Rundbrev 2019
Övertalad
2019-12-06
Två filmer blev jag övertalad att se i höst och det var inte fel.
Den första handlar om Hilma af Klint. Jag hade en vag uppfattning om henne som en udda person som gjorde konstiga tavlor. Men i filmen möter vi en högst medveten och konstnärligt högt utbildad kvinna inskriven bland många av tidens kända kulturpersonligheter, i Sverige och utomlands. Det talas om ”Sveriges kanske främsta konstnär” och att nu ”måste konsthistorien skrivas om” eftersom hennes måleri föregick Kandinsky och andra abstrakta målare.
Historien är fascinerande, liksom tavlorna, men det sista skaver lite. Visst är det stort att hennes tavlor är nyskapande. Men de skapar ingen utveckling för konsten eftersom de förblev okända i decennier medan andra konstnärer påverkade varandra. Det är väl det som är konsthistorien och där har hon ingen direkt roll.
En annan tanke: Norge nu bygger ett storartat museum för sin ”störste” målare, Edvard Munck. När får Sverige ett Hilma af Klint-museum värdigt hennes konst? Är det inte mer angeläget än ett hus för en gammal dynamitfabrikör!
Den andra filmen, ”Sorry we missed you!”, knockade oss nästan. Vi blev kvar länge i salongen och talade med helt främmande människor efteråt – hur ofta händer det? Jag hade sett flera Ken Loach-filmer, senast ”I, Daniel Blake”, och tänkte att det kunde räcka. Men här slår Loach till stenhårt med en helt naken och rak film om gig-ekonomin – den där Amazon och de andra jättarna lämnar allt ansvar till sista ledet i kedjan: budföraren som kämpar för att hålla sig – och sin älskade familj – flytande. En blodlös förman förklarar villkoren. Att föraren blir överfallen och rånad bekommer honom inte – den sönderslagna handdatorn ska ändå ersättas!
Ändå ser jag nästan hans fru som filmens centralfigur. Hon jobbar i hemtjänsten där hon jagas av tidsfixerade byråkrater. Ändå lyckas hon upprätthålla någon slags anständighet gentemot dem hon hjälper. Hon har en tydlig moralisk kompass men det kostar på: familjen får sitta emellan, barnen styrs med mobilsamtal medan hon jäktar runt. Man blir matt bara av att följa med. När det kärvar till – och filmen är spännande! – så tar hon ansvaret; familjen lyckas hålla ihop och det är filmens enda ljusglimt!
Båda filmerna finns kvar på repertoaren (för den som bor där det finns film på bio) men det var glest i salongen så vänta inte länge!
Christer
Sommarfjärilar
2019-11-011
I ett rundbrev i våras sedan prövade jag att skriva o m ”klimatåtertåget” för den omställning som jag tror är nödvändig om vi ska kunna ”rädda världen”. Jag skrev några texter där jag kopplade en omställning till några konkreta frågor: vad ska vi använda vår infrastruktur till i en nedbantad värld? Hur ska vi bo när vi inte kan bygga nytt för alla? Och så om energibluffen att vi skulle kunna leva utsläppsfritt. De publicerades i Syre men jag har samlat dem – se nedan. Andra har skrivit liknande texter men det tycks som om det mesta fallit på hälleberget, inget i fruktbar jord.
Så jag har bokstavligen odlat min trädgård och skördat från skogen i ett halvår. Och läst emellanåt. Men det är inte heller så uppmuntrande. Media fladdrar som en fjäril från den ena frågan till den andra: en vecka Greta Thunbergs korståg, nästa om koldioxidinsamling, så om hur 100 företag står för 70 % av utsläppen, om oljeföretagen som lobbar och mörkat sin kunskap om skadorna (och fortfarande subventioneras!), om de lättledda konsumenterna. Och så vidare för at vi ska tro att något förändras. Ett evigt ”blame game”: är utsläppen företagens fel? Eller deras fel som köper prylarna och kör bilarna? Eller senfärdiga politiker som inte sätter upp bättre regler? Ibland dyker det också upp förvirrade artiklar som när Isobel Hadley-Kamptz förklarar att ”Bara tillväxt kan lösa klimatkrisen”.
