Elitprojekt

21-12-01

Jag har läst en antologi om "Klimat och moral" med flera intressanta inlägg ­ – se recension länkad nedan – och fastnat för ett påstående, eller påpekande: att hela tanken på en omställning till ekologisk hållbarhet är ett elitprojekt. Och därtill med dåliga förutsättningar.

Tanken kommer från Jenny Andersson och Erik Westholm. De är långtifrån de enda pessimisterna i boken. Eller realisterna. Det är flera som tvivlar på att det blir någon kursomläggning i samhället. Folk vill inte ha den och då vill inte politikerna driva den.  Hållbarhetspolitiken är radikal på en retorisk nivå, en årtalsakrobatik, skriver JA/EW. Men den har tre saker emot sig: politikerna saknar styrmedel för produktion och konsumtion, de har mäktiga intressen emot sig och folk håller fast vid sina bekvämligheter. Därför är

"Den omställning som FN ropar efter … ett elitprojekt som inte kan hämta näring från missnöjda gruppers krav på rättvisa och mer jämlika levnadsvillkor".

Tanken går till klasskampen mellan förtryckta arbetare och en välmående överklass i Sverige vid det förra sekelskiftet. Orättvisorna och ojämlikheten var uppenbar mellan disponentvillan och arbetarbarackerna, mellan fabrikerna på Södermalm och Strandvägen. Det var konkret och upprörande för dem som gitte se.

"Klimatkampen" är något helt annat. Nu bor många i Sverige som i "disponentvillan" medan de värsta miljöskadorna finns någon annanstans. Eller hotar någon gång i framtiden. Vi upprörs men håller dem på avstånd. Eurobarometern visar att de flesta sorterar sitt avfall och använder färre plastpåsar men tycker att det kan räcka. Har man råd köper man kanske en elbil men att dra ner på bilresandet är inte på tal. Det enda som gnager är hur nästa generation ska få det. Men våra politiker lovar samstämmigt att vi ska kunna fortsätta nästan som förr, resa och må bra. Per Bolund svävar förtjust över vågorna i en eldriven bärplansbåt (à mer än 2 Mkr).

Kanske är det en skönmålning av det förra sekelskiftet men jag har en bild av en arbetarrörelse som kämpade för bättre rättigheter och villkor medan högern stretade emot för att behålla sina privilegier. En falang upplysta liberaler slöt upp med vänstern därför att man tyckte det var rätt – även om detta kunde äventyra deras kortsiktiga bästa. Var det den tidens elitprojekt?

Det som mest liknar en kamp idag är ungdomarna i Fridays for Future. Deras engagemang ger bilder som media älskar. Men vad betyder det? De kan inte rösta och inte strejka, bara skolka och det hämmar ju inte produktionen. Är vår klimatkamp främst en generationsfråga där vuxenvärlden borde skämmas? Jonas Gardell är inte nådig: "I alla tider har människan varit beredd att offra sig själv för att barn och barnbarn ska få det lite bättre. Vi är den första generation som har gjort precis tvärtom."

Christer

Här är recensionen:

https://www.miljomagasinet.se/index.php/2021/11/03/moralen-far-vanta-trots-klimatkris/

Grus i maskineriet

21-10-18

Alla vill så väl i klimatkrisen. Politiker, alla färger, försöker bräcka varandra med årtal för nollutsläpp och hållbarhet. Men helst några mandatperioder bort. För just nu behöver vi inte göra något, bara vänta på laddstolpar och kolfritt stål. Statsministern försäkrar oss att vi ska kunna leva och resa som vanligt i framtiden.

I sommar har det dock kommit lite grus i maskineriet. En djärv domstol har krävt att Cementa ska sluta bryta kalksten. En annan domstol har underkänt LKABs planer att öka brytningen i Kiruna. Trafikverket har lyft fram att det inte går att nå miljömålen för trafiken med de regler som riksdagen beslutat. Och så har några tjänstemän i Skogsstyrelsen visat att de svenska skogarna skövlas i ökat tempo. Redan innan Centern fått igenom sitt krav att ”släppa skogsägarna fria”.

Kanske finns ännu fler i den svenska statsförvaltningen som vill ta detta med omställning på allvar. Det är en tröst i vargatider.

Och självfallet har sådana här tilltag mött motstånd. Skogsstyrelsen försöker mörka rapporten. Byggbranschen – i lika mån företag och fack – slår larm om stoppade byggen och hundratusentals jobb i fara. Man hävdar t o m att den hållbara framtiden hotas.  Svenska Dagbladet (ledare 14/10) går upp i falsett och kallar miljöbalken ”en lagstiftning som har blivit direkt samhällsfarlig. … genomgripande förändringar [har] nu blivit direkt livsnödvändiga”. Miljöbalken ”behöver likvideras, kremeras, askan … placeras i en rymdsond som skjuts [till] … närmaste svarta hål.

Som alla hört – nästan till leda – så kräver svensk levnadsstandard idag fyra jordklot om alla skulle leva som vi. Behöver vi då bygga flera logistikcentra – det lär vara den hetaste trenden i byggandet för kunderna ”måste” få sina varor snabbare. Behöver vi mer järnmalm? Resa mera? Tömma skogarna? Ekonomin väntas växa med 4 % i år. Är det inte det som är ”samhällsfarligt”?

Jag skrev redan i mitt förra brev om Gorbatjov som en ”återtågets hjälte” (efter Hans M Enzenberger 1989). Gorbatjov hade insett att läget var ohållbart och tog på sig att montera ned Sovjetväldet. Han blev inte gammal på sin post men han ändrade historiens kurs. Idag behöver vi ett ”klimatåtertåg” för att ändra en ohållbar kurs (mer om detta här : http://www.sanne.one/Christer_Sanne/Omstallning.html).

Men i en ny antologi – ”Klimat och moral ”– konstaterar flera filosofer att svenskarna inte är beredda till några uppoffringar av sin levnadsstandard för kommande generationer. Då finns inte heller några politiker som vågar begära det. Moralen får vänta som Brecht sade.

Sommarens miljöfrågor visar att en omställning som verkligen gör skillnad kan svida. Jobb och företag kommer att försvinna. Vi kommer att behöva banta i resande, boende, kläder och mycket annat. Då behövs det färre jobb (även om det säkert uppstår nya också). Vi kan dela på det som behöver göras. Jag förstår inte varför inga politiker tar fasta på det. En omställning kan betyda en uppoffring men också en högre livskvalitet med mer fri tid. Det är ett löfte som man blundar hårt för.

I höstmörkret,

Christer   

PS. Att kortare arbetstid är både viktigt och möjligt har jag sagt många gånger, senast i ett bra samtal med Carl Schlyter i en podcast för Greenpeace. Jag utnämns till ”arbetstidsorakel” men här finns inga dunkla tankar:

https://play.acast.com/s/systemskiftet/arbetstidsoraklet-christer-sanne-jobba-mindre-lev-mer-pa-kop

Har du varit i Paris?

