Rundbrev 2014

 

Berlin och jag

2014-11-09 (på dagen 25 år efter murens fall!)


Berlin och murens fall är på tapeten. I september deltog jag i den stora nerväxtkonferensen i Leipzig – över 3.000 deltagare! – och insåg att Leipzigborna hade spelat en central roll när muren och DDR föll. Då krävde man frihet och bättre levnadsvillkor. Men fast man fortfarande levde mycket påvert visade demonstranternas manifest att de också var mycket medvetna om att Västs livsstil och överkonsumtion var ohållbar. Se text om Leipzig – från protest till nerväxt.

 http://sanne.one/Christer_Sanne/Leipzig då och nu


Jag har också starka minnen av en lång restaurangmiddag påsken 1990 när vi föstes ihop – man gjorde så i DDR – med ett par från Östberlin. Hon var läkare och berättade om bisarra sjukbesök i husen vid muren med beväpnade vakter i släptåg. Men också om sin oro för att deras sjukvård skulle slås sönder nu när västtyska läkare kunde köpa upp deras kliniker för en spottstyver. Vi fick också inblickar i östblockets inre differentiering – ganska lika EUs nord-syd-klyftor idag: tyskarna var den rika överklassen jämfört med t ex rumäner och även ryssarna: ”När vår ryska vän ska låna lägenheten brukar vi bunkra upp lite mat åt den stackars flickan”.


Men äldre minnen från Berlin vaknar också: 1960 flängde jag runt i både öst och väst på en Vespa med en tysk vän. Det blev två artiklar om en osäker samlevnad mellan två parter som gjorde intensiv propaganda för varsin livsform. Att något måste ske låg i luften. Att det några månader senare skulle bli en mur som stod i 28 år var ändå bortom vår fantasi. (Jag skrev artiklar både 1960 och 1990 som jag restaurerat och lagt ut på hemsidan).


 http://sanne.one/Christer_Sanne/Berlin1960.html



Till sist: J M Keynes uppsats om ”Våra barnbarns ekonomiska möjligheter” har inspirerat mig i 25 år. Det är där han slår fast att arbete är ett medel, inte ett mål, och förutspår att vi kommer att klara våra behov med mycket mindre arbete i framtiden. Sagt 1930. Den har inte funnits tidigare på svenska så tog jag mig för att göra en översättning.

http://sanne.one/Christer_Sanne/KBB på svenska


Mot bättre tider!

Christer


Varför är där ingen is till punschen?

2014-05-27


I valtider blir SVT gärna lite extra räddhågset. Vetenskapens värld 12 maj visade ändå ett välmatat program av Jens Ergon om de växande ekonomiska klyftorna i Sverige och hela världen (http://www.svtplay.se/video/2040485/avsnitt-16). Det visar, med fart och fyndig grafik, att den politiskt så omhuldade Tillväxten mest kommer de redan rika till del.


Vi har alltså en enastående teknisk utveckling och blir allt rikare, totalt sett, men gör inte längre framsteg, socialt sett. I stället blir de rika allt rikare. En del kallar det Matteuseffekten: den som har, åt honom skall varda givet. Det är också slutsatsen i Thomas Pikettys nya bok Capital in the Twenty-First Century: de ekonomiska klyftorna är snart på samma nivå som före första världskriget. En tid som kallas la Belle Epoque – inte som Kent alltså utan mer som Povel Ramel i Varför är där ingen is till punschen? (enda gången (?) som Povel visar renodlad social indignation – lyssna på  http://www.youtube.com/watch?v=k7dXYpjBn8s om du undrar).


Pikettys bok är ett fenomen i sig, en snackis i många kretsar. Jag har bara börjat läsa – den är på 685 sidor! – men gillar författarens sätt att resonera med läsaren på ett tydligt och enkelt språk. Och att han är så rak i beskrivningen av hur ekonomi och politik är sammanvävda och för att han står för tydliga åsikter. Dit hör att de flesta akademiska ekonomer är ointresserade av de viktiga problemen i världen och i stället ägnar sig åt ideologiskt spekulerande och inbördes beundran. Det fick Johan Norberg att gå i taket med att Piketty "koketterar med okunskap" (SvD 14-05-18). Men Riksbankspristagare som Robert Solow skriver att "Piketty is right" och Paul Krugman talar beundrande om "a book that will change both the way we think about society and the way we do economics".


Boken är alltså en pendang till "Jämlikhetsanden" (av Wilkinson/Pickett 2010) – också den en mycket spännande läsning som tvingar oss att tänka nytt om samhället eftersom den visar, mycket övertygande, att ojämlika samhällen är sämre samhällen – för alla, även för de rika!


