på min gata bygger ännu större uteplatser för sommaren. Några störtköper kläder (men returnerar en tredjedel, ett stort svinn i sig). Politiker – från höger och vänster – lovar att vi ska kunna leva på samma sätt i framtiden.

Men rent ut sagt har vi det för bra för att klara miljön. I Sverige kan på sin höjd de fattiga anses leva hållbart. Jag vet inte vad man ska göra åt det. Egentligen borde man inte lyfta högre lön än man kan konsumera på ett ansvarigt sätt för men hur skulle det se ut? Vad gör man om lönen är högre? Högre skatter som Andrev Walden skämtallvarligt föreslår (i DN) för att avlöna tjänster som vi skurit bort i samhället? Min egen käpphäst är att kräva kortare arbetstid istället för högre lön. Men vem tar första steget till det? Vad kan förmå facket eller något politiskt parti att lämna "BAU" och tillväxtspåret?

Christer Sanne

Överlagt mord? – Juli 23

Jag tänker på Sverige som ett hyggligt land även om jag ofta är kritisk. Inte minst för att vi låtsas vara miljövänliga och sikta på en hållbar utveckling när vi egentligen bara klampar på i samma slösaktiga livsstil. Det har varit mitt fokus som jag skrivit massor om.

Men Tidöavtalet fick mig ur balans. Det var det värsta jag läst på länge och tvingade mig vidga perspektivet. Sverige skulle inte längre vara ett hyggligt land utan bli Europas mest ovälkomnande land för flyktingar. Istället för sol och vind skulle vi satsa på den dyraste, farligaste och minst tillgängliga energiproduktionen (kärnkraft). Etc.

Nu fortsätter regeringen i samma stil. Utbildningsministern retar gallfeber på den akademiska världen genom att förkorta mandatperioden i högskolornas styrelser utan att egentligen tala om varför. Johan Forssell klampar fram som kombinerad utrikeshandel- och biståndsminister genom att helt frankt förklara att "handel och bistånd …/är/… två sidor av samma mynt" (DN 6/6). De som arbetat med bistånd har kanske känt det men ingen ansvarig har sagt det så oförbehållsamt.

Lika klumpigt har Forssell skurit ner forskningsmedel mitt i pågående ansökningsprocess. Hela den akademiska världen är upprörd: "inkompetent och arrogant", "häpnadsväckande och respektlöst" skriver t ex Ida Östenberg (DN 4/7)

Regeringen vill också reformera mediastödet. Svenska Dagbladet brukar få allra mest, därnäst en rad väl etablerade tidningar som Göteborgsposten och Uppsala Nya Tidning. Så förblir det nog men kulturministern har också trummat för att lokalpressen ska få mer stöd för att stimulera lokala debatter. Men det ska ske inom en given totalsumma, inte som tidigare i form av ett rättighetsbidrag för den som uppfyller kraven.

Den här frågan har hamnat lite i skuggan. Men den är livsviktig för att på så sätt skulle man kunna strypa en helt annan kategori tidningar: de rikstäckande idéburna "småtidningarna". De som oförtrutet driver sina politiska och kulturella frågor, som lyfter fram det som rundas av standardtidningarna (nästan genomgående borgerliga), som släpper fram udda idéer och allt som inte ryms i de smala åsiktskorridorerna. Jag tänker på tidningar som ETC, Syre, Ordfront, Miljömagasinet, Feministiskt Perspektiv, Landets Fria, Flamman, flera tidningar med religiös inriktning osv.

Många av dessa nischtidningar har så liten upplaga att de ofta hängt på gärdsgården för att få mediestöd. Deras få prenumerationer räcker inte långt och de flesta är obekväma med annonser. I några förväntas skribenterna skriva gratis (jag vet för jag har medverkat med hundra artiklar under åren). Jag antar att många skribenter gör några hundår. Samtidigt är de här tidningarna en fantastisk plantskola för nya journalister.

Det är dyrt att ge ut tidningar och en del får idag ett stort stöd (ETC lyfter sådär 20 miljoner, Syre 5 miljoner). Men förslaget är att krympa bidragen till nischtidningar successivt från 130 till 23 miljoner! Samtidigt skulle Bonniers och Schibsted fortsätta att lyfta 500-600 miljoner varje år. Det måste betraktas som ett överlagt mord på en hel genre! Kanske skulle det passa några. Vi skulle få en slätstruken och disciplinerad debatt i några rikstidningar, kanske ett halvt dussin, där chefredaktören är en pålitlig "portvakt" som kan förpassa alla avvikande, nya, fräscha och fräcka idéer till papperskorgen.

Naturligtvis räcker inte det för en levande debatt på riksplanet. Och bloggar och "sociala medier" i all ära – jag tror att tidningar behövs. Men att lägga lock på debatten kanske också är en del av Tidöavtalet?

Christer Sanne

Bauerskog och baggböleri Okt

Detta var Bauerskogen – för mig en sagoskog där man anar tomtar och troll. Vi åker dit med glada förväntningar om trattkantareller och möter en syn som skakade mig mer än tusen ord. Detta är en våldtäkt på naturen:

Vi är sommarboende i Bergslagen, i gränslandet mellan jordbruksbygd och skog. För 40 år sedan kunde vi fylla korgarna med trattkantareller nästan var som helst. Sedan avverkades en skog och svampen försvann där. Och en skog till. Och en till. Det var tråkigt men vi förstod att skogen måste brukas och markägaren få sitt.

I år hade turen också kommit till "vår" skog, bakom huset. Nu står den ändå kvar men är glesare. Från badrumsfönstret kan vi fortfarande glädjas åt hur morgonsolen lyser upp raka röda furustammar. Men att gå ut i denna skog, som nästan var som en park, är inte längre kul. En skördare – en maskin på sådär 25-50 ton – har kört härs och tvärs och glesat ut träden. Efter sig har den lämnat djupa spår. Sedan snubblar man på drivor av "grot" och kapade småträd som "stod i vägen".