2021-05-10

Har du varit i Paris? Det var frågan när vi var unga och samlade på städer. Med tiden blev frågan snarare ”Har du varit i Paris i år?”. Sådan är vår levnadsstandard: vi kan lyfta när vi vill till exotiska eller spännande platser jorden runt. Vi reser till Kina och nu reser kineserna också till oss.

Fast det kärvar allt mer. För det första är platser som Venedig och Barcelona inte lika kul längre när de bågnar under turister. Varken för invånarna eller oss. För det andra är flygandet inte ekologiskt hållbart. Flygskam blev ett svenskt ord som gick över världen. Och så kom pandemin och satte tvärstopp för resandet. Vattnet blev renare i Canal Grande och ortsborna fick livsrum men besöksnäringen brakade ihop och flygplanen blev kvar på marken.

 Inte bara resandet föll utan även annan konsumtion och för ett år sedan hoppades många miljöbekymrade att pandemin skulle bli en tankepaus, ett tillfälle att anpassa sin livsstil till något hållbarare. Hemester och turistande inom landet. Färre onödiga prylar.

 Men nu är det dags igen. The Economist och McKinsey beskriver ett uppdämt behov att konsumera. Finansministern och hennes likar och beskäftiga ekonomijournalister talar om en återgång till ”normal tillväxt” eller kanske extra stor. Många har ju samlat i ladorna under pandemin. Och visst vaknar reslusten igen. Min också. Men klimatet då? Bortglömt igen? Var är omställningen? Det slog mig inför en debattartikel i DN (21-05-02) som satte fingret på en öm punkt: staten (genom Visit Sweden) driver idag propaganda för att locka hit långväga turister – läs gärna kineser! Författarna menar att det inte rimmar med våra klimatmål eftersom det betyder långa flygresor.

 Man kan tycka att detta är långsökt och dessutom en ganska liten miljöfråga. Men det är rätt tänkt: vi måste vara beredda att avstå från något för att nå klimatmålen. Det duger inte att stoppa huvudet i sanden och hoppas på ny teknik. Vi kan inte bjuda in kineserna, de bor för långt bort med tanke på Parisavtalet. Vi måste sätta ner foten och staten måste fatta beslut om det.

 En krass förutsägelse är att vi måste avstå från mycket mer än resor. Jag skrev före pandemin en text om det nödvändiga ”klimatåtertåget”. Det gick tillbaka till H M Enzenberger som utnämnde Gorbatjov till en ”återtågets hjälte” för att han förmådde fatta det ” omöjliga men nödvändiga” beslutet att upplösa Sovjetunionen. Det vi måste besluta är lika nödvändigt och känns nästan lika omöjligt. Som att i framtiden handla mindre, resa mindre, bo mindre, göra idrotts- och nöjesbranschen klimatvänlig osv. Texten var en tankelek om frigjorda lokaler och tomma vägar och p-ytor att använda på andra sätt, färre transporter och lager, nerlagda flygfält, hotell omgjorda till studentbostäder osv. Något av det har vi faktiskt sett under pandemin. Men det har gjorts motvilligt, som nödlösningar och provisorier. Nu hotar ”normala banor” igen, långtifrån den där nödvändiga omställningen, riktningsändringen. Se http://sanne.one/Christer_Sanne/Omstallning.html

 Och jag är inte fri från ”the travel bug”. Vi prickade in en ”kulturresa” söderut veckorna innan pandemin. Mest med tåg. Det är långtifrån problemfritt – särskilt i kombination med färja – men en vinst var att vi kunde stanna fem gånger mellan Köpenhamn och Paris för att se och göra vad vi ville. I den stora världen – av utställningar, muséer, konserter, arkitektur – som vi bara kan drömma om i Sverige. I Paris blev jag inspirerad att skriva om Charlotte Perriand och andra arkitekter. Det publiceras nu i Feministiskt perspektiv. Lagom tills den läggs ner men de har lovat hålla denna länk öppen: https://feministisktperspektiv.se/2021/04/28/att-skapa-sig-ut-ur-den-manliga-skuggan/

Nu tågar jag in i sommarhagen!
Christer

Tillväxt eller välfärd?

2021-04-22

Häromdagen skrev jag om magiskt tänkande och koldioxid. Igår fick jag och Lars Rydén också en text i tryck om hur ”tillväxt” fått en magisk klang. Det rabblas ju ständigt att tillväxt är nödvändig för välfärdens skull. Och efter pandemin ska tillväxten ta fart igen. Men tillväxten har blivit ”oekonomisk”. Den tar oss inte dit vi vill.

Välfärd är ju inte bara välfärdstjänster som skola och omsorg. Välfärd är också gröna skogar. Välfärd är att ha fri tid att njuta av livet.

Därav rubriken, lite hårdraget, att ”Vi måste välja mellan tillväxt och välfärd”. Arbetslinjen är allmängods i politiken men ett dilemma idag är att vi arbetar så mycket – och så effektivt – att löneutrymmet blir större än den ekologiskt möjliga konsumtionen. Alla pratar om att vi bör konsumera mindre men ingen förklarar vad man då ska göra av sina pengar. Vad kommer förresten att hända när pandemins spärrar släpper?

Dessutom är det en magisk tanke att tillväxt skulle ge mer vård och skola. Det så kallade ”tjänstedilemmat” betyder att vi hamnar på ruta ett igen. Om inte mer av löneutrymmet går till den gemensamma välfärden. Högre skatter alltså men vem vågar föreslå det?

Så här borde tillväxten diskuteras. Men texten i Uppsala Nya Tidning igår (21 april) är instängd bakom en stenhård brandvägg för oss 99 % icke-prenumeranter. Jag lägger därför en fil över sidan som bilaga (om det fungerar). Jag har också lagt in den på min hemsida (om det fungerar): http://sanne.one/Christer_Sanne/Tillvaxt-eller-valfard.html

Hör av dig annars!

Den goda tillväxten har jag i trädgården. Igår skördade jag resten av jordärtskockorna från förra året. Nu ligger snön tjock över landen.

Christer

Trolla med koldioxid

2021-04-19

Trollkarlar är fascinerande. De kan sätta in vackra damer i sin låda och trolla bort dem. Barn tror att det är magi men vuxna vet att det är ett trick.

Men i klimatpolitiken tycks flera trick fungera. Sverige har stolta mål att bli ett ”fossilfritt välfärdsland”. Utredningar om hur vi ska nå dit poppar upp på löpande band: Fossilfritt Sverige, Reformisterna, Global Utmaning osv. Tidningarna frossar i nationalistiska reportage om en kommande svensk teknisk storhetstid.

Men detta handlar bara om de ”territoriella” utsläppen i Sverige, från svenska fabriker och gårdar och konsumenter på ungefär 50 miljoner ton (Mton). I förbigående kan vi notera att de borde minska med 7 % varje år, en takt som vi hittills aldrig varit i närheten av (utom under pandemiåret 2020). Allt fler svenska myndigheter slår nu larm om att planerade åtgärder aldrig kan leda till så stora minskningar.

