Rundbrev2024

Flytta eller flyttas? – Jan 2024

"Vårdapparaten" sade man föraktfullt på 70-talet om den offentliga vården och omsorgen. Den sågs som fyrkantig och okänslig för människors behov. Som "framtidsforskare" föreslog jag fler daghem drivna av föräldrar eller ideella föreningar. Det var ovanligt då; det borde finnas så många att alla kunde avgöra var de ville ha sina barn.

För andra ändan av livet föreslog jag äldreboenden i egen regi för gemenskap och mot ensamheten. Som äldre har man ju två flyttalternativ. Antingen att flytta från en överstor, kanske svårskött familjebostad. Det skapar flyttkedjor och ett bättre utnyttjande av bostadsbeståndet. Eller så flyttas man därför att man inte klarar sig själv. Till "hemmet" säger man och tänker förvaring.

Den som flyttar själv kan alltså välja att bo i ett kooperativ/kollektiv efter egna önskningar och bli del i en gemenskap. Invandrare kan få tala sitt modersmål och AIK-are prata fotboll hela dagarna. Bögar kan bo bland likar. Eller så bor man helt enkelt bo med gamla vänner och grannar. Att få bo kvar i det invanda grannskapet är särskilt värdefullt.

Idag finns det flera tusen fristående förskolor. Men eftersom Kapitalet upptäckte att det fanns pengar att tjäna här blev det inte alls som jag tänkt (och än mindre kunde jag föreställa mig skolan som en tummelplats för ljusskygga entreprenörer och riskkapitalbolag – jag borde läst min Marx bättre!). Äldreboenden i egen regi är fortfarande udda företeelser, förutom kommersiella "seniorboenden". Jag minns att HSB och andra storbyggare i början var hånfulla mot idén. Snart insåg de dock att det fanns en marknad att mjölka. Då kom det typiska seniorboendet att rikta sig mot en välbeställd medelklass med en villa att sälja.

De renläriga ville också blanda alla åldrar i kollektivhusen. Men det finns lyckade exempel på "kollektivhus för andra halvan av livet". Jag har just förlorat en vän och eldsjäl för den tanken, Monica William-Olsson. Hon utmanade mig att göra verklighet av idéerna och vi (och ett växande gäng) fick chansen att utforma ett önskehus. Sedan 30 år ligger "Färdknäppen" vid Södra Station i Stockholm ("färdknäppen" var sista nubben man tog före resan!). Där, betonade Monica, "bor jag på 37 m² men betalar för 45 och då har jag del i 400 m²". Matsal ingår – matlag är nästan alltid kärnan i kollektivhusens gemenskap – och mycket mer. Små lägenheter och hyresrätt var ett villkor för att det skulle gå att bo här även med en mager pension (men det finns 2or och 3or också). En säker förutsägelse är nämligen att det kommer att bli dyrare att bo. Det ligger i byggandets och de växande städernas natur!

Färdknäppen är verkligen ett lyckat experiment. Jag gillar särskilt anslagstavlan som vittnar om allt som pågår i huset och allt man kan göra tillsammans där eller på stan. Just det kan få mig ibland att önska mig en plats i huset.

För vi valde ändå att inte flytta dit. Rätt eller fel? Omöjligt att veta; kanske var vi som 50-åringar inte mogna att tänka på vår ålderdom. Och för äldrekollektiven har det varit trögt. Kanske underskattade jag hur inbodda och trögrörliga vi blir med åren. Hela strukturen – bostadsmarknad, ekonomiska regelverk, tidsandan – är också riggad för privat boende. Och kommunerna tycks övertygade om att äldre vill och ska bo kvar hemma så länge det bara går, även om det kräver massor av hemtjänst (och allt fler tekniska hjälpmedel). Men därför sitter många där – ensamma!

Kanske finns det ändå tillräckligt många idag som kan tänka "outside the box" så att äldrekollektiv kan bli lika välkända som fristående förskolor. Man har ju faktiskt många år på sig för att planera. Och ensamheten lurar. Varför inte lura den med gemenskap i ett äldrekollektiv? Eller har någon en bättre lösning?