Idag erkänner allt fler att 2°-målet från Paris är förlorat. De svenska klimatmålen känns också meningslösa. Statens egna myndigheter visar ju att utvecklingen går åt rakt fel håll. ”Detta är den jobbiga sanningen” skriver Jonas Gren: ”Få, eller ingen, som på fullt allvar betraktar klimatfrågan tror att detta kommer att gå särskilt bra.” Så skriver Rebecka Kärde apropå Roy Scrantons bok: ”Därför måste vi lära oss dö, inte som art, men som civilisation: ta farväl av de regler och förmåner vi tagit för givna.” Vi måste komma över den ”lögnaktiga optimism som vid det här laget inte bara är överspelad, utan rent av farlig.”
Om detta är nedslående så ser andra ändå motiv för att gå vidare. Gren talar om en ”klimathumanism” som kräver att vi försöker påverka, att ”halvdåligt ändå är bättre än helvetet”. Björn Wiman citerar Vaclav Havels ord om att ”verkligt hopp inte är övertygelsen om att allt kommer att gå bra, utan vissheten om att det är värt att göra någonting oavsett hur det går”. I samma anda går Kärde tillbaka till hur Stig Dagerman citerar Karl Vennberg som försvarar vikten av att slåss ”för uselt mot sämre”. För att motivera sitt eget engagemang landar Dagerman i att skrivandet och det politiska är ”något som måste presteras för att man inte ska dö av skam”.
Det låter bra men hur ska man få engagemanget att räcka? För vad kom ut av miljonerna som tågade Fridays for future? Hur länge ska det vara gratis att släppa ut koldioxid (för de utvalda, t ex svenska storföretag)? Var finns den politiska kraften? Det andra jag slås av är hur mycket som är tekniskt möjligt men gått i politisk limbo. Koldioxidlagring har t ex pågått i 20 år i Nordsjön. Men det kostar! Och sol- eller vindenergi kan inte nämnas utan att diskutera om de är ”konkurrenskraftiga”. Vem säger att alla priser måste sättas av marknaden? Men som Kerstin Ekman skriver: detta är inte en enkel strutsparad. Politiska ledare ”vet hur man vinner röster och hur man förlorar dem … Klimatfrågan … står inte högt … för deras väljare.”
David Jonstad skriver ovanligt insiktsfullt men nedslående om ”skådespelssamhället”: det är Sagan om Ringen där ”Trump är som en Sauron. Någon att hata och frukta, någon att mobilisera emot, någon att skylla på när det går åt helvete. … Greta Thunberg är som en Frodo. Den lika oväntade som självklara hjälten”. I skådespelssamhället har marknadsekonomin har fått en sådan makt över våra liv att den förvrider vår uppfattning av verkligheten.
Men hur ska man ”undvika att varken bli en del av skådespelet och hyckleriet” – vilket jag tycker att de flesta politiker är, även många miljöpartister – ”eller sjunka ner i en uppgivenhet som till slut övergår i cynism?” Jonstad citerar Sven Anders Johansson – vars bok ”Det cyniska tillståndet” är oroande tankeväckande – att ”Berättigad misstro mot ett dysfunktionellt system patologiseras, medan systemets legitimitet stärks. Därför är det viktigt att inskärpa detta: cynism är systemet som det ser ut, inte subjektets sätt att överleva i det.”
Det här blev ett ovanligt långt brev och ändå rapsodiskt. Har du kommit så här långt och ändå vill ha mer så finns länkar nedan!
Christer på Allhelgonadagen
http://sanne.one/Christer_Sanne/Omstallning.html
https://www.dn.se/kultur-noje/kerstin-ekman-att-predika-evangelier-ar-inte-forfattares-sak/
https://www.dn.se/kultur-noje/jonas-gren-det-spelar-ingen-roll-om-vi-redan-ar-domda/
https://davidjonstad.se/2019/10/08/i-stallet-for-forandring-ett-storslaget-skadespel/
https://www.expressen.se/kultur/ide/bara-tillvaxt-kan-losa-klimatkrisen/
Att så ett frö av tvivel
19-06-13
Alla undrar väl var detta ska sluta: ohämmad exploatering, miljöförstöring, växande klyftor. Och ett politiskt system som gått i stå. Vart är vi på väg? Och vad kan jag göra – hemma, på jobbet, bland mina vänner?
Stina Oscarson har skrivit elva skarpa monologer om detta som elva duktiga skådespelare framför i en film, ”Att så ett frö av tvivel”. Jag såg filmen före jul och blev väldigt gripen. Detta borde alla se! Den borde sändas på SVT på bästa sändningstid. Och följas upp med utfrågningar och debatter!