Men svenskarna skapar också utsläpp i andra länder för vår import och våra resor (netto för exporten) som måste bort för att ”rädda jorden”. De är ungefär lika stora och vi har mycket liten rådighet över dem. Hittills har riksdagen bara uttalat att våra inhemska mål ska nås ”utan att orsaka ökade miljö- och hälsoproblem utanför Sveriges gränser”. Inget om hur det ska gå till.

Och det finns mer utsläpp som går under radarn. Sverige bränner allt mer biobränslen som också ger koldioxid. Jag läste in mig på detta för mer än tio år sedan och blev ganska förbryllad men Naturvårdsverkets expert bekräftade att jag tänkte rätt. Det fanns internationella överenskommelser och därför kunde man blunda för vissa utsläpp.

Detta, att man kunde nonchalera utsläppen från skogen, beror naturligtvis på vad varje skolbarn fått lära sig: att skogen ingår i ett kretslopp genom att den suger upp koldioxid när träden växer upp. Det är alldeles riktigt men bara i ett hundraårsperspektiv. Men utsläppen måste ner långt innan skogarna hunnit ta vara på dem. Att blunda för de ”biogena” utsläppen är ännu ett trick och regeringen vill ju inte minska utan intensifiera biobränsleanvändningen. Allt för att det ska se ut som om vi hade råd att leva på den levnadsstandard vi gör.

Ju mer kunskapen växer, desto fler problem kommer upp. Mer kol lagras i marken än i träden men vid kalhyggen frigörs mycket av detta vilket ytterligare ökar skadorna. Våtmarker, sjöar och vattendrag sägs släppa ut växthusgaser motsvarande hälften av skogens upptag (Se https://www.dn.se/sverige/sa-forsvann-en-sjattedel-av-sveriges-utslapp-fran-statistiken/). Och industrin bränner, oredovisat, så stora mängder svartlut att de biogena utsläppen ökar med en tredjedel (Se https://www.dn.se/debatt/utslapp-av-vaxthusgaser-i-sverige-underskattas-kraftigt/).

Debatten är igång och allt i allt uppskattas våra verkliga utsläpp, från vår levnadsstandard, till 150 Mton. Det är tre gånger mer än det som som utredningarna ovan försöker pressa ner till noll. Resten trollar de bort!

Sverige anses ändå väldigt ”duktigt” på klimatområdet eftersom vi har en tung koldioxidskatt. Den följer den sunda principen att förorenaren ska betala kostnaden för sina utsläpp – på engelska ”Polluter Pays Principle”. Och för bilarna gäller det från första milen. Industrin slipper lättare undan för att EU har valt en betydligt mildare strategi genom att ge de största klimatförstörarna ”utsläppsrätter”. Det är ett trick som ger företagen rätt att gratis förstöra miljön upp till en gräns – ofta på den nivå man dittills legat. Sedan regleras företagens ytterligare behov eller överskott på en ”utsläppsmarknad” men den gäller alltså bara på utsläpp på marginalen. Ett sådant system blir också mycket känsligt för lobbying om hur nivån ska sättas – och företag har som bekant starka påtryckningsmöjligheter. Om nu inte staten och kapitalet rentav sitter i samma båt. Priset har också varit så lågt att det sällan stimulerat företagen att minska sina utsläpp och än mindre att ta hand om koldioxiden (CCS).

”Stål-utan-kol”, elbilar och solpaneler och annan ny teknik i all ära. Risken är ändå stor att vi tror på tricken och att vi kan gasa på och köra tillväxten ett varv till när vi egentligen måste banta, skära ner och sansa oss på alla områden för en hållbar värld.

Dags att dra till skogs medan den består!

Christer

Var det bättre förr?

2021-03-21

I pandemitider kan man bara drömma om att resa. Men här om två länder där det absolut inte blivit bättre.

Jag var i Jemen med familjen för 45 år sedan. För nöjes skull, nyfikna och inspirerade av en bok, Det Lyckliga Arabien, om en märklig expedition med en lärjunge till Linné. Mycket mer visste vi inte. Vi såg vackra landskap, en fantastisk arkitektur och överdådiga marknader. Hela ”Österns mystik” för inte-så-beresta svenskar!

Sedan har jag läst om ett land som alltid krigat framgångsrikt för sitt oberoende, om drottningen av Saba och Salomo, om kaffe och kryddor och parfym och gamla handelsvägar.

Idag talar FN om ”världens största humanitära katastrof” därför att Saudiarabien (med USAs stöd, före Biden), Förenade Arabemiraten och Iran bedriver ett förödande och grymt ”ombudskrig” där.

Men det är värre än så. Oavsett kriget är Jemen ett av jordens fattigaste länder. Ekonomin är i händerna på några få klaner och totalt korrumperad. Landet är överbefolkat och lider av extrem vattenbrist. Som jämförelse: när vi var där hade Sverige och Jemen ungefär lika många invånare. Idag bor 30 miljoner i Jemen, tre gånger fler än i Sverige. Som har lika lite vatten att dela på.

Jag skriver om det här i Miljömagasinet med denna länk https://www.miljomagasinet.se/?p=25475

 (och Thorkild Hansens "Det Lyckliga Arabien" från 1962 förblir en favorit)

Ett annat förlorat turistland är Mali. Där var det också bättre förr med en spirande demokrati innan rebellerna tog över i norr, kring Timbuktu. Den staden hade fascinerat äventyrare och politiker i Västerlandet ända sedan Malis bokstavliga guldålder på 1300-talet. Kungen sägs ha varit världens rikaste man, i alla tider. Timbuktu var ett av islams viktigaste lärdomscenter när vi hade Gustav Vasa. Från den tiden finns hundratusentals gamla dokument som smugglades ut i en fantastisk räddningsaktion när jihadisterna vällde in. Idag är landets ekonomi svag, delvis därför att stora starka USA subventionerar sin bomullsodlare, trots upprepade fällningar i WTO. Men musiken har gått ut över världen. Jag har skrivit om det också, här två länkar

https://tidningensyre.se/global/2018/nummer-75/timbuktu-52-dagar/

eller (om den är låst) sanne.one/Christer_Sanne/Timbuktu.html

När vi reste i Mali besökte vi en guldgrävarby som fyllde mig med blandade känslor. Marken som en schweizerost med tio meter djupa brunnar, inga säkerhetsanordningar, män, kvinnor och barn som vaskade, köttboden en styckad ko i ett träd. Men är det bättre – för afrikanerna – att ta in bulldozers och riva upp hela landskapet? Vem tar då guldet? Se en opublicerad text här: sanne.one/Christer_Sanne/Vaska_guld.html

I väntans tider (på en spruta!)

Christer

Samhälle till vad?

2021-03-08

”Det finns inget sådant som ett samhälle” sade Margret Thatcher (och fortsatte: ”… bara män och kvinnor … och folk tänker på sig själva i första hand…”). Men Birger Schlaug frågar hellre ”Vad ska vi ha samhället till?” Det är hans nya bok. Ett annat arbetsnamn var ”Vad ska vi ha livet till?”. Stora frågor alltså. En rad korta kapitel spänner över breda fält. Många bygger på hans blogginlägg. Dagliga inlägg – han är flitig! Och mycket kunnig och har stor erfarenhet från politiken att dra från. Dessutom skriver han rappt och medryckande. Och jag gillar hans åsikter. Det är absolut en läsvärd bok.