Christer

Skamgrepp på miljön – Feb 24

Jag blev mycket besviken efter valet 2022 och Tidöavtalet. Det var svårt att hitta tillbaka till "mina" frågor om miljö och hållbarhet. Nu ser vi vart det barkar med en fumlig regering som klampar omkring i porslinsbutiken. Hur utrikeshandel- och biståndsministern helt skamlöst förklarar att "handel och bistånd …/är/… två sidor av samma mynt" (DN 6/6). Jag skrev om det i somras i ett rundbrev om det nya mediestödet som kommer att strypa nischtidningarna i Sverige brutalt – något som knappast engagerade övriga media; Bonniers och Schibsted fick ju sitt som alltid. Under hösten kom nya utspel om hur Sverige ska bli Europas mest ovälkomnande land för flyktingar. Och megaplaner för fängelser för att låsa in fem (!) gånger så många. Rena förbrytarskolorna för unga människor menar forskarna.

I sista minuten före jul kom så den omsusade klimathandlingsplanen och fick en skur av kritik. Ministern lät som en kaxig papegoja när hon försökte försvara planen och egentligen borde hela regeringen skämmas för att presentera något så ofullgånget.

Idag vet det svenska folket att vi överutnyttjar jordens resurser. Grovt. Allt fler inser att en bra miljö går inte ihop med fortsatt tillväxt och högre levnadsstandard. Många kan tänka sig att ändra sina vanor och tumma på sin standard för miljöns skull. Lite flygskam sitter kvar och vegomat är inte längre nördigt. Näringslivet är också med, åtminstone om det verkar lönsamt. I stat och kommun sitter en kår av miljömedvetna byråkrater redo att handla ansvarsfullt.

"Klimatfrågan" är på allas läppar. Den har fått plats i den "stora" politiska debatten. Men det krockar med den förhärskande tanken på tillväxt. Debatten har också utvecklats på sämsta möjliga sätt genom att den blivit partiskiljande. Det är övertydligt i USA där republikanerna nästan blivit klimatförnekare. I Sverige har SD gått längst i populism med utspel som ifrågasätter klimatforskarna och extrema krav på billigare bilbränsle etc. Rader av politiker – Stefan Löfven, Ulf Kristersson, Nooshi Dadgostar osv.– har dock också försäkrat att ingen ska behöva drabbas av en ekologisk omställning.

In klampar så klimathandlingsplanen, från regeringen men uppenbarligen styrd av SD, och pekar i en helt ny riktning. Man har redan beslutat att öka utsläppen: minskad reduktionsplikt, oförändrade reseavdrag, avskaffad bonus för elbilar etc. Hur de ska kunna minska – för att t ex motsvara Parisavtalet eller EU:s krav – ger de 245 sidorna inget besked om. Huvudansvaret läggs på andra håll; det talas om "globala svar", dvs från USA, Kina, Indien etc. Här ska klimatfrågan lösas genom "en massivt ökad användning av klimatneutral el". Vilket naturligtvis stavas "kärnkraft"! Levnadsstandarden får inte heller stagnera: för en "bred förankring hos folket" krävs "stabila och växande hushållsekonomier".

Men det verkliga skamgreppet tar man redan på första sidan där klimatpolitiken får en helt ny uppgift: att vara "motor i en växande ekonomi"! Hoppsan! I ett slag försvann alla ambitioner att ställa om och "rädda världen" – tillväxten är helig! Heligast!

Jag hade inbillat mig att vi var ganska överens om att en omställning behövs. Frågan var mest hur det skulle gå till. Ulrike Hermann erkänner i sin bok Kapitalismens slut (se mitt rundbrev) att det knappast finns stöd för en "överlevnadsekonomi" idag. Ändå vågar hon hoppas på en kraftfull ransonering som i Storbritannien under andra världskriget. Staffan Laestadius skriver bok efter bok med ingående analyser av läget och vad som behöver göras. Men de brukar utmynna i ett "vi" som "måste" agera. Men vem är det som måste? Var finns ledarskapet? undrar han. I brevet citerade jag att "vi vet vad vi måste göra idag men inte hur vi då ska bli omvalda imorgon" (men det var inte från Jens Stoltenberg).