Den tekniska utvecklingen betyder också att robotarna tar över jobben. Det är temat i The second machine age (Erik Brynjolfsson och Andrew McAfee, 2014). Vi har det hört förut men trenden kanske är starkare nu när digitaliseringen går in i ett slags mognadsfas. Författarna hävdar t ex att 30 miljoner människor redan förlorat jobbet därför att robotar tagit över – i Kina! De luftar Keynes tanke från 1930 – och min käpphäst – att vi borde tacka för vad tekniken kan göra och skära ner på vårt arbetande. Man citerar att ”the goal of the future is full unemployment, so we can play” men backar till slut ändå och slår ett slag för någon form av basinkomst. Märkligt eftersom de samtidigt påpekar att arbete har så många sidor – även positiva som stimulans och bekräftelse. Eller med ett annat citat (från Voltaire): work saves a man from three great evils: boredom, vice and need.

 

Mellan hägg och syren

Christer


PS: ett tips till som faktiskt också har en tråd till la Belle Epoque: är du Stockholm i sommar så se (friherre?) Carl Johan De Geers utställning på Färgfabriken. Väl värt minst en halvdag att förnya bekantskapen med denne generöse, känslige och begåvade multikonstnär!


Rädda pensionen eller världen?

2014-03-10


Vad är egentligen problemet: för lite olja eller för mycket? Är det ”peak oil”, att reserverna sinar och samhället kommer att få ”soppatorsk”. Eller är problemet tvärtom är att det finns för mycket fossila bränslen – mycket mer än vi kan använda om vi ska klara klimatet? Då måste vi tänka i helt andra banor.


För det första är det ju absurt att fossila bränslen fortfarande subventioneras med jättebelopp, fem gånger mer än den förnybara energin får. Att bensinen därför är superbillig på många håll i världen. Och att man stödjer oljeletning fastän de kända reserverna är fem gånger större än vi kan tillåta oss att bränna om vi ska klara 2°-taket.


Ännu allvarligare är att i Paris nästa år ska världens länder försöka enas om ett nytt klimatavtal. Spika vägen som ska klara 2°-taket. Då måste man enas om att lämna vad engelsmännen kallar ”unburnable carbon” i jorden. Då sitter ägarna med osäljbara tillgångar. Bolagens värde faller. Börsen haltar; smällen kan bli större än 2008 när fastighetsbubblan i USA sprack. Och då skakar också institutioner som ska ge oss våra pensioner. Faller bolagen faller pensionerna (om man inte hunnit sälja av dem vilket några fonder redan nu gör).


Jag var i fredags på ett seminarium om dessa frågor och gick därifrån med en stor knut i magen med tanke på Paris 2015 och att fossilbolagen redan idag hör till de mest aggressiva lobbyisterna. Dessutom står inte bara företagsvärden på spel utan även nationella intressen: de största reserverna som skulle bli oanvändbara finns i Ryssland och arabstaterna. Vad gör de om deras nationalförmögenhet hotar att bli inlåst? Tänk om det inte blir något avtal?


Frågan återstår: ska jag få min pension eller ska vi rädda världen?

---

Seminariet Taming the Giant (där bl a Magnus Emfel från WWF och Stina Billinger från Storebrand/SPP medverkade) filmades för den som vill veta mer. Kontakta Cogito! Bästa läsningen jag sett är liten skrift av Carl Schlyter och hans medarbetare som kan laddas ner på http://www.mp.se/sites/default/files/koldioxidbubblan_pa_borsen.pdf



Prekariatet, ett forskningsanslag som är ett genombrott och ett uppfriskande julevangelium

2014-01-13

Sedan jag hörde Guy Standing för ett år sedan och läste hans bok Prekariatet har det gnagt på mitt medvetande att världen faktiskt inte längre fungerar så välordnat som vi vill tro med fasta jobb och inkomst. I ett UR-program – http://www.ur.se/Produkter/178940-En-bok-en-forfattare-Prekariatet – före jul gjorde han en utmärkt en historisk exposé (bättre än i boken) och är mycket övertygande.