Ändå letar jag efter ett tydligare svar på frågorna. En ”socialekologisk blandekonomi med medborgarperspektiv” säger inte mig så mycket; det smakar för mycket politikertugg. Samtidigt är det ju märkligt att vi aldrig talar om ”vad vi ska ha livet till”. Där har ekonomerna skaffat sig tolkningsföreträde med ”economic man” som alltid maximerar sin (egen) lycka – jämför Thatcher! Futtigt! Jag vill tro att människor i gemen bär på livsritningar som de försöker leva upp till som är viktigare än pengar. En del talar lite nedlåtande om ”villa, Volvo och vovve” men se det som att människors viktigaste mål gäller livsmönster som familjebildning och bosättning (kräver pengar men det är inte målet). Människor som aktörer, subjekt, medan Schlaugs formel snarare gör dem till objekt i politiken.

Samhället ska vi då ha för att människor ska kunna förverkliga dessa livsritningar (fast man får se upp med ovälkomna livsmönster!). Jag utvecklar detta som ”social hållbarhet” i antologin ”Att svära i kyrkan” – länk nedan.

Jag har skrivit en längre recension av Birgers bok men inte hittat någon plats för att få den i tryck. Det är ont om lämpliga kanaler (och jag är lite sent ute den här gången). Att vara frilansande tyckare blir allt knepigare. Och sedan har man ett nytt problem: att få det publicerade att förbli tillgängligt och inte hamna bakom en brandvägg eller försvinna för att någon tidning läggs ner eller bara byter datorsystem. Några tips?

Nu ligger mina tankar om Birgers bok på min hemsida (för ev. senare publicering). Den tycks vara tillgänglig med Chrome och Firefox men inte med Safari av någon okänd anledning (några tips där också? – har ingen support).

Christer

http://www.sanne.one/Christer_Sanne/Schlaug.html

http://tillvaxtreflektera.se/Kyrkan/Att_svara_i_kyrkan-21-Christer_Sanne.pdf

En briljant bråkstake

2021-01-13

Gunnar Adler Karlsson har tystnat. Vi som numera rangeras som ”riskgrupp” minns honom som en briljant bråkstake och sådana behövs. Tyvärr lyssnar världen dåligt.

Han trädde in på scenen med dunder och brak, dvs. löpsedel på DN, med en avhandling om USAs ekonomiska krigföring efter andra världskriget. Gunnar Myrdal var handledare. Men i förbigående visade den på Wallenbergs samröre med nazisterna under kriget. Och dessutom Sveriges – dvs. socialdemokraternas – hemliga samröre med NATO. Båda delarna var nerhyschade då. Det gör man inte ostraffat så där rök chansen till en akademisk karriär i Sverige.

Men debattera kunde han. GAKs storhet var att han hade näsa för de viktiga, centrala frågorna och kunde skriva väl om dem. Först ut var en bok om ”funktionssocialism”: hur man skulle kunna tämja och utnyttja företagen snarare än att försöka överta dem och avskaffa kapitalismen. Det skrev han 1967 – hur många har inte rotat med den frågan sedan dess! Han föreslog ”köpfrid” i samma anda som Sven Lindqvist hade skrivit om att reklam var livsfarligt. Han skrev en hederskodex, en katekes med tio budord för ingenjörer. Han stack hål på flummet om vikten av ”full sysselsättning”. Han förordade medborgarinkomst.

Globalt reagerade han mot 70-talets fixering vid ”befolkningsexplosionen”. Enkelt och övertygande visade han att ”konsumtionsexplosionen” i de rika länderna var ett mycket större problem om man skulle rädda planeten från överexploatering.

Vid den här tiden hade jag också börjat skriva i samma anda om miljö och arbetstid och jag fick snart heja!-brev från GAK. Han bjöd på lunch och berättade om avhandlingen som format hans liv (vilket han säkert gjort tusen gånger förr och upprepar i sina memoarer, ”En uppblåst bakteries memoarer”). Då hade han varit professor i det ”röda universitetet” i Roskilde – ”femton års kamp mot marxistisk förvillelse”. Det var välavlönat – ”man måste vara ekonomiskt oberoende för att kunna säga vad man vill”. Han skickade mig sina böcker.

Efter Roskilde slog han sig ner på Capri, skapade en ”filosofipark”, bjöd in till kurser och tänkte vidare i banor som jag – och kanske de flesta – fick allt svårare att acceptera: eftersom situationen i världen är nästan hopplös med ständigt ökande befolkning, stigande materiell standard och naturens förstörelse så behöver världen ”testosteronfyllda alfahannar”. För visst varierar IQ mellan raser och folk. Vi ska vara tacksamma att det finns ”superhjärnor” som är beredda att klättra, ta makten och göra de uppfinningar som behövs för att försörja miljarder människor. Samhället behöver en stark dirigent som förmår leda orkestern om den ska spela väl. Vi är tvungna att acceptera detta för att överleva. GAK bjöd in alla som ville till Capri och jag var lockad men det var monologvarning och jag brukar vilja få en syl i vädret!

Jag tror att engagerade människor som GAK kan frestas att gå allt längre i sin förkunnelse i ren desperation: att skrika högre om ingen lyssnar. Att föreslå envälde om inte demokrati fungerar. Det är absolut inte PK. Jag vill ändå hedra honom för att han såg så klart redan för femtio år sedan och vågade säga vad han såg.

Christer Sanne

Fnöske och flagellanter

2021-01-04

Missa inte filmen om Greta ! Det är en välgjord, välbalanserad film om en flicka som en dag sätter sig vid Riksdagshuset för att hon känner att hon måste. Ensam men inte länge. Det är som om hon slår en gnista där en hel väntande generation är fnöske. Hon tänder en brand och sju miljoner unga människor över hela världen tar till gatorna. Det är mäktigt, även för en som står vid sidan av.

Media ser storyn och spelar med och det får man finna sig i denna gång. För nu häktar etablissemanget på. Världens viktigaste församlingar ställer sig på kö. Politikerna och affärsmännen blir den nya tidens flagellanter som låter sig gisslas av hennes straffpredikningar. Hon är en gudabenådad predikant med religiösa övertoner i budskapet. ”How dare you!”. ”Ni pratar om vad ni ska göra men ni gör ingenting!”.

Efteråt trängs de mäktiga för att få ta en selfie. Greta tycker att det är pinsamt. Det berättar hon i sitt sommarprogram som också är utmärkt. Men hon är enastående. Hon hanterar kändisar och media utan problem. Hon lyckas lyfta fram andra framför sig själv. Och hon verkar oförstörd av uppståndelsen. Som hon kan skratta! Grattis på 18-årsdagen, Greta!