Statsvetaren Filippa Werner Sellbjer tar ett mer givande grepp i en lysande artikel i DN. Hon sätter tonen med ett citat av den amerikanske presidenten Theodore Roosevelt: ”Jag bestämde mig helt enkelt för vad [väljarna] borde tycka och sen gjorde jag mitt bästa för att få dem att tycka det”. Så, menar hon, visar man ledarskap. Väljarna har åsikter och intressen och idag flyter politikerna med åsiktsfloden. Men väljarnas intresse är överlevnad och det bör samhället ansvara för. Så var är den ledare som går före? 2000-talets Churchill som vågar tala om att det finns andra värden i livet än att bli rikare på prylar?

Christer

De utvalda – April 24

Varför talar ekonomer om "icke-ekonomer" undrar Katrine Marçal. Läkare brukar inte tala om icke-läkare, KTH-are sällan om icke-ingenjörer. Vi är som en sekt, säger Christine Lagarde, chef för den europeiska centralbanken, och menar att ekonomer borde lyssna mer på andra. Men jag har hört dem bekänna att de syndat: de har talat med icke-ekonomer!

Jargong kanske, men Paul Samuelsson, med den mest lästa läroboken i nationalekonomi, kallar ändå ekonomi "drottningen bland samhällsvetenskaper". Från den höga tronen tar man sig ofta ton så att det skapar rubriker. Den tidigare chefsekonomen i Världsbanken och finansministern i USA Lawrence Summers tyckte man borde exportera sopor till u-länder eftersom de var "underpolluted" (och fattiga nog att acceptera soporna borde man tillägga). Bo Södersten skilde mellan "lågproduktiva" och "högproduktiva" människor. Lönenivån avgjorde: en undersköterska var lågproduktiv eftersom hennes bidrag till BNP var mindre än t ex aktiemäklarens. William Nordhaus hävdar att ett 3-4° varmare klimat är optimalt för bästa BNP-tillväxten. Osv.

Det sista ledde till rabalder när Nordhaus 2018 fick det pris i ekonomi som delas ut i Nobeltider. Eftersom det inte är ett Nobelpris har familjen länge försökt få bort den koppling som de flesta gör. Och som naturligtvis var Riksbankens avsikt när priset instiftades.

Skepsis mot ekonomer beror väl på att de, precis som kapitalisterna, gärna "follow the money" och sluter upp som experter, rådgivare och försvarare av företag och banker. Andra har för vana att dela ut råd vitt och brett. Assar Lindbeck hade synpunkter på det mesta och de som gällde ekonomin var kanske välbetänkta. Men hans kommission under 90-talskrisen hade över hundra förslag; man tyckte t ex illa om journalistutbildningen och ville ha mer läxläsning i skolan. Marian Radetzki var särskilt provokativ: han ville avskaffa hela sopsorteringen, förlöjligade klimatkrisen och ville sänka de lågavlönades löner eftersom "hungriga lejon jagar bäst".

"Drottningens" grundproblem är kanske att ekonomer anser sig vara så rationella. Det paras oftast med en föreställning om människan som en egennyttig "economic man". Det är inte så förvånande att ekonomistuderande blir mer egoistiska under sin utbildning. På engelska kan man göra en viktig skillnad mellan "rational" och "reasonable". Det första för att följa en strikt mall; det andra kan översättas med förnuftig, att ta hänsyn till fler aspekter etc. För vem tycker vi är samhällsnyttigast, undersköterskan eller aktiemäklaren?

