Många bollar i luften

Samhället fungerar i grova drag så att stat och kommun drar in skatter för att betala allt de gör för oss: pensioner och skola och sjukvård och försvar och mer. Många knotar över dessa skatter och politikerna drar sig i det längsta för att höja dom. På så sätt kan vi istället unna oss en massa resor och stora hus, prylar och god mat. Alla har dock inte råd och därför går en del av skatten till bidrag och annat stöd. Men det har blivit allt snålare med tiden. Välfärdssamhället har urholkats när skatterna sänkts. Till förmån för mer ännu konsumtion.

Just nu är många bollar i luften i den svenska ekonomin (inte bara på grund av "jättebabyn i Vita huset" som jag förbigår här). Sedan något år råder en ren krigshysteri i politik och media. Sverige blev plötsligen med i NATO och alla tycks eniga om att rusta upp. Till ett pris av sådär 300 miljarder kronor.

Vi måste också se om vårt försummade hus. Järnvägarna har fått förfalla, vatten- och avloppsledningarna spricker, energisystemen behöver byggas ut osv. Det är så lätt att försumma underhållet. Vad som ligger under gatorna syns inte (förrän det spricker). Och när staten kräver lönsamhet av SJ så får kontaktledningarna duga lite till (fast de ofta faller ner). Det finns ju förlagor från en riktigt riskfylld verksamhet: när det knep antogs strax kärnkraftverken hålla mycket längre än när de byggdes. En grov uppskattning är att det här kräver 150-250 miljarder varje år, beroende på vad man kallar upprustning, utbyggnad eller underhåll.

Ett tredje hot är planerna att bygga ut kärnkraften i Sverige. Det är mot allt förnuft men Tidögänget insisterar på ett projekt på 400 miljarder, bara i ett första steg. Aktuellt idag i riksdagen!

Var hämtar man 1000-tals miljarder kronor – pengar i nivå med hela statsskulden? Statsbudgeten brukar ha ett "reformutrymme" på något tiotal miljarder (varav hälften i år går till redan rika ROT-beställare). Här skulle krävas hundrafalt och diskussionen har bara börjat: ska vi låna (och öka statsskulden), knapra (ännu mer) på välfärden eller höja skatterna? Lars Calmfors är modig nog att säga att upprustningen kräver uppoffringar.

Vart tar den ekologiska omställningen vägen i detta? För några år sedan var de flesta mer eller mindre inställda på att leva "grönt" eller åtminstone grönare. Nu har reaktionen satt in, den som säger att det får inte kosta något (Åkesson) och vi kan bara göra som folk vill (Pourmokhtari): "Klimatkrisen får vänta".

Tåget går ändå för en hållbarare värld och jag hoppas att det fortsätter att rulla. Det går säkert att höja statsskulden några snäpp utan problem. Skatterna måste också höjas. Rejält. Då får vi skära ner i den där rikliga konsumtionen: mindre resor och hus och lyx. Vi behöver inte "näringslivets omställning" med fördubblad el och nya gruvor och fabriker utan en varsammare livsstil. I en "folklig omställning" satsar man inte utan sansar sig. I bästa fall kan vi byta arbete/inkomst/konsumtion mot mer fritid. Och skatterna ska läggas på höginkomsttagarna som nu dominerar utsläppen. Putinhotet (om det finns) skulle kunna gynna den omställningen!

Kortare arbetstid har ju kommit i ropet igen. Tålamodet tycks vara slut efter femtio år utan reformer. Några som vill verka ansvariga försöker då bevisa att det ändå ska gå att producera lika mycket. Men då faller ju det ena skälet för att jobba mindre!

Jag tar inte upp tillväxt som en lösning för de nya kraven därför att det är ingen lösning. Svenskt Näringsliv påstår visserligen det, liksom finansministern men de har fel. De blundar för tjänstedilemmat men den frågan får vänta till ett annat brev.

Christer