Christer

Elitprojekt

21-12-01

Jag har läst en antologi om "Klimat och moral" med flera intressanta inlägg ­ – se recension länkad nedan – och fastnat för ett påstående, eller påpekande: att hela tanken på en omställning till ekologisk hållbarhet är ett elitprojekt. Och därtill med dåliga förutsättningar.

Tanken kommer från Jenny Andersson och Erik Westholm. De är långtifrån de enda pessimisterna i boken. Eller realisterna. Det är flera som tvivlar på att det blir någon kursomläggning i samhället. Folk vill inte ha den och då vill inte politikerna driva den.  Hållbarhetspolitiken är radikal på en retorisk nivå, en årtalsakrobatik, skriver JA/EW. Men den har tre saker emot sig: politikerna saknar styrmedel för produktion och konsumtion, de har mäktiga intressen emot sig och folk håller fast vid sina bekvämligheter. Därför är

"Den omställning som FN ropar efter … ett elitprojekt som inte kan hämta näring från missnöjda gruppers krav på rättvisa och mer jämlika levnadsvillkor".

Tanken går till klasskampen mellan förtryckta arbetare och en välmående överklass i Sverige vid det förra sekelskiftet. Orättvisorna och ojämlikheten var uppenbar mellan disponentvillan och arbetarbarackerna, mellan fabrikerna på Södermalm och Strandvägen. Det var konkret och upprörande för dem som gitte se.

"Klimatkampen" är något helt annat. Nu bor många i Sverige som i "disponentvillan" medan de värsta miljöskadorna finns någon annanstans. Eller hotar någon gång i framtiden. Vi upprörs men håller dem på avstånd. Eurobarometern visar att de flesta sorterar sitt avfall och använder färre plastpåsar men tycker att det kan räcka. Har man råd köper man kanske en elbil men att dra ner på bilresandet är inte på tal. Det enda som gnager är hur nästa generation ska få det. Men våra politiker lovar samstämmigt att vi ska kunna fortsätta nästan som förr, resa och må bra. Per Bolund svävar förtjust över vågorna i en eldriven bärplansbåt (à mer än 2 Mkr).

Kanske är det en skönmålning av det förra sekelskiftet men jag har en bild av en arbetarrörelse som kämpade för bättre rättigheter och villkor medan högern stretade emot för att behålla sina privilegier. En falang upplysta liberaler slöt upp med vänstern därför att man tyckte det var rätt – även om detta kunde äventyra deras kortsiktiga bästa. Var det den tidens elitprojekt?

Det som mest liknar en kamp idag är ungdomarna i Fridays for Future. Deras engagemang ger bilder som media älskar. Men vad betyder det? De kan inte rösta och inte strejka, bara skolka och det hämmar ju inte produktionen. Är vår klimatkamp främst en generationsfråga där vuxenvärlden borde skämmas? Jonas Gardell är inte nådig: "I alla tider har människan varit beredd att offra sig själv för att barn och barnbarn ska få det lite bättre. Vi är den första generation som har gjort precis tvärtom."

Christer

Här är recensionen:

https://www.miljomagasinet.se/index.php/2021/11/03/moralen-far-vanta-trots-klimatkris/

Grus i maskineriet

21-10-18

Alla vill så väl i klimatkrisen. Politiker, alla färger, försöker bräcka varandra med årtal för nollutsläpp och hållbarhet. Men helst några mandatperioder bort. För just nu behöver vi inte göra något, bara vänta på laddstolpar och kolfritt stål. Statsministern försäkrar oss att vi ska kunna leva och resa som vanligt i framtiden.

I sommar har det dock kommit lite grus i maskineriet. En djärv domstol har krävt att Cementa ska sluta bryta kalksten. En annan domstol har underkänt LKABs planer att öka brytningen i Kiruna. Trafikverket har lyft fram att det inte går att nå miljömålen för trafiken med de regler som riksdagen beslutat. Och så har några tjänstemän i Skogsstyrelsen visat att de svenska skogarna skövlas i ökat tempo. Redan innan Centern fått igenom sitt krav att ”släppa skogsägarna fria”.

Kanske finns ännu fler i den svenska statsförvaltningen som vill ta detta med omställning på allvar. Det är en tröst i vargatider.

Och självfallet har sådana här tilltag mött motstånd. Skogsstyrelsen försöker mörka rapporten. Byggbranschen – i lika mån företag och fack – slår larm om stoppade byggen och hundratusentals jobb i fara. Man hävdar t o m att den hållbara framtiden hotas.  Svenska Dagbladet (ledare 14/10) går upp i falsett och kallar miljöbalken ”en lagstiftning som har blivit direkt samhällsfarlig. … genomgripande förändringar [har] nu blivit direkt livsnödvändiga”. Miljöbalken ”behöver likvideras, kremeras, askan … placeras i en rymdsond som skjuts [till] … närmaste svarta hål.

Som alla hört – nästan till leda – så kräver svensk levnadsstandard idag fyra jordklot om alla skulle leva som vi. Behöver vi då bygga flera logistikcentra – det lär vara den hetaste trenden i byggandet för kunderna ”måste” få sina varor snabbare. Behöver vi mer järnmalm? Resa mera? Tömma skogarna? Ekonomin väntas växa med 4 % i år. Är det inte det som är ”samhällsfarligt”?

Jag skrev redan i mitt förra brev om Gorbatjov som en ”återtågets hjälte” (efter Hans M Enzenberger 1989). Gorbatjov hade insett att läget var ohållbart och tog på sig att montera ned Sovjetväldet. Han blev inte gammal på sin post men han ändrade historiens kurs. Idag behöver vi ett ”klimatåtertåg” för att ändra en ohållbar kurs (mer om detta här : http://www.sanne.one/Christer_Sanne/Omstallning.html).

Men i en ny antologi – ”Klimat och moral ”– konstaterar flera filosofer att svenskarna inte är beredda till några uppoffringar av sin levnadsstandard för kommande generationer. Då finns inte heller några politiker som vågar begära det. Moralen får vänta som Brecht sade.

Sommarens miljöfrågor visar att en omställning som verkligen gör skillnad kan svida. Jobb och företag kommer att försvinna. Vi kommer att behöva banta i resande, boende, kläder och mycket annat. Då behövs det färre jobb (även om det säkert uppstår nya också). Vi kan dela på det som behöver göras. Jag förstår inte varför inga politiker tar fasta på det. En omställning kan betyda en uppoffring men också en högre livskvalitet med mer fri tid. Det är ett löfte som man blundar hårt för.

I höstmörkret,

Christer   

PS. Att kortare arbetstid är både viktigt och möjligt har jag sagt många gånger, senast i ett bra samtal med Carl Schlyter i en podcast för Greenpeace. Jag utnämns till ”arbetstidsorakel” men här finns inga dunkla tankar:

https://play.acast.com/s/systemskiftet/arbetstidsoraklet-christer-sanne-jobba-mindre-lev-mer-pa-kop

Har du varit i Paris?