Saken är den att många människor, även i min närhet, numera lever osäkert, utan fast jobb eller utan jobb och ibland utan pengar. De lever i en prekär (= vansklig; hotande; bekymmersam; osäker) situation – den nya "klassen" prekariatet. I Sverige t ex korttidsanställda, timvikarier och andra löshästar (inklusive välmeriterade "fast anställda" akademiker som kan stå utan jobb när forskningsanslagen sinar). Runt om i världen papperslösa, arbetsmigranter, flyktingar som av olika skäl tvingats från sina hem. Att det gått så här har två orsaker: att det finns för många arbetssökande i världen och att det förts en politik i företagens intresse som urholkat villkoren för arbete.


Det är alltså en missgynnad grupp men knappast en klass i meningen att den kan tänkas gå samman för att kämpa sig till bättre situation så som proletariatet en gång gjorde. Därför kan bokens underrubrik, "den nya farliga klassen", tyckas lite sensationssökande men Standing vill varna för att utvecklingen kan gynna extremhögern. På många håll är arbetslösa utan framtidshopp också en bas för att rekrytera terrorister.


Idag utgör prekariatet en så stor del av arbetsmarknaden att det måste påverka vårt sätt att tackla olika samhällsproblem. Kan vi verkligen få till ett nytt samhällskontrakt för minska löneklyftorna eller för arbetsdelning – som krävs för en hållbar utveckling – om alla söker sitt i arbetslivet medan fack och stat är så försvagade som idag?

–––––––––––––––

En av höstens stora överraskningar och ett riktigt glädjeämne är att forskningsrådet FORMAS delade ut ett stort anslag, nästan 25 miljoner, för att studera vad det skulle betyda om tillväxten upphör, vare sig det beror på yttre omständigheter eller en medveten politik. I sin nättidning Extrakt har man också en artikel där jag intervjuas: http://www.extrakt.se/livsstil-och-konsumtion/forskare-undersoker-landet-bortom-tillvaxten/   (och med min gamla bild av statens Janusansikte från Keynes barnbarn; det var faktiskt Formas som publicerade den 2007).

–––––––––––––––

Till slut: den som har en stund att avvara rekommenderas Fredrik Lindströms vinterprat på juldagen. En bitande kritik av ekonomismen varvad med en analys av tomtens roll för tillväxten och andra roliga historier. Allt försåtligt sockrat med oförargliga standardjulsånger. Lyssna!

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/290911?programid=2071


Ska framtiden visa att 2013 var året då tillväxtkritik blev salongsfähig?

Gott nytt i så fall!

Christer

 
Rundbrev 2014
 

Rundbrev 2014

 

Berlin och jag

2014-11-09 (på dagen 25 år efter murens fall!)


Berlin och murens fall är på tapeten. I september deltog jag i den stora nerväxtkonferensen i Leipzig – över 3.000 deltagare! – och insåg att Leipzigborna hade spelat en central roll när muren och DDR föll. Då krävde man frihet och bättre levnadsvillkor. Men fast man fortfarande levde mycket påvert visade demonstranternas manifest att de också var mycket medvetna om att Västs livsstil och överkonsumtion var ohållbar. Se text om Leipzig – från protest till nerväxt.

 http://sanne.one/Christer_Sanne/Leipzig då och nu


Jag har också starka minnen av en lång restaurangmiddag påsken 1990 när vi föstes ihop – man gjorde så i DDR – med ett par från Östberlin. Hon var läkare och berättade om bisarra sjukbesök i husen vid muren med beväpnade vakter i släptåg. Men också om sin oro för att deras sjukvård skulle slås sönder nu när västtyska läkare kunde köpa upp deras kliniker för en spottstyver. Vi fick också inblickar i östblockets inre differentiering – ganska lika EUs nord-syd-klyftor idag: tyskarna var den rika överklassen jämfört med t ex rumäner och även ryssarna: ”När vår ryska vän ska låna lägenheten brukar vi bunkra upp lite mat åt den stackars flickan”.


Men äldre minnen från Berlin vaknar också: 1960 flängde jag runt i både öst och väst på en Vespa med en tysk vän. Det blev två artiklar om en osäker samlevnad mellan två parter som gjorde intensiv propaganda för varsin livsform. Att något måste ske låg i luften. Att det några månader senare skulle bli en mur som stod i 28 år var ändå bortom vår fantasi. (Jag skrev artiklar både 1960 och 1990 som jag restaurerat och lagt ut på hemsidan).


 http://sanne.one/Christer_Sanne/Berlin1960.html



Till sist: J M Keynes uppsats om ”Våra barnbarns ekonomiska möjligheter” har inspirerat mig i 25 år. Det är där han slår fast att arbete är ett medel, inte ett mål, och förutspår att vi kommer att klara våra behov med mycket mindre arbete i framtiden. Sagt 1930. Den har inte funnits tidigare på svenska så tog jag mig för att göra en översättning.

http://sanne.one/Christer_Sanne/KBB på svenska


Mot bättre tider!