Klimataktion hade bjudit in till visningen och uppmanade alla att se den (som ”en annorlunda julklapp” när man är ”trött på konsumtionen i samhället”). Sedan har något gått snett för inget har kommit därifrån utom diffusa förklaringar. Producenten Mika Oskarson Kindstrand säger att hon och Stina kan visa filmen, ”gratis eller för en symbolisk summa” för intresserade. Hon ger också en länk för att se den på egen hand:
Jag har haft problem med att öppna den (men lyckades till slut, i Firefox). Pröva gärna. Se filmen och fundera på hur den kan spridas. Det den är värd! Kanske till höstens möten i din värld?
Till slut en dikt som föll över mig som känns förfärligt aktuell:
Jorden kan du inte göra om. Stilla din häftiga själ.
Endast en sak kan du göra, en annan människa väl.
Men detta är redan så mycket, att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre betyder en broder mer.
Han kunde han, Stig Dagerman!
Christer
I want you to panic!
19-04-06
Orden skär rakt igenom mediebruset. Tanken svindlar att en miljon unga människor världen runt lämnat klassrummet för att ställa vuxenvärlden till svars!
Det vanliga politiska käbblet känns plötsligen infantilt. Hur kan en partiledare som efterlyst en vuxen debatt dra igång ett bråk om kärnkraft om 21 år? Hur kan landets statsminister på allvar föreslå ett fördubblat flygande på Arlanda? Medan världen rusar rakt in i bergväggen med gasen i botten. När ska dom fatta?
För 50 år sedan gjorde vi en första kostnadsuppskattning för den tidens miljöproblem. Det handlade om att ”städa upp” och var inte dyrt i BNP-termer; ett litet hack i tillväxten. Liknande tankar om att städa upp ligger bakom Sveriges sexton ”miljömål” – de som fått poetiska rubriker som ”Levande skogar” och ”Myllrande våtmarker”. Inom en generation skulle vi vara där samtidigt som samhällsutvecklingen antogs kunna rulla på, ostört.
”Samhällsutvecklingen” har också rullat på. Men problemen låter sig inte lösas därför att det är just den utvecklingen som blivit problemet. Naturvårdsverket hojtar om att vi klarar högst två av de sexton målen. Det är därför Greta Thunberg vill panik-bromsa, för att inte köra in i bergväggen. För nu handlar det inte om att ansa välståndsbygget i detaljerna. Det räcker inte med en mesig flygskatt eller lite cirkulär- eller delningsekonomi. Det gäller att bromsa. Eller byta spår eller gira eller ändra kurs.
Inte ”satsa på miljön”– som Löfven gärna säger – utan sansa oss i stort.
Jag har sökt länge efter rätt bild. ”Nerväxt” var inne ett tag när tillväxt var ute (hos de medvetna) men väckte så mycket onödigt mothugg. ”Omställning” talar många om – ”transition” på engelska, dvs övergång – men det stannar ofta vid lokala initiativ. Nu försöker jag på temat ”klimatåtertåget” – efter Gorbatov som kallades en återtågets hjälte för sitt djärva beslut att upplösa Sovjetunionen därför att den inte fungerade. Det gör ju inte vår samhällsutveckling heller.
Riksdagen har fattat stolta beslut om en fossilfri framtid. I en ny text (i Syre, se nedan) fabulerar jag om vad som kan hända om vi gör allvar av det. Vad ska vi använda stadsbygden till? Vad gör vi av semestern i stället för att resa? Vad säger forskare och ingenjörer om att gneta med energisparande och återvinning istället för att satsa på nya tjusiga projekt? Och hur klarar de unga av att leva utan stora expansiva framtidsplaner?
Jag har redan hört nyliberaler som betackar sig. ”Omställning inställd” alltså. Bergväggen väntar. Så tolkar jag dagspolitiken: vi hittar inte bromsen. För vem har makt och vision att bli en ”klimatåtertågets hjälte”?
Christer
PS om mig: Något förbluffad har jag i vår varit upptagen med att föreläsa om hur vi kan leva hållbart – nästa gång i Halmstad på nu på måndag. Det är roligt för det var några år sedan sist. Min bok ”Hur vi kan leva hållbart 2030” tycks ha sett en ny vår. Hallandsposten publicerar samtidigt en text där jag trycker på lite mer än vanligt. Man kan ju bli desperat. Syre publicerar också en annan text på temat omställning fast det är mest ”skitsnack” (bokstavligen). Mer kommer.
Strax före vintern hade jag ett trevligt samtal som pendlade mellan att vara odlare/samlare och arbetstid, hållbarhet och politiska sengångare. Finns utlagt här: http://odlarna-podcast.blogspot.com