2021-05-10

Har du varit i Paris? Det var frågan när vi var unga och samlade på städer. Med tiden blev frågan snarare ”Har du varit i Paris i år?”. Sådan är vår levnadsstandard: vi kan lyfta när vi vill till exotiska eller spännande platser jorden runt. Vi reser till Kina och nu reser kineserna också till oss.

Fast det kärvar allt mer. För det första är platser som Venedig och Barcelona inte lika kul längre när de bågnar under turister. Varken för invånarna eller oss. För det andra är flygandet inte ekologiskt hållbart. Flygskam blev ett svenskt ord som gick över världen. Och så kom pandemin och satte tvärstopp för resandet. Vattnet blev renare i Canal Grande och ortsborna fick livsrum men besöksnäringen brakade ihop och flygplanen blev kvar på marken.

 Inte bara resandet föll utan även annan konsumtion och för ett år sedan hoppades många miljöbekymrade att pandemin skulle bli en tankepaus, ett tillfälle att anpassa sin livsstil till något hållbarare. Hemester och turistande inom landet. Färre onödiga prylar.

 Men nu är det dags igen. The Economist och McKinsey beskriver ett uppdämt behov att konsumera. Finansministern och hennes likar och beskäftiga ekonomijournalister talar om en återgång till ”normal tillväxt” eller kanske extra stor. Många har ju samlat i ladorna under pandemin. Och visst vaknar reslusten igen. Min också. Men klimatet då? Bortglömt igen? Var är omställningen? Det slog mig inför en debattartikel i DN (21-05-02) som satte fingret på en öm punkt: staten (genom Visit Sweden) driver idag propaganda för att locka hit långväga turister – läs gärna kineser! Författarna menar att det inte rimmar med våra klimatmål eftersom det betyder långa flygresor.

 Man kan tycka att detta är långsökt och dessutom en ganska liten miljöfråga. Men det är rätt tänkt: vi måste vara beredda att avstå från något för att nå klimatmålen. Det duger inte att stoppa huvudet i sanden och hoppas på ny teknik. Vi kan inte bjuda in kineserna, de bor för långt bort med tanke på Parisavtalet. Vi måste sätta ner foten och staten måste fatta beslut om det.

 En krass förutsägelse är att vi måste avstå från mycket mer än resor. Jag skrev före pandemin en text om det nödvändiga ”klimatåtertåget”. Det gick tillbaka till H M Enzenberger som utnämnde Gorbatjov till en ”återtågets hjälte” för att han förmådde fatta det ” omöjliga men nödvändiga” beslutet att upplösa Sovjetunionen. Det vi måste besluta är lika nödvändigt och känns nästan lika omöjligt. Som att i framtiden handla mindre, resa mindre, bo mindre, göra idrotts- och nöjesbranschen klimatvänlig osv. Texten var en tankelek om frigjorda lokaler och tomma vägar och p-ytor att använda på andra sätt, färre transporter och lager, nerlagda flygfält, hotell omgjorda till studentbostäder osv. Något av det har vi faktiskt sett under pandemin. Men det har gjorts motvilligt, som nödlösningar och provisorier. Nu hotar ”normala banor” igen, långtifrån den där nödvändiga omställningen, riktningsändringen. Se http://sanne.one/Christer_Sanne/Omstallning.html

 Och jag är inte fri från ”the travel bug”. Vi prickade in en ”kulturresa” söderut veckorna innan pandemin. Mest med tåg. Det är långtifrån problemfritt – särskilt i kombination med färja – men en vinst var att vi kunde stanna fem gånger mellan Köpenhamn och Paris för att se och göra vad vi ville. I den stora världen – av utställningar, muséer, konserter, arkitektur – som vi bara kan drömma om i Sverige. I Paris blev jag inspirerad att skriva om Charlotte Perriand och andra arkitekter. Det publiceras nu i Feministiskt perspektiv. Lagom tills den läggs ner men de har lovat hålla denna länk öppen: https://feministisktperspektiv.se/2021/04/28/att-skapa-sig-ut-ur-den-manliga-skuggan/

Nu tågar jag in i sommarhagen!
Christer

Tillväxt eller välfärd?

2021-04-22

Häromdagen skrev jag om magiskt tänkande och koldioxid. Igår fick jag och Lars Rydén också en text i tryck om hur ”tillväxt” fått en magisk klang. Det rabblas ju ständigt att tillväxt är nödvändig för välfärdens skull. Och efter pandemin ska tillväxten ta fart igen. Men tillväxten har blivit ”oekonomisk”. Den tar oss inte dit vi vill.

Välfärd är ju inte bara välfärdstjänster som skola och omsorg. Välfärd är också gröna skogar. Välfärd är att ha fri tid att njuta av livet.

Därav rubriken, lite hårdraget, att ”Vi måste välja mellan tillväxt och välfärd”. Arbetslinjen är allmängods i politiken men ett dilemma idag är att vi arbetar så mycket – och så effektivt – att löneutrymmet blir större än den ekologiskt möjliga konsumtionen. Alla pratar om att vi bör konsumera mindre men ingen förklarar vad man då ska göra av sina pengar. Vad kommer förresten att hända när pandemins spärrar släpper?

Dessutom är det en magisk tanke att tillväxt skulle ge mer vård och skola. Det så kallade ”tjänstedilemmat” betyder att vi hamnar på ruta ett igen. Om inte mer av löneutrymmet går till den gemensamma välfärden. Högre skatter alltså men vem vågar föreslå det?

Så här borde tillväxten diskuteras. Men texten i Uppsala Nya Tidning igår (21 april) är instängd bakom en stenhård brandvägg för oss 99 % icke-prenumeranter. Jag lägger därför en fil över sidan som bilaga (om det fungerar). Jag har också lagt in den på min hemsida (om det fungerar): http://sanne.one/Christer_Sanne/Tillvaxt-eller-valfard.html

Hör av dig annars!

Den goda tillväxten har jag i trädgården. Igår skördade jag resten av jordärtskockorna från förra året. Nu ligger snön tjock över landen.

Christer

Trolla med koldioxid

2021-04-19

Trollkarlar är fascinerande. De kan sätta in vackra damer i sin låda och trolla bort dem. Barn tror att det är magi men vuxna vet att det är ett trick.

Men i klimatpolitiken tycks flera trick fungera. Sverige har stolta mål att bli ett ”fossilfritt välfärdsland”. Utredningar om hur vi ska nå dit poppar upp på löpande band: Fossilfritt Sverige, Reformisterna, Global Utmaning osv. Tidningarna frossar i nationalistiska reportage om en kommande svensk teknisk storhetstid.

Men detta handlar bara om de ”territoriella” utsläppen i Sverige, från svenska fabriker och gårdar och konsumenter på ungefär 50 miljoner ton (Mton). I förbigående kan vi notera att de borde minska med 7 % varje år, en takt som vi hittills aldrig varit i närheten av (utom under pandemiåret 2020). Allt fler svenska myndigheter slår nu larm om att planerade åtgärder aldrig kan leda till så stora minskningar.