"Sekten" är stor och bred. Det finns flera hundra ekonomiprofessorer bara i Sverige och ett myller av ekonomiska tankeskolor. Mina gamla och kloka vänner bland ekonomerna vill jag absolut inte förtala (och jag har flera favoriter bland de kända, t ex Herman Daly). Men den klassiska liberala nationalekonomin blev nyliberal och fick ett enormt politiskt genomslag – tänk Thatcher och Reagan och Chicagoskolan med Milton Friedman (och hans kolleger som fått ekonomipriset på löpande band), Chile under Pinochet osv. Allt skulle privatiseras och köpas och säljas (och cheferna ha omåttliga chefslöner). Finanskrisen 2008 blev sedan ett bakslag. Då frågade en äkta drottning, Elisabeth II, ekonomerna på London School of Economics varför ingen förutsett den. Hon fick inget svar.

Kanske blev kåren lite stukad då. Media ägnar ändå ekonomin en absurt stor uppmärksamhet. I varje nyhetssändning tvångsmatas vi om ekonomiska storheter som räntan och inflationen och börsen. Vad som än händer så efterfrågas vad ett mytiskt väsen, "marknaden", tycker om saken. Förstår sagesmännen alltid vad de säger? Varför tas allt detta på så stort allvar? Den klokaste av 1900-talets ekonomer, J. M. Keynes, avrundar en berömd essä med att mana till ödmjukhet:

"låt oss inte överskatta de ekonomiska problemens betydelse… De borde vara en fråga för specialister – som tandvård. Om ekonomer kunde förmå att få sig själva betraktade som ödmjuka, kompetenta människor, på samma nivå som tandläkare, det vore storartat!"

Christer

Klicka för Svante – Juli 24

Det här brevet är lite annorlunda, mer personligt än politiskt. Man kan beskärma sig över "sociala media" men jag har ett konto på Facebook. På gott och ont. Det är mycket skräp och spam och svårt att styra vilka till de jag vill följa. Å andra sidan får jag tillfälle att jag puffa för sådant jag skrivit, lägga in lite politiska satirer ibland och berätta för mina vänner var jag är eller gör. Det är inte illa! Jag har fått 800 "vänner" (trots att jag nekar flera varje dag) och 500 "följare". Men inte många som klickar "gillar". Senaste inlägget bara ett 20-tal. Det handlade om en gammal god vän som gått bort. Han får säkert sina minnesord i tidningarna snart men jag ville också berätta om honom. Jag tror att det berör många i denna krets så jag tar det igen.

Svante Beckman är borta och en stjärna på min himmel har slocknat. Han dök upp när tvärvetenskap kom till Linköpings Universitet med Tema Teknik och social förändring i början av 80-talet. Det fanns en nimbus kring Svante. Han var oerhört beläst och mycket vältalig; han skrev och debatterade om allt som väckte hans intresse. Och det var mycket. Helst lite snedtänkt. Som den briljanta boken "Kärlek på tjänstetid" om ett stående dilemma för all vårdpersonal. Och alla frågor spaltades upp i fyrfältare. Han förtjänade självklart en professorstitel men systemet våndades eftersom han inte skrivit en regelrätt avhandling. Vi minns också alla hans upptåg, alla Gluntarpastischer för disputanderna på Tema, alla verser som flödade från hans penna. Eller hans ständiga ambulerande i Linköping (istället för att skaffa sig en egen säng).

Jag blev så småningom seniordoktorand och Svante, med rötter i ekonomisk historia, blev biträdande handledare, uppslagsrik och stimulerande. Sedan gick åren och andra må berätta mer om Svantes meriter, arbete och verk. Men även de sista åren kunde han grotta ner sig i udda begrepp, t ex "tidsfördriv" eller Svenska kyrkans metamorfoser – lärt, uppslagsrikt och överraskande. Som ordvrängare var han oslagbar; han hävdade att han löst 9-an* i SvD dagligen i trettio år! Häromåret skrev han en originell självbetraktelse på dikt, både frän, öm, fräck och rolig. Hundra sidor om hur kroppen krånglar medan tankarna voltar hejdlöst. Vår läsecirkel av åldersrika herrar tog den till sig med igenkänning. Och förtjusning.

