Rädda Jemens barn också!

2022-03-24

Putins överfall på Ukraina har skapat en enastående känslostorm i Sverige. Min tanke går till Ungernrevolten 1956 som fyllde våra unga sinnen med vrede och förfäran. Då som nu ställdes det onda mot det goda. Men snart måste vi nog sansa oss.

Så här långt är det ju den perfekta stormen. Ett land på väg mot verklig självständighet överfalls av dessa ryssar som vi fruktat sedan Karl XII's tid åtminstone. Som snott vår "östra landshalva". Som försökte kväsa ett självständigt Finland under andra världskriget. Som var "den lede fi" som kanonerna alltid riktades emot under lumpen (medan vi låtsades vara neutrala).

Det är inte svårt att välja sida. Allra minst med tanke på Nemtsov och Navalny och all annan förföljelse och förtryck inom Ryssland.

Men är det verkligen förtroendeingivande att våra politiker så fullständigt tappar all sans och måtta? Måste media vara en enstämmig megafon? Måste alla inom sport och kultur springa åt samma håll? Blir det inte ganska löjligt när budfirman Ryska posten byter namn och Arla slutar med Kefir? Är det kanske så, handen på hjärtat, att vi egentligen känner mer emot Ryssland än för ett land som många tills nyligen knappast kunde stava till eller sätta på kartan?

Amat Levin skriver i DN mycket sansat om den absurda skillnaden mellan synen på ukrainska och andra flyktingar. Nu rullas den röda mattan ut men minns – med skam! – motståndet och hatet mot syriska och afghanska flyktingar 2015 när de skulle spridas över Europa: "vårt land är fullt", "det kommer att splittra landet", "vi har inga bostäder och skolor". Ännu för några månader sedan mönstrade Polen 15.000 man vid gränsen för att stoppa flyktingar som försökte ta vägen via Belarus. Levin påpekar att nu har bara Polen tagit emot fler flyktingar än alla asylansökningar till hela EU 2015.

Då talar vi om 1 á 2 miljoner människor. Det är otroligt hur mycket vi i EU bekymrade oss då. Skapade nya lagar – t ex för att beröva människor sina smycken i Danmark! – och spärrade gränser för denna lilla spillra av de över 80 miljoner som tvingats fly från sina hem i hela världen. En tredjedel av dem, 26 miljoner, har flytt sitt land – 7 miljoner bara från Syrien. Krig pågår ju på många håll. Jag tänker på Jemen därför att jag var där för många år sedan, i en tid som nu verkar nästan idyllisk. Jag skrev en text om det för några år sedan, om historien och det tragiska "war-by-proxy" som sedan åtta år förött landet (med stöd av USA bland andra). Vi får aldrig glömma barnen där eller i Afghanistan eller Sudan! Eller barnen i Irak som Madeleine Albright uttalade sig så kallsinnigt om.

Åter till Ukraina och en förhistoria som SVT Play påpassligt lyfter med en film med den intetsägande titeln "Mr Jones". Han satte livet på spel för att rapportera om den svältkatastrof som Stalin skapade i Ukraina på 1930-talet. Minst tre miljoner ukrainare dog i denna "Holodomor"! När regionerna i öst, Donetsk och Luhansk, tömdes på folk flyttade ryssar in (och 2014 rullade historien vidare när en del av dem ville förenas med Ryssland!). Men filmen beskriver också hur Jones blir misstrodd, hur media i västvärlden fortsätter att mörka vad som pågår därför att USA och Storbritannien så gärna vill göra affärer med Sovjetunionen. Historien går igen, även vad gäller media och makt!

Christer