Rundbrev 2019

 

I want you to panic!

19-04-06

Orden skär rakt igenom mediebruset. Tanken svindlar att en miljon unga människor världen runt lämnat klassrummet för att ställa vuxenvärlden till svars!

Det vanliga politiska käbblet känns plötsligen infantilt. Hur kan en partiledare som efterlyst en vuxen debatt dra igång ett bråk om kärnkraft om 21 år? Hur kan landets statsminister på allvar föreslå ett fördubblat flygande på Arlanda? Medan världen rusar rakt in i bergväggen med gasen i botten. När ska dom fatta?

För 50 år sedan gjorde vi en första kostnadsuppskattning för den tidens miljöproblem. Det handlade om att ”städa upp” och var inte dyrt i BNP-termer; ett litet hack i tillväxten. Liknande tankar om att städa upp ligger bakom Sveriges sexton ”miljömål” – de som fått poetiska rubriker som ”Levande skogar” och ”Myllrande våtmarker”. Inom en generation skulle vi vara där samtidigt som samhällsutvecklingen antogs kunna rulla på, ostört.

”Samhällsutvecklingen” har också rullat på. Men problemen låter sig inte lösas därför att det är just den utvecklingen som blivit problemet. Naturvårdsverket hojtar om att vi klarar högst två av de sexton målen. Det är därför Greta Thunberg vill panik-bromsa, för att inte köra in i bergväggen. För nu handlar det inte om att ansa välståndsbygget i detaljerna. Det räcker inte med en mesig flygskatt eller lite cirkulär- eller delningsekonomi. Det gäller att bromsa. Eller byta spår eller gira eller ändra kurs.

Inte ”satsa på miljön”– som Löfven gärna säger – utan sansa oss i stort.

Jag har sökt länge efter rätt bild. ”Nerväxt” var inne ett tag när tillväxt var ute (hos de medvetna) men väckte så mycket onödigt mothugg. ”Omställning” talar många om – ”transition” på engelska, dvs övergång – men det stannar ofta vid lokala initiativ. Nu försöker jag på temat ”klimatåtertåget” – efter Gorbatov som kallades en återtågets hjälte för sitt djärva beslut att upplösa Sovjetunionen därför att den inte fungerade. Det gör ju inte vår samhällsutveckling heller.

Riksdagen har fattat stolta beslut om en fossilfri framtid. I en ny text (i Syre, se nedan) fabulerar jag om vad som kan hända om vi gör allvar av det. Vad ska vi använda stadsbygden till? Vad gör vi av semestern i stället för att resa? Vad säger forskare och ingenjörer om att gneta med energisparande och återvinning istället för att satsa på nya tjusiga projekt? Och hur klarar de unga av att leva utan stora expansiva framtidsplaner?

Jag har redan hört nyliberaler som betackar sig. ”Omställning inställd” alltså. Bergväggen väntar. Så tolkar jag dagspolitiken: vi hittar inte bromsen. För vem har makt och vision att bli en ”klimatåtertågets hjälte”?

Christer

 

PS om mig: Något förbluffad har jag i vår varit upptagen med att föreläsa om hur vi kan leva hållbart – nästa gång i Halmstad på nu på måndag. Det är roligt för det var några år sedan sist. Min bok ”Hur vi kan leva hållbart 2030” tycks ha sett en ny vår. Hallandsposten publicerar samtidigt en text där jag trycker på lite mer än vanligt. Man kan ju bli desperat. Syre publicerar  också en annan text på temat omställning fast det är mest ”skitsnack” (bokstavligen). Mer kommer.

Strax före vintern hade jag ett trevligt samtal som pendlade mellan att vara odlare/samlare och arbetstid, hållbarhet och politiska sengångare. Finns utlagt här: http://odlarna-podcast.blogspot.com