Skamgrepp på miljön

Jag blev mycket besviken efter valet 2022 och Tidöavtalet. Det var svårt att hitta tillbaka till "mina" frågor om miljö och hållbarhet. Nu ser vi vart det barkar med en fumlig regering som klampar omkring i porslinsbutiken. Hur utrikeshandel- och biståndsministern helt skamlöst förklarar att "handel och bistånd …/är/… två sidor av samma mynt" (DN 6/6). Jag skrev om det i somras i ett rundbrev om det nya mediestödet som kommer att strypa nischtidningarna i Sverige brutalt – något som knappast engagerade övriga media; Bonniers och Schibsted fick ju sitt som alltid. Under hösten kom nya utspel om hur Sverige ska bli Europas mest ovälkomnande land för flyktingar. Och megaplaner för fängelser för att låsa in fem (!) gånger så många. Rena förbrytarskolorna för unga människor menar forskarna.

I sista minuten före jul kom så den omsusade klimathandlingsplanen och fick en skur av kritik. Ministern lät som en kaxig papegoja när hon försökte försvara planen och egentligen borde hela regeringen skämmas för att presentera något så ofullgånget.

Idag vet det svenska folket att vi överutnyttjar jordens resurser. Grovt. Allt fler inser att en bra miljö går inte ihop med fortsatt tillväxt och högre levnadsstandard. Många kan tänka sig att ändra sina vanor och tumma på sin standard för miljöns skull. Lite flygskam sitter kvar och vegomat är inte längre nördigt. Näringslivet är också med, åtminstone om det verkar lönsamt. I stat och kommun sitter en kår av miljömedvetna byråkrater redo att handla ansvarsfullt.

"Klimatfrågan" är på allas läppar. Den har fått plats i den "stora" politiska debatten. Men det krockar med den förhärskande tanken på tillväxt. Debatten har också utvecklats på sämsta möjliga sätt genom att den blivit partiskiljande. Det är övertydligt i USA där republikanerna nästan blivit klimatförnekare. I Sverige har SD gått längst i populism med utspel som ifrågasätter klimatforskarna och extrema krav på billigare bilbränsle etc. Rader av politiker – Stefan Löfven, Ulf Kristersson, Nooshi Dadgostar osv.– har dock också försäkrat att ingen ska behöva drabbas av en ekologisk omställning.

In klampar så klimathandlingsplanen, från regeringen men uppenbarligen styrd av SD, och pekar i en helt ny riktning. Man har redan beslutat att öka utsläppen: minskad reduktionsplikt, oförändrade reseavdrag, avskaffad bonus för elbilar etc. Hur de ska kunna minska – för att t ex motsvara Parisavtalet eller EU:s krav – ger de 245 sidorna inget besked om. Huvudansvaret läggs på andra håll; det talas om "globala svar", dvs från USA, Kina, Indien etc. I Sverige ska klimatfrågan lösas genom "en massivt ökad användning av klimatneutral el". Vilket naturligtvis stavas "kärnkraft"! Levnadsstandarden får inte heller stagnera: för en "bred förankring hos folket" krävs "stabila och växande hushållsekonomier".

Men det verkliga skamgreppet tar man redan på första sidan där klimatpolitiken får en helt ny uppgift: att vara "motor i en växande ekonomi"! Hoppsan! I ett slag försvann alla ambitioner att ställa om och "rädda världen" – tillväxten är helig! Heligast!

Jag hade inbillat mig att vi var ganska överens om att en omställning behövs. Frågan var mest hur det skulle gå till. Ulrike Hermann erkänner i sin bok Kapitalismens slut (se mitt rundbrev) att det knappast finns stöd för en "överlevnadsekonomi" idag. Ändå vågar hon hoppas på en kraftfull ransonering som i Storbritannien under andra världskriget. Staffan Laestadius skriver bok efter bok med ingående analyser av läget och vad som behöver göras. Men de brukar utmynna i ett "vi" som "måste" agera. Men vem är det som måste? Var finns ledarskapet? undrar han. I brevet citerade jag att "vi vet vad vi måste göra idag men inte hur vi då ska bli omvalda imorgon" (men det var inte från Jens Stoltenberg).

Statsvetaren Filippa Werner Sellbjer tar ett mer givande grepp i en lysande artikel i DN. Hon sätter tonen med ett citat av den amerikanske presidenten Theodore Roosevelt: ”Jag bestämde mig helt enkelt för vad [väljarna] borde tycka och sen gjorde jag mitt bästa för att få dem att tycka det”. Så, menar hon, visar man ledarskap. Väljarna har åsikter och intressen och idag flyter politikerna med åsiktsfloden. Men väljarnas intresse är överlevnad och det bör samhället ansvara för. Så var är den ledare som går före? 2000-talets Churchill som vågar tala om att det finns andra värden i livet än att bli rikare på prylar?

Christer