Christer


Varför är där ingen is till punschen?

2014-05-27


I valtider blir SVT gärna lite extra räddhågset. Vetenskapens värld 12 maj visade ändå ett välmatat program av Jens Ergon om de växande ekonomiska klyftorna i Sverige och hela världen (http://www.svtplay.se/video/2040485/avsnitt-16). Det visar, med fart och fyndig grafik, att den politiskt så omhuldade Tillväxten mest kommer de redan rika till del.


Vi har alltså en enastående teknisk utveckling och blir allt rikare, totalt sett, men gör inte längre framsteg, socialt sett. I stället blir de rika allt rikare. En del kallar det Matteuseffekten: den som har, åt honom skall varda givet. Det är också slutsatsen i Thomas Pikettys nya bok Capital in the Twenty-First Century: de ekonomiska klyftorna är snart på samma nivå som före första världskriget. En tid som kallas la Belle Epoque – inte som Kent alltså utan mer som Povel Ramel i Varför är där ingen is till punschen? (enda gången (?) som Povel visar renodlad social indignation – lyssna på  http://www.youtube.com/watch?v=k7dXYpjBn8s om du undrar).


Pikettys bok är ett fenomen i sig, en snackis i många kretsar. Jag har bara börjat läsa – den är på 685 sidor! – men gillar författarens sätt att resonera med läsaren på ett tydligt och enkelt språk. Och att han är så rak i beskrivningen av hur ekonomi och politik är sammanvävda och för att han står för tydliga åsikter. Dit hör att de flesta akademiska ekonomer är ointresserade av de viktiga problemen i världen och i stället ägnar sig åt ideologiskt spekulerande och inbördes beundran. Det fick Johan Norberg att gå i taket med att Piketty "koketterar med okunskap" (SvD 14-05-18). Men Riksbankspristagare som Robert Solow skriver att "Piketty is right" och Paul Krugman talar beundrande om "a book that will change both the way we think about society and the way we do economics".


Boken är alltså en pendang till "Jämlikhetsanden" (av Wilkinson/Pickett 2010) – också den en mycket spännande läsning som tvingar oss att tänka nytt om samhället eftersom den visar, mycket övertygande, att ojämlika samhällen är sämre samhällen – för alla, även för de rika!


Den tekniska utvecklingen betyder också att robotarna tar över jobben. Det är temat i The second machine age (Erik Brynjolfsson och Andrew McAfee, 2014). Vi har det hört förut men trenden kanske är starkare nu när digitaliseringen går in i ett slags mognadsfas. Författarna hävdar t ex att 30 miljoner människor redan förlorat jobbet därför att robotar tagit över – i Kina! De luftar Keynes tanke från 1930 – och min käpphäst – att vi borde tacka för vad tekniken kan göra och skära ner på vårt arbetande. Man citerar att ”the goal of the future is full unemployment, so we can play” men backar till slut ändå och slår ett slag för någon form av basinkomst. Märkligt eftersom de samtidigt påpekar att arbete har så många sidor – även positiva som stimulans och bekräftelse. Eller med ett annat citat (från Voltaire): work saves a man from three great evils: boredom, vice and need.

 

Mellan hägg och syren

Christer


PS: ett tips till som faktiskt också har en tråd till la Belle Epoque: är du Stockholm i sommar så se (friherre?) Carl Johan De Geers utställning på Färgfabriken. Väl värt minst en halvdag att förnya bekantskapen med denne generöse, känslige och begåvade multikonstnär!


Rädda pensionen eller världen?

2014-03-10


Vad är egentligen problemet: för lite olja eller för mycket? Är det ”peak oil”, att reserverna sinar och samhället kommer att få ”soppatorsk”. Eller är problemet tvärtom är att det finns för mycket fossila bränslen – mycket mer än vi kan använda om vi ska klara klimatet? Då måste vi tänka i helt andra banor.


För det första är det ju absurt att fossila bränslen fortfarande subventioneras med jättebelopp, fem gånger mer än den förnybara energin får. Att bensinen därför är superbillig på många håll i världen. Och att man stödjer oljeletning fastän de kända reserverna är fem gånger större än vi kan tillåta oss att bränna om vi ska klara 2°-taket.