Men svenskarna skapar också utsläpp i andra länder för vår import och våra resor (netto för exporten) som måste bort för att ”rädda jorden”. De är ungefär lika stora och vi har mycket liten rådighet över dem. Hittills har riksdagen bara uttalat att våra inhemska mål ska nås ”utan att orsaka ökade miljö- och hälsoproblem utanför Sveriges gränser”. Inget om hur det ska gå till.

Och det finns mer utsläpp som går under radarn. Sverige bränner allt mer biobränslen som också ger koldioxid. Jag läste in mig på detta för mer än tio år sedan och blev ganska förbryllad men Naturvårdsverkets expert bekräftade att jag tänkte rätt. Det fanns internationella överenskommelser och därför kunde man blunda för vissa utsläpp.

Detta, att man kunde nonchalera utsläppen från skogen, beror naturligtvis på vad varje skolbarn fått lära sig: att skogen ingår i ett kretslopp genom att den suger upp koldioxid när träden växer upp. Det är alldeles riktigt men bara i ett hundraårsperspektiv. Men utsläppen måste ner långt innan skogarna hunnit ta vara på dem. Att blunda för de ”biogena” utsläppen är ännu ett trick och regeringen vill ju inte minska utan intensifiera biobränsleanvändningen. Allt för att det ska se ut som om vi hade råd att leva på den levnadsstandard vi gör.

Ju mer kunskapen växer, desto fler problem kommer upp. Mer kol lagras i marken än i träden men vid kalhyggen frigörs mycket av detta vilket ytterligare ökar skadorna. Våtmarker, sjöar och vattendrag sägs släppa ut växthusgaser motsvarande hälften av skogens upptag (Se https://www.dn.se/sverige/sa-forsvann-en-sjattedel-av-sveriges-utslapp-fran-statistiken/). Och industrin bränner, oredovisat, så stora mängder svartlut att de biogena utsläppen ökar med en tredjedel (Se https://www.dn.se/debatt/utslapp-av-vaxthusgaser-i-sverige-underskattas-kraftigt/).

Debatten är igång och allt i allt uppskattas våra verkliga utsläpp, från vår levnadsstandard, till 150 Mton. Det är tre gånger mer än det som som utredningarna ovan försöker pressa ner till noll. Resten trollar de bort!

Sverige anses ändå väldigt ”duktigt” på klimatområdet eftersom vi har en tung koldioxidskatt. Den följer den sunda principen att förorenaren ska betala kostnaden för sina utsläpp – på engelska ”Polluter Pays Principle”. Och för bilarna gäller det från första milen. Industrin slipper lättare undan för att EU har valt en betydligt mildare strategi genom att ge de största klimatförstörarna ”utsläppsrätter”. Det är ett trick som ger företagen rätt att gratis förstöra miljön upp till en gräns – ofta på den nivå man dittills legat. Sedan regleras företagens ytterligare behov eller överskott på en ”utsläppsmarknad” men den gäller alltså bara på utsläpp på marginalen. Ett sådant system blir också mycket känsligt för lobbying om hur nivån ska sättas – och företag har som bekant starka påtryckningsmöjligheter. Om nu inte staten och kapitalet rentav sitter i samma båt. Priset har också varit så lågt att det sällan stimulerat företagen att minska sina utsläpp och än mindre att ta hand om koldioxiden (CCS).

”Stål-utan-kol”, elbilar och solpaneler och annan ny teknik i all ära. Risken är ändå stor att vi tror på tricken och att vi kan gasa på och köra tillväxten ett varv till när vi egentligen måste banta, skära ner och sansa oss på alla områden för en hållbar värld.

Dags att dra till skogs medan den består!

Christer

Var det bättre förr?

2021-03-21

I pandemitider kan man bara drömma om att resa. Men här om två länder där det absolut inte blivit bättre.

Jag var i Jemen med familjen för 45 år sedan. För nöjes skull, nyfikna och inspirerade av en bok, Det Lyckliga Arabien, om en märklig expedition med en lärjunge till Linné. Mycket mer visste vi inte. Vi såg vackra landskap, en fantastisk arkitektur och överdådiga marknader. Hela ”Österns mystik” för inte-så-beresta svenskar!

Sedan har jag läst om ett land som alltid krigat framgångsrikt för sitt oberoende, om drottningen av Saba och Salomo, om kaffe och kryddor och parfym och gamla handelsvägar.

Idag talar FN om ”världens största humanitära katastrof” därför att Saudiarabien (med USAs stöd, före Biden), Förenade Arabemiraten och Iran bedriver ett förödande och grymt ”ombudskrig” där.

Men det är värre än så. Oavsett kriget är Jemen ett av jordens fattigaste länder. Ekonomin är i händerna på några få klaner och totalt korrumperad. Landet är överbefolkat och lider av extrem vattenbrist. Som jämförelse: när vi var där hade Sverige och Jemen ungefär lika många invånare. Idag bor 30 miljoner i Jemen, tre gånger fler än i Sverige. Som har lika lite vatten att dela på.

Jag skriver om det här i Miljömagasinet med denna länk https://www.miljomagasinet.se/?p=25475

 (och Thorkild Hansens "Det Lyckliga Arabien" från 1962 förblir en favorit)

Ett annat förlorat turistland är Mali. Där var det också bättre förr med en spirande demokrati innan rebellerna tog över i norr, kring Timbuktu. Den staden hade fascinerat äventyrare och politiker i Västerlandet ända sedan Malis bokstavliga guldålder på 1300-talet. Kungen sägs ha varit världens rikaste man, i alla tider. Timbuktu var ett av islams viktigaste lärdomscenter när vi hade Gustav Vasa. Från den tiden finns hundratusentals gamla dokument som smugglades ut i en fantastisk räddningsaktion när jihadisterna vällde in. Idag är landets ekonomi svag, delvis därför att stora starka USA subventionerar sin bomullsodlare, trots upprepade fällningar i WTO. Men musiken har gått ut över världen. Jag har skrivit om det också, här två länkar

https://tidningensyre.se/global/2018/nummer-75/timbuktu-52-dagar/

eller (om den är låst) sanne.one/Christer_Sanne/Timbuktu.html

När vi reste i Mali besökte vi en guldgrävarby som fyllde mig med blandade känslor. Marken som en schweizerost med tio meter djupa brunnar, inga säkerhetsanordningar, män, kvinnor och barn som vaskade, köttboden en styckad ko i ett träd. Men är det bättre – för afrikanerna – att ta in bulldozers och riva upp hela landskapet? Vem tar då guldet? Se en opublicerad text här: sanne.one/Christer_Sanne/Vaska_guld.html

I väntans tider (på en spruta!)

Christer

Samhälle till vad?

2021-03-08

”Det finns inget sådant som ett samhälle” sade Margret Thatcher (och fortsatte: ”… bara män och kvinnor … och folk tänker på sig själva i första hand…”). Men Birger Schlaug frågar hellre ”Vad ska vi ha samhället till?” Det är hans nya bok. Ett annat arbetsnamn var ”Vad ska vi ha livet till?”. Stora frågor alltså. En rad korta kapitel spänner över breda fält. Många bygger på hans blogginlägg. Dagliga inlägg – han är flitig! Och mycket kunnig och har stor erfarenhet från politiken att dra från. Dessutom skriver han rappt och medryckande. Och jag gillar hans åsikter. Det är absolut en läsvärd bok.