Men varför måste man förstöra just Bauerskogen? Här fanns naturvärden av det slag som Skogsstyrelsen menar "inte går att återskapa under överskådlig tid". Teoretiskt är skogsbruket i Sverige hårt reglerat. Men många har skrivit om missbruk och mygel och korruption. Om hårt knutna järntrianglar av olika intressen, en styrd och ensidig forskning och en ganska intolerant och machobetonad kåranda. Lisa Röstlunds bok Skogslandet ger en utmärkt och upprörande beskrivning.

Hon (och andra) visar också att man inte bara ska skylla på giriga markägare. De talar med rätta om dåliga virkespriser och tuffa villkor för de som äger och sköter maskinerna. De verkliga vinnarna tycks som vanligt vara "dom däruppe" – massa-och pappersindustrin i Sverige som dessutom är mycket gynnad av staten. Den brukar brösta sig med att den skapar välståndet i Sverige men blundar för vad den ödelägger. Och det är verkligen inget nytt. På 1800-talet härjade träpatronerna och gjorde fabulösa vinster. Sågverket i Baggböle, ägt av en rik göteborgare, blev ökänt för att mygla till sig virke från kronoskogarna. Andra uppköpare från söder lurade bönder att sälja sin skog billigt. Baggböleri kallades det. Nu är vi där igen på 2000-talet.

Christer Sanne

Kapitalismens slut – Nov 23

Luttrade världsförbättrare brukar säga att världen troligen går under innan kapitalismen gör det. Därför blir jag nyfiken på Ulrike Hermanns "Kapitalismens slut" som lär ha slagit stort i Tyskland. Och hon skriver rappt, i korta meningar laddade med djärva påståenden. Tyvärr blir jag ändå lite besviken.

Sakligt sett har hon helt rätt, i mina ögon. Min tyske vän sade genast att "hon säger precis det som du alltid har sagt": så här kan vi inte hålla på med ständig tillväxt – vi måste ändra livsstil eftersom vi lever på en ändlig planet. Bokens underrubrik är "Myten om en grön tillväxt" och hon gör rent hus med en rad tekniska och ekonomiska hugskott: att fånga in koldioxiden är hopplöst, glöm kärnkraften, sol och vind är opålitliga, det blir för dyrt att lagra elen eller att hämta "öken-el" från Sahara, skogen räcker inte, cement måste ge koldioxid, det blir ont om metaller för omställningen. Framför allt betonar hon rekyleffekten: att alla tekniska framsteg för att effektivisera leder i längden bara till att vi använder mer resurser. Det är ett obehagligt faktum. Därför väljer de flesta att blunda för det. Jag brukar tala om att jaga sin egen svans i miljöpolitiken.

Detta beskriver hon med eftertryck och det är bokens största förtjänst: Tyskland kan inte få tillräckligt med energi till en rimlig kostnad och måste därför skruva ner sin ekonomi. Rejält. Inkomsterna måste ner kraftigt och arbetstiden kanske halveras. Det blir inte mycket bilar och nästan inget flyg, knappast några nya bostäder, en bantad kemiindustri, magert med biffar osv. Det är en "överlevnadsekonomi" efter mönster av Storbritannien som klarade andra världskriget med en radikal ransonering. Då föreskrev staten vad som skulle tillverkas och fördelade resurser och arbetskraft. Engelsmännen fogade sig inte bara, de gillade systemet. Och det hade många positiva effekter. För första gången kunde alla äta sig mätta. Hälsoläget blev bättre. En känsla av gemenskap uppstod och bäddade för den välfärdsstat som skapades efter kriget.

Men "kapitalismens slut"? Som forskare och debattör har jag svårt för Hermanns många lösa begrepp och lättvindiga förklaringar. "Kapitalism" blir något slags gudaväsen som skänker välstånd. Om hungersnöden i Norden på 1860-talet påstår hon t ex att "kapitalismen övervann svälten". Å andra sidan sägs kaos vänta, obönhörligen, om tillväxten uteblir (och man försummat guden?). Men det finns många länder utan tillväxt som inte klappat ihop. Här glappar det. Liksom när hon ska förklara kapitalismens uppkomst men ägnar sig åt den industriella revolutionen: hur fiffiga spinnare snickrade revolutionerande textilmaskiner ("med fickknivar") och James Watt mekade med sin ångmaskin på Adam Smith's universitet. Varför då inte ge tekniken erkännande? Hon lyfter fram hur Marx och Engels häpnade och beundrade "produktivkrafternas utveckling". Senare har ju staten, snarare än kapitalet, varit avgörande för både internet och solpaneler och vaccin. Och svälten kom vi undan tack vare nya brukningsmetoder och bättre utsäde. Kapitalet kom in senare och är ingen magisk kraft. 

Kapitalismen tog inte heller slut i Storbritannien. Däremot delades villkoren på den tiden lika för alla. George Orwell sade profetiskt att "En lady i en Rolls Royce gör lika stor skada på britternas kampvilja som tyskarnas bombplan".

Jag uppskattar ändå Hermanns djärvhet att tala klarspråk. En "överlevnadsekonomi" är inte politiskt genomförbar idag menar hon. Jag tänker att en bitter ransoneringsmedicin kräver ett samförstånd mellan ledare och ledda. Någon politiker – Jens Stoltenberg? – har sagt att "vi kan lösa klimatfrågan idag men då vet vi inte hur vi ska bli omvalda imorgon". Så var är den ledare som går före? 2000-talets Churchill som vågar tala om "blod, svett och tårar" för en bättre framtid?

Christer