Ännu allvarligare är att i Paris nästa år ska världens länder försöka enas om ett nytt klimatavtal. Spika vägen som ska klara 2°-taket. Då måste man enas om att lämna vad engelsmännen kallar ”unburnable carbon” i jorden. Då sitter ägarna med osäljbara tillgångar. Bolagens värde faller. Börsen haltar; smällen kan bli större än 2008 när fastighetsbubblan i USA sprack. Och då skakar också institutioner som ska ge oss våra pensioner. Faller bolagen faller pensionerna (om man inte hunnit sälja av dem vilket några fonder redan nu gör).


Jag var i fredags på ett seminarium om dessa frågor och gick därifrån med en stor knut i magen med tanke på Paris 2015 och att fossilbolagen redan idag hör till de mest aggressiva lobbyisterna. Dessutom står inte bara företagsvärden på spel utan även nationella intressen: de största reserverna som skulle bli oanvändbara finns i Ryssland och arabstaterna. Vad gör de om deras nationalförmögenhet hotar att bli inlåst? Tänk om det inte blir något avtal?


Frågan återstår: ska jag få min pension eller ska vi rädda världen?

---

Seminariet Taming the Giant (där bl a Magnus Emfel från WWF och Stina Billinger från Storebrand/SPP medverkade) filmades för den som vill veta mer. Kontakta Cogito! Bästa läsningen jag sett är liten skrift av Carl Schlyter och hans medarbetare som kan laddas ner på http://www.mp.se/sites/default/files/koldioxidbubblan_pa_borsen.pdf



Prekariatet, ett forskningsanslag som är ett genombrott och ett uppfriskande julevangelium

2014-01-13

Sedan jag hörde Guy Standing för ett år sedan och läste hans bok Prekariatet har det gnagt på mitt medvetande att världen faktiskt inte längre fungerar så välordnat som vi vill tro med fasta jobb och inkomst. I ett UR-program – http://www.ur.se/Produkter/178940-En-bok-en-forfattare-Prekariatet – före jul gjorde han en utmärkt en historisk exposé (bättre än i boken) och är mycket övertygande.


Saken är den att många människor, även i min närhet, numera lever osäkert, utan fast jobb eller utan jobb och ibland utan pengar. De lever i en prekär (= vansklig; hotande; bekymmersam; osäker) situation – den nya "klassen" prekariatet. I Sverige t ex korttidsanställda, timvikarier och andra löshästar (inklusive välmeriterade "fast anställda" akademiker som kan stå utan jobb när forskningsanslagen sinar). Runt om i världen papperslösa, arbetsmigranter, flyktingar som av olika skäl tvingats från sina hem. Att det gått så här har två orsaker: att det finns för många arbetssökande i världen och att det förts en politik i företagens intresse som urholkat villkoren för arbete.


Det är alltså en missgynnad grupp men knappast en klass i meningen att den kan tänkas gå samman för att kämpa sig till bättre situation så som proletariatet en gång gjorde. Därför kan bokens underrubrik, "den nya farliga klassen", tyckas lite sensationssökande men Standing vill varna för att utvecklingen kan gynna extremhögern. På många håll är arbetslösa utan framtidshopp också en bas för att rekrytera terrorister.


Idag utgör prekariatet en så stor del av arbetsmarknaden att det måste påverka vårt sätt att tackla olika samhällsproblem. Kan vi verkligen få till ett nytt samhällskontrakt för minska löneklyftorna eller för arbetsdelning – som krävs för en hållbar utveckling – om alla söker sitt i arbetslivet medan fack och stat är så försvagade som idag?

–––––––––––––––

En av höstens stora överraskningar och ett riktigt glädjeämne är att forskningsrådet FORMAS delade ut ett stort anslag, nästan 25 miljoner, för att studera vad det skulle betyda om tillväxten upphör, vare sig det beror på yttre omständigheter eller en medveten politik. I sin nättidning Extrakt har man också en artikel där jag intervjuas: http://www.extrakt.se/livsstil-och-konsumtion/forskare-undersoker-landet-bortom-tillvaxten/   (och med min gamla bild av statens Janusansikte från Keynes barnbarn; det var faktiskt Formas som publicerade den 2007).

–––––––––––––––

Till slut: den som har en stund att avvara rekommenderas Fredrik Lindströms vinterprat på juldagen. En bitande kritik av ekonomismen varvad med en analys av tomtens roll för tillväxten och andra roliga historier. Allt försåtligt sockrat med oförargliga standardjulsånger. Lyssna!

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/290911?programid=2071


Ska framtiden visa att 2013 var året då tillväxtkritik blev salongsfähig?

Gott nytt i så fall!

Christer