Märkligt nog finns inte denna lilla pärla på Stadsbiblioteket i Stockholm. Och medan andra böcker om åldrande män och kvinnor diskuteras vitt och brett i media så har jag bara hittat en enda recension. Den är å andra sidan sällsynt välskriven och visar spännvidden i Svantes bok. Och dessutom att det fortfarande skrivs ambitiösa recensioner!

Boken finns på Books on Demand och i bokhusen. Jag vill verkligen rekommendera den!

Christer

* 9-an är en genialt enkel ordnöt; kallas numera Ordjakten.

Framtidsmisstro – Nov 24

Ulf Kristersson har skrivit om den sjunkande nativiteten i Sverige – att det föds allt färre barn (SvD 30/10). Inget egentligen nytt men en seriös artikel som beskriver olika möjliga orsaker och konsekvenser. Grundackordet är att det är ett bekymmer: vi borde växa. Liksom ekonomisk tillväxt ses som självskriven. Det är en vanlig åsikt som han f ö delar med, t ex Hitler, Stalin, Putin, Orban och många andra statsmän (och kommunpolitiker!) genom historien. Alla har de velat se fler barn, fler arbetare, fler soldater.

Nativiteten i Sverige har legat högt jämfört med andra länder i Europa vilket vi stolt förklarat med vår socialpolitik med långa föräldraledigheter, förskola osv. Nu sjunker den nästan överallt (men är hög i Afrika). Sydkorea visar inte längre en befolkningspyramid utan en boll. Bara en tredjedel så många föds som en konstant befolkning skulle kräva. I Kina är det hälften och folkmängden tycks ha stagnerat. I Japan har den sjunkit länge.

Nu fick Kristersson svar att "Stora fördelar om färre barn föds" (SvD 7/11). Kort sagt för att jorden redan är överbefolkad. Då är det mest en fördel om folkmängden sjunker, särskilt där de mest överkonsumerande människor bor. Och globalt växer befolkningen fortfarande. Jag brukade säga till mina studenter på KTH att när jag började läsa där fanns det 3 miljarder människor på jorden. De hade blivit 6, en fördubbling på en mansålder. Idag är de 8 miljarder och ökar med 80 miljoner per år. Det är en katastrofal utveckling. Inte bara för klimatet utan också för alla andra resurser människor behöver: vatten, jord, fisk osv. Det hör vi varje dag och det är sant.

För några år sedan skrev 20-åriga Gabriella i Expressen att hon väljer bort att ha barn för klimatets skull. Det väckte uppmärksamhet och jag tyckte att var sorgligt och absurt. Om man väljer bort barn – för vem uppoffrar man sig då? Det är väl ändå människors framtid vi tänker på när vi vill ”rädda jorden”. Vi vill rädda jorden för kommande släkten, inte för planeten i sig. Så mitt råd var (2018-02-13, "Välja bort barn?"), att Gabriella hellre borde rikta sig till dagens makthavare och kräva snabb och resolut handling.

Men där väntar vi fortfarande. Bakom verbala slöjor om "omställning" rullar tillväxttåget på. Fossilbolagen får massor av subventioner och nya lån av bankerna, flygbolagen beställer tusentals nya plan. Svantesson mässar om att få fart på Sverige så att vi ska bli rikare.

Kristersson och många andra tycks tro att det stora problemet är att hitta vårdare i äldreomsorgen. Det är det inte; det är bara att betala bättre (i stället för att sänka skatterna). De borde istället lyfta blicken och inse att unga människor upplever att hela samhället går i fel riktning. Att världen för deras barn kommer att bli förorenad och överhettad. Att det blir ont om utrymme och mat. Att det kan bli oroligt, kanske farligt, med stora klyftor mellan fattiga och rika. Är det verkligen läge för egna barn då? Hellre då flyga och festa loss själv – efter oss syndafloden!

Det är en framtidsmisstro mot samhället och makthavarna. Man avstår inte från barn för att rädda världen utan för att rädda barnen från en värld som man väntar.

Christer