Ändå letar jag efter ett tydligare svar på frågorna. En ”socialekologisk blandekonomi med medborgarperspektiv” säger inte mig så mycket; det smakar för mycket politikertugg. Samtidigt är det ju märkligt att vi aldrig talar om ”vad vi ska ha livet till”. Där har ekonomerna skaffat sig tolkningsföreträde med ”economic man” som alltid maximerar sin (egen) lycka – jämför Thatcher! Futtigt! Jag vill tro att människor i gemen bär på livsritningar som de försöker leva upp till som är viktigare än pengar. En del talar lite nedlåtande om ”villa, Volvo och vovve” men se det som att människors viktigaste mål gäller livsmönster som familjebildning och bosättning (kräver pengar men det är inte målet). Människor som aktörer, subjekt, medan Schlaugs formel snarare gör dem till objekt i politiken.

Samhället ska vi då ha för att människor ska kunna förverkliga dessa livsritningar (fast man får se upp med ovälkomna livsmönster!). Jag utvecklar detta som ”social hållbarhet” i antologin ”Att svära i kyrkan” – länk nedan.

Jag har skrivit en längre recension av Birgers bok men inte hittat någon plats för att få den i tryck. Det är ont om lämpliga kanaler (och jag är lite sent ute den här gången). Att vara frilansande tyckare blir allt knepigare. Och sedan har man ett nytt problem: att få det publicerade att förbli tillgängligt och inte hamna bakom en brandvägg eller försvinna för att någon tidning läggs ner eller bara byter datorsystem. Några tips?

Nu ligger mina tankar om Birgers bok på min hemsida (för ev. senare publicering). Den tycks vara tillgänglig med Chrome och Firefox men inte med Safari av någon okänd anledning (några tips där också? – har ingen support).

Christer

http://www.sanne.one/Christer_Sanne/Schlaug.html

http://tillvaxtreflektera.se/Kyrkan/Att_svara_i_kyrkan-21-Christer_Sanne.pdf

En briljant bråkstake

2021-01-13

Gunnar Adler Karlsson har tystnat. Vi som numera rangeras som ”riskgrupp” minns honom som en briljant bråkstake och sådana behövs. Tyvärr lyssnar världen dåligt.

Han trädde in på scenen med dunder och brak, dvs. löpsedel på DN, med en avhandling om USAs ekonomiska krigföring efter andra världskriget. Gunnar Myrdal var handledare. Men i förbigående visade den på Wallenbergs samröre med nazisterna under kriget. Och dessutom Sveriges – dvs. socialdemokraternas – hemliga samröre med NATO. Båda delarna var nerhyschade då. Det gör man inte ostraffat så där rök chansen till en akademisk karriär i Sverige.

Men debattera kunde han. GAKs storhet var att han hade näsa för de viktiga, centrala frågorna och kunde skriva väl om dem. Först ut var en bok om ”funktionssocialism”: hur man skulle kunna tämja och utnyttja företagen snarare än att försöka överta dem och avskaffa kapitalismen. Det skrev han 1967 – hur många har inte rotat med den frågan sedan dess! Han föreslog ”köpfrid” i samma anda som Sven Lindqvist hade skrivit om att reklam var livsfarligt. Han skrev en hederskodex, en katekes med tio budord för ingenjörer. Han stack hål på flummet om vikten av ”full sysselsättning”. Han förordade medborgarinkomst.

Globalt reagerade han mot 70-talets fixering vid ”befolkningsexplosionen”. Enkelt och övertygande visade han att ”konsumtionsexplosionen” i de rika länderna var ett mycket större problem om man skulle rädda planeten från överexploatering.

Vid den här tiden hade jag också börjat skriva i samma anda om miljö och arbetstid och jag fick snart heja!-brev från GAK. Han bjöd på lunch och berättade om avhandlingen som format hans liv (vilket han säkert gjort tusen gånger förr och upprepar i sina memoarer, ”En uppblåst bakteries memoarer”). Då hade han varit professor i det ”röda universitetet” i Roskilde – ”femton års kamp mot marxistisk förvillelse”. Det var välavlönat – ”man måste vara ekonomiskt oberoende för att kunna säga vad man vill”. Han skickade mig sina böcker.

Efter Roskilde slog han sig ner på Capri, skapade en ”filosofipark”, bjöd in till kurser och tänkte vidare i banor som jag – och kanske de flesta – fick allt svårare att acceptera: eftersom situationen i världen är nästan hopplös med ständigt ökande befolkning, stigande materiell standard och naturens förstörelse så behöver världen ”testosteronfyllda alfahannar”. För visst varierar IQ mellan raser och folk. Vi ska vara tacksamma att det finns ”superhjärnor” som är beredda att klättra, ta makten och göra de uppfinningar som behövs för att försörja miljarder människor. Samhället behöver en stark dirigent som förmår leda orkestern om den ska spela väl. Vi är tvungna att acceptera detta för att överleva. GAK bjöd in alla som ville till Capri och jag var lockad men det var monologvarning och jag brukar vilja få en syl i vädret!

Jag tror att engagerade människor som GAK kan frestas att gå allt längre i sin förkunnelse i ren desperation: att skrika högre om ingen lyssnar. Att föreslå envälde om inte demokrati fungerar. Det är absolut inte PK. Jag vill ändå hedra honom för att han såg så klart redan för femtio år sedan och vågade säga vad han såg.

Christer Sanne

Fnöske och flagellanter

2021-01-04

Missa inte filmen om Greta ! Det är en välgjord, välbalanserad film om en flicka som en dag sätter sig vid Riksdagshuset för att hon känner att hon måste. Ensam men inte länge. Det är som om hon slår en gnista där en hel väntande generation är fnöske. Hon tänder en brand och sju miljoner unga människor över hela världen tar till gatorna. Det är mäktigt, även för en som står vid sidan av.

Media ser storyn och spelar med och det får man finna sig i denna gång. För nu häktar etablissemanget på. Världens viktigaste församlingar ställer sig på kö. Politikerna och affärsmännen blir den nya tidens flagellanter som låter sig gisslas av hennes straffpredikningar. Hon är en gudabenådad predikant med religiösa övertoner i budskapet. ”How dare you!”. ”Ni pratar om vad ni ska göra men ni gör ingenting!”.

Efteråt trängs de mäktiga för att få ta en selfie. Greta tycker att det är pinsamt. Det berättar hon i sitt sommarprogram som också är utmärkt. Men hon är enastående. Hon hanterar kändisar och media utan problem. Hon lyckas lyfta fram andra framför sig själv. Och hon verkar oförstörd av uppståndelsen. Som hon kan skratta! Grattis på 18-årsdagen, Greta